Diskurs i sandlådan

Jag vet att de två senaste artiklarna jag skrivit är mycket svårlästa för dem som inte läser mycket samhällsorienterad debatt, antingen som kultur eller akademisk litteratur. Jag tänkte därför på ett lättsamt, kanske allegoriskt sätt berätta vad det handlar om.

Ett narrativ är en berättelse. Det är den propaganda man själv vill framhäva. Att ordet narras är ett gammalt svenskt ord för att luras är en ren tillfällighet, nästan.

När man vill bestämma, särskilt över andra, måste man finna ett sätt att härska. Det kan då vara bra att använda sig av några härskartekniker. Att ge sitt narrativ är en bra utgångspunkt. Genom att definiera vad som ingår i detta narrativs diskurs uppnår man flera saker. Dels har man från start ryckt åt sig problemformuleringsinitiativet. Som en följd därav har man även tolkningsföreträde.

Med diskursen avgränsar man frågan. Det kan sägas vara ett annat sätt att behålla tolkningsföreträdet. Genom avgränsningen kan man se till att det som är inom diskursen är det som man själv vill diskutera och på det sätt som man själv bestämt. Det man inte vill diskutera sägs då ligga utanför den aktuella diskursen. Utanför ramarna. Motståndaren och dennes argument blir diskvalificerade. De fulas ut som mindre vetande eller rent av obehöriga att delta eller delge världen sina argument, sitt perspektiv.

Motläsning, som vi träffade på i rapporten om Urbant tolkningsföreträde, handlade traditionellt om att kollationera en text genom att två personer läser och lyssnar till samma text för att kontrollera att framför allt stavning och syntax är korrekt, ibland även själva budskapet. Men i konstruktivistisk betydelse är det en kontrafaktisk tolkning av verkligheten eller en utsaga. Genom detta slags motläsning (den kontrafaktiska) kan man tydliggöra vad som inte har hänt eller inte blir sagt.

Ett bra narrativ innehåller naturligtvis en dogm, en sanning som inte behöver bevisas, typ klimathotet. När narrativet håller sig strikt inom sin diskurs gäller det som paradigm. Genom att reproducera paradigmet kan man visa sin godhet och därmed göra anspråk på makt.

Lätt som en plätt och solklart för envar, eller hur?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Diskurs i sandlådan

  1. Thomas Gunnarson skriver:

    Exakt…
    Vilket gör en vansinnig!
    Du hetsar upp dig över klimatsnacket och jag över Östersjölögnerna…

Kommentarer inaktiverade.