En person född 1975 blev 2009 tagen av polisen för fortkörning på E4 utanför Uppsala. Högsta tillåtna hastighet på den aktuella sträckan är 110 km/h, G körde enligt polisen 127,9 km/h. Polisens bevis är att de blev omkörda på motorvägen och ”tyckte” att G körde fort. De startade tidtagning utan att notera vid vilken punkt på vägen de började, körde ikapp, noterade punkt på vägen, räknade ut genomsnittshastighet och stoppade G för att delge hen misstanke om hastighetsöverträdelse.
G nekade från start och har nekat till brott genom hela processen. I Tingsrätten blev G friad, eftersom poliserna inte kunde ange var de börjat mäta tiden och därigenom inte heller kunde redovisa en sträcka korresponderande till den tid de uppmätt för att kunna beräkna genomsnittshastigheten. Polisen hade helt enkelt inte säkrat sina bevis och blev helt korrekt utvisade från domstolen.
Åklagaren överklagade och i princip samma berättelse från såväl åtalad som polis framlades för rätten. Dock med den skillnaden att en polisinpektör, som vad jag förstår inte var med vid den aktuella händelsen, vittnade att detta förfarande är normalt för polisen när man kontrollerar fartsyndare.
Hur polisen anser sig kunna bevisa skvatt utan två punkter med en definierad sträcka mellan är en gåta. En sträcka förutsätter två åtskilda punkter. Utan två punkter har man i bästa fall bara en punkt. Man kan inte mäta hastigheten i en punkt genom att mäta tid (såvida inte hastigheten är noll, ingen sträcka noteras).
I Hovrätten dömdes G till böter för fortkörning. Domstolen litade alltså helt på polisinpektören som ansåg att om polisen ”tycker” att någon kör för fort får de hitta på en ”lagom” för hög hastighet att utkräva böter för. Men justitiemordet slutar inte där. Denna dom har kommit till min kännedom därför att en läsare av Frihetsportalen har hört av sig med ett liknande fall.
Denna person K, har precis som G råkat ut för poliser som inte kan ange startpunkten för sin mätning. De har dessutom angett att det påstådda brottet skedde i annan kommun än den plats de anger. Men tingsrätten dömmer K till böter med hänvisning till domen mot G. Domen i Mål nr B 6561-09 i Svea Hovrätt har nu alltså blivit prejudicerande för alla mål om hastighetsöverträdelser där polisen faktiskt saknar bevis! Polisen har med andra ord fått ett frikort på justitiemord vid påstått hastighetsöverträdelse.
Väck mig om jag drömer! Men rättssäkerheten i Sverige ger jag inte längre mycket för.
Det visar ju även på en oerhörd okunnighet hos Hovrätten som lät detta gå igenom. Det är ju elementär grundskolefysik i detta exempel.
Bara för att man kör fortare än polisen innebär inte det per automatik att man kör för fort. Med denna som behöver de ju inte bevisa någonting annat än att säga att man har kört för fort.
På samma sätt kan de idag ge böter för bilar som låter högt, polisens öron är då mätverktyget. Tycker polisen att det låter högt får man böter utan att man mätt med decibelinstrument.
Det finns ju ganska noga angivet hur man vid ett fordons typbesiktning ska mäta ljudnivån. Självklart ska polisen mäta på samma sätt om det ska ha något bevisvärde. Men tydligen fungerar inte rättsstaten så.
Vojne, vojne.
Vad är det för trams? Om poliserna följde eter har de väl en egen hastighetsmätare, säkert också en GPS. Så det kan knappast ha varit trolleri.
Så gjorde man med de gamla trafipaxbilarna. Men det krävde noggrann kalibrering för att hålla i rätten och dessutom ansåg man det vara en arbetsmiljörisk för polisen att följa efter i exakt samma höga hastighet som den man skulle kontrollera. Därför har man övergett den metoden. Någon hänvisning till polisbilens hastighet eller hastighetsmätare förekommer inte heller längre.
Vi kan bara bedöma den bevisning polisen företer vid åtalet. Är den bevisningen trams i fysisk-matematiskt hänseende måste bevisningen underkännas och den åtalade gå fri. Eller är du av annan åsikt om rättssäkerheten?
Fördelen med Trafipaxbilarna var ju att man såg den stora lådan på instrumentbrädan när man körde om dom. Men man fick ju tvärnita och kom i regel in framför dom. De kunde inte bevisa fortkörning men åkte man i en jänkebil blev man stoppad ändå och fick andra böter istället 🙂
Grundkursen i tjänsteutövning förefaller vara att ändamålet helgar medlen.
Ändamålet i detta fall är att markera statens maktutövning som oklanderlig och rätts-säker.
Medlen är rättsväsendet som effektivt mal ned faktiska förhållanden till oigenkännlighet för den enskilde medborgaren.
Bevisbördan bör bäras av den som klandrar .
Utan bevis skall rättsväsendet ej kunna åberopas.
Våra rättsinstanser har säkert att göra ändå utan att behöva döma på hörsägen.