MR – en ordlek

Idag välkomnar vi en ny gästskribent, Stefan Eriksson. Mycket nöje!

 

Människans kropp är en komplex konstruktion. Det är många funktioner som tillsammans får kroppen att fungera tillfredställande. För det fall där någon av dessa funktioner brister, påverkas kroppen i sin helhet. Vi upplever funktions-störningar oftast som något negativt och då väcks i de flesta fall frågan om det är något som går att åtgärda. Vi söker svar på frågan hos en läkare som ganska omgående konstaterar att diagnostisering behövs för att kunna svara på vari problemet/obehaget består.

Vid en okulär besiktning av kroppen finnes inget nämnvärt som kan påvisa vad som ger upphov till problemet med kroppens funktion. Vi kan låta utföra en röntgenundersökning säger läkaren, och menar därmed att eventuellt finna svar på frågan. Han konstaterar samtidigt att kroppen uppvisar allmänt symptom på sjukdom.

Människan blir betänksam och funderar naturligtvis på vad som är fel i kroppen. Svar finns att erhålla efter genomförd MR-undersökning. Magnetresonanskameran är en fantastisk uppfinning som återger i detalj hur det ser ut under kroppens skinn. Här upptäcks den för kroppen främmande tumör som utgör roten till problemen.

Tumören avlägsnas och problemet med kroppens funktion upphör.

Samhällskroppen är en komplex konstruktion. Det är många funktioner som tillsammans får samhällskroppen att fungera. För det fall där någon av dessa funktioner brister, påverkas samhällskroppen i sin helhet.

Nej vänta lite nu!!
Slut på upprepning!!

Tillbaka till ämnet: MR.
I skenet av MR finnes en för samhällskroppen främmande tumör som utgör roten till problemen. MR är en fantastisk samling dokument som utgör en grund för att få en samhällskropp att fungera. De mänskliga rättigheterna beskriver de flesta av oss kända tumörer som leder till en dysfunktionell samhällskropp.

Förslag från mig på åtgärd:
Avlägsna de tärande tumörer som kränker människans kropp.
Förmå också svenska myndigheter och dess handräckningspersonal att genomgå en MR-undersökning för att kunna fastställa om tumören är elak eller av en mer harmlös natur.

Hur umgås våra befälhavare med de mänskliga rättigheterna Här finns mycket övrigt att önska enligt min mening. Sjukdomsinsikt saknas och därmed möjligheten att ställa diagnos och komma tillrätta med problemen.

Det här inlägget postades i Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på MR – en ordlek

  1. kallepelle skriver:

    idag mal SR om kriminalvårdspersonalen som flyger charter till Dubai och lämpar av folk som befunnits sakna asylskäl. Sedan stannar de två-tre dagar på femstjärniga hotell (om de inte flyger till Amsterdam för att besöka ställen med röda lampor). När de sedan masat sig hem med dyra bizzplatser (27000 kr per biljett i några fall) så flinar chefen glatt och skriver på reseräkningen. Man undrar om hela statsförvaltningen beter sig på detta viset? Hur mycket skulle transporter kosta om åkerierna gåve sina chaufförer liknande villkor?

  2. Niklas skriver:

    Den ofantliga sektorn leder av extrem övervikt och behöver hårdbantas. Den saken är klar. Det totala skattetrycket och avgiftstrycket måste ner – ordentligt! Sedan får det ofantlige rätta mun efter matsäck. På köpet skulle den personliga friheten öka i Sverige, liksom det personliga ansvaret.

  3. Errbe skriver:

    Rätta mun efter matsäcken är rätt villkor. Det är undersåtarnas lott. Den bör delas av översåtarna.

    Således bör alla offentliga budgetar vändas upp och ner:

    Kommunen får 15 % av våra totala inkomster.

    Landstinget får 10 %.

    Staten får 20 % i mervärdesskatt.

    Punkt slut.

    Sedan får de göra så gott de kan för pengarna.

    • mats skriver:

      Oj, det var generöst! Jag kunde tänka mig 10% till kommunen. Vill de samarbeta med andra kommuner i landstingsliknande former får de ta av de tio procenten. Staten kan också få tio procent, inte mer.

      • Åke Sundström skriver:

        Jovisst är Errbe onödigt generös, det är fulllt möjligt och ganska enkelt att sänka skattekvoten till ca 35 procent av BNP och därmed rejält öka medborgarnas frihetsgrader (samt i motsvarande mån reducera politikernas makt). Notera dock att en moms på 20 procent inte är detsamma som 20 procent av BNP, utan gissningsvis knappt 15 procent.

        Men ner till dina 20 procent, Mats, klarar inte ens det liberala mönsterlandet Schweiz att nå. Nu finns det säkert en hel del dödkött även i deras statliga och kantonala budgetar, men det vore gott nog, rent av en bragd, att för vår del (och inom överblickbar tid) eliminera den mest skadliga tredjedelen av de offentliga utgifterna.

        • mats skriver:

          Jo, jag vet att mitt förslag/mål inte låter sig göra över en natt med folkpartiet. Men som princip och med stöd av Buchanan anser jag att skatt ska vara låg, lika över hela linjen och utan undantag eller möjligheter till avdrag.
          Moms anser jag vara en medborgar- och familjefientlig skatt. I mina ögon är familjen samhällets viktigaste företag. Varför ska de betala moms på allt men inte de andra företagen?

          • Åke Sundström skriver:

            Visst bör skattetrycket vara lågt och enhetligt, utan avdrag, undantag eller selektiva favörer. Men dock med fördel progressivt, eftersom en skattesats på X procent innebär en större förlust av marginalnytta för den lågavlönade än för den högavlönade. Därför går en progressiv skatteskala, av nuvarande relativt modesta natur, mycket väl att försvara.

            Problemet är det motsatta: att skatterna i praktiken är regressiva, d v s mer betungande för fattiga än för rika. Det korrekta är att mäta skattebelastningen som andel av den sant disponibla inkomsten, d v s den del som överstiger existensminimum. Då finner man att inkomsttagare kring denna gräns betalar över 100 procent i skatt, vilket aldrig drabbar den högavlönade. Pomperipossa lever, fast på ett annorlunda sätt än i Astrid Lindgrens fall.

            När det gäller momsen kan man förvisso få intrycket att företagen gynnas, men det är en ”synvilla”. Faktum är att alla skatter i realiteten betalas av löntagarkollektivet; företagen övervältrar regelmässigt sina skatter på de anställda, via sämre löneavtal.

            Till saken hör att LO och andra fackföreningar noga undviker att informera sina medlemmar om detta förhållande, därför att löntagarna mer störs av synliga skatter än av osynliga, indirekta eller övervältrade.

            Av liknande skäl tiger också partierna. För vad skulle hända om lönebeskeden upplyste om det sanna skatteavdraget? Att även ekonomkåren maktlojalt avstår från att berätta om hur den offentliga sektorn finanseras är förstås än mer anmärkningsvärt.

            • mats skriver:

              Visst betalas momsen fullt ut av löntagarkollektivet. Det är också det som är min invändning, på flera plan.
              Dels för att samhällets motor, familjernas, medborgarnas behov och begär, bromsas helt i onödan. För statens del borde det inte spela någon roll om skatten kommer in från företag eller fysiska personer.
              Dels för att innan man tvingade företagen att administrera källskatten var det mycket enklare och inte minst naturligare, för alla medborgare att gå mellan lönearbete och eget företagande.
              Dels för att när vissa skapar sig möjligheter att betala levnads- eller lyxomkostnader i sitt företag, får de en orättvis fördel både vad gäller momsen och avdragsmöjligheten. Notera att detta problem kanske inte är störst bland egenföretagare. Jag misstänker att det är minst lika stort bland vissa chefspersoner som i sin egenskap av ledande personer i stora företag kan se till att vissa omkostnader betalas av företaget, trots väl tilltagen lön.

              Fackföreningarna har inget intresse av att se fler företagare eller att det blir lättare att vara både löntagare och företagare. Det skulle rubba deras affärsidé.

  4. B-J Bjurling skriver:

    Olle Wästberg skriver, i sin bok ”Det tomma rummet”:

    ”Vi måste skapa formella garantier för friheten. 1974 års regeringsform har en rättighetsförklaring som i det närmaste är en parodi. De mänskliga fri- och rättigheterna gäller, men kan om det finns viktiga skäl upphävas i vanlig lag. Riksdagen ändrar varje riksdagsperiod i grundlagarna ett tiotal gånger. Författningen behandlas som vilken annan lag som helst. Sverige har en svag författningstradition. Det är dags att vi skaffar oss respekt för grundlagen. Vi måste låta bli att ryckas med inför kraven på speciallagar som löser akuta problem (ekonomisk brottslighet, knark, barnporr) men som i ett utsatt läge kan missbrukas för att inskränka demokratin.”

    • mats skriver:

      Han har helt rätt, utom på en punkt, demokratin. Han gör det i Sverige mycket vanliga felet att ta miste på demokrati i tron att det är frihet. Demokrati betyder majoritetsstyre, i sämsta fall majoritetsdiktatur.
      Demokratin, alltså vilka frågor demokratin får ägna sig åt, hur långt dess makt får nå, måste begränsas. Annars återstår ingen frihet för medborgarna. Det är detta som är problemet i Sverige. Det problemet reproduceras konstant med just det ständiga petandet i grundlagarna som Wästberg vänder sig mot.

  5. Pär Engström skriver:

    En av de första stora sociologerna, Emile Durkheim, betraktade i slutet av 1800-talet samhället som en organism, likt människokroppen. Utifrån hans tänkande utvecklades bl.a. funktionalism och systemteori. Durkheims huvudfråga handlande om hur vårt nya moderna samhället ska kunna hänga samman, dvs. social sammanhållning, när gamla traditioner försvinner.

    Som jag tolkar Durkeim var det inte begreppet ”frihet” som var i fokus. Frihet i ett globalt marknadssamhälle kanske kräver andra metaforer än samhället som en organism.

Kommentarer är stängda.