Diskursiva hierarkier

Här fortsätter jag med en betraktelse över den andra av jordbruksverkets två rapporter om motsättningen stad och land. Denna är en C-uppsats av Aline Kärrbäck

Introduktion
Syfte, mål och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur diskursiva maktrelationer produceras mellan staden och landsbygden i dagens regionala planering. Vilka möjligheter och problembilder som tillskrivs den ena eller den andra undersöks för att klarlägga hur maktdynamiken tar sig i uttryck. Uppsatsen diskuterar även hur diskurserna om staden och landsbygden, samt det relationella maktförhållandet, influerar hur den ekologiskt hållbara utvecklingen motiveras och drivs. Uppsatsen har en normativ ansats som bygger på att hela Sverige ska leva och utvecklas.

Redan i detta stycke möts vi av syntaxfel och tautologier. Ska en uppsats på C-nivå ha en normativ ansats? Frågan är också, fortfarande, om grundansatsen om ekologiskt hållbar utveckling är vetenskapligt korrekt. Att göra frågan om stad och land till en språklig konstruktivistisk eller rent av postkonstruktivistisk diskurs riskerar att göra frågan till en metadebatt, eller ett pseudoproblem. Det ger säkert akademiska poäng(-er). Men vad gör det för verklighetens relationer? Irriterande är också att Kärrbäck konsekvent skriver ”en” istället för det vedertagna ”man”, när hon ska beskriva det allmänna ”man” som görs eller planeras.

De frågor som undersöks är:
• På vilket sätt närvarar den diskursiva produktionen av staden och landsbygden i den regionala maktordning som råder?
• Vilka utvecklingsmöjligheter tillskrivs städerna och landsbygderna utifrån den diskursiva maktordningen?

Är det relevanta frågor? För vem? Vi får se.

Bakgrund och teoretisk översikt
Industrialiseringen, tjänstesamhället och urbaniseringen har resulterat i en obalans mellan de växande städerna och den överblivna landsbygden.

Urbaniseringen som maktutövning är historiskt en konsekvens som möjliggjordes av jordbruksrevolutionen, neolitikum. Därmed är urbaniseringen måntgtusenårig och beskrivningen ovan inte kronologiskt korrekt.

Hur landsbygdernas intressen skulle tillvaratas i samhällsutvecklingen var inte av större vikt inom forskningen.

Detta är alltså inte fenomen knutet till de senaste 2-300 åren. Det är en mångtusenårig process av underordning.

Idag finns många olika, men ingen ensam, definition på vad glesbygd, landsbygd eller tätortsnära sådan faktiskt är. Samtidigt tenderar gränserna att suddas ut allt mer.

Detta är helt och hållet det urbana perspektivet. På landsbygden är gränserna oerhört viktiga för all verksamhet. Vissa gränsdragningar, som skapats av urban byråkrati, exempelvis den fiskala gränsen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet (tomt), har delat in landsbygdens folk i två olika klasser.

Idag finns många olika, men ingen ensam, definition på vad glesbygd, landsbygd eller tätortsnära sådan faktiskt är. Samtidigt tenderar gränserna att suddas ut allt mer.

Som visats ovan är Kärrbäcks, och hennes källors, antaganden på denna punkt gravt felaktiga redan i utgångsläget för uppsatsen.

I denna uppsats tillämpas Jordbruksverkets definition av olika regiontyper, vilken bygger på befolkningstäthet och pendlingsmönster.

Redan här är det urbana perspektivet som inte ens känner betydelsen av gränser, ägande och fiskal status urspårat för att beskriva landsbygdens situation. Att inte ens Jordbruksverket kan hålla sig med för uppdraget relevanta definitioner är illavarslande.

Sedan följer en lång utläggning om hållbar utveckling, biobaserad ekonomi, ekologisk modernisering och ekosystemtjänster. Här presenteras uppsatsens svar redan i kapitlet Bakgrund och teoretisk översikt.

Ett långt avsnitt ägnas teorierna om centrum och periferi, där hon beskriver de vanligaste olikheter terorierna ställer upp. Klokt nog ifrågasätter hon om de i alla delar är verkliga eller om de bara existerar i teorins värld.

Kärrbäck redovisar även beroendeteorin, som vi väl med ett politisk uttryck kan kalla imperialismen eller kolonialismen. Den liknar centrum-periferi beskrivningen i uppdelningen av gynnad och missgynnad, men skiljer sig i det att centrumteori mer ses som en naturlig utveckling medan beroendeteorin ser skillnaderna i utveckling som ett resultat av en omoralisk egennytigt utnyttjande av periferin.

Hon avser att analysera relationen stad och land med Foucaultdiansk diskursanalys. Därför finns ett långt stycke som beskriver denna socialkonstruktivistiska teori. Kortfattat kan sägas att den handlar om makt och att en väsentlig del av makten skaffas genom att ta sig tolkningsföreträde. Detta tolkningsföreträde skapas av den som sätter gränser för diskursen. Den som har formell makt och därtill god kunskap och gott förstånd kan med god vilja fatta många kloka beslut, eller bistå sådana. Den som i sitt formella maktutövande fallerar i kunskap, förstånd eller vilja kan orsaka stor skada. En av anledningarna till att jag förespråkar långtgående individuell frihet är just att makten ska vara väl fördelad. Detta är min sammanfattande tolkning (som i min text, dvs. min diskurs äger tolkningsföreträde, i princip ”det är sant för mig, för det är jag som har sagt det”).

Metod och material

För att tydliggöra den diskursiva hierarkin har Kärrbäck valt ut sex regioner med minst en tydlig stad med tillväxt och tydlig landsbygd. Dessa blev följande län: Västerbotten, Gävleborg, Örebro, Västmanland, Jönköping och Östergötland. Hon har studerat hur Regional utvecklingsplan (RUP) och Regional utvecklingsstrategi (RUS) formulerats och genomförts.

Diskurserna i regional planering
Trots att målet med infrastrukturförbättringarna är att stärka hela regionerna utgår ofta denna ökade samverkan från städerna.

Det framstår som en självklarhet att regionen automatiskt främjas av att städerna i grannregionerna får närmare till varandra, istället för att de relativa avstånden inom den egna regionen minskar generellt. Städerna ges alltså företräde vad gäller mellanregional samverkansutveckling och utbytet med nästa stora stad går före utbytet med den egna regionens mindre orter. Det sker således en diskursiv avskärmning av de ena orterna från de andra.

Det hade vi inte en aaning om!

En säger å ena sidan att platsen får mindre betydelse, men fortsätter att planera efter den täta storstadens stora betydelse i form av att satsa resurserna på att utveckla pendlingsmöjligheterna, istället för att minska pendlingskravet.

Stadsdiskursen dominerar planeringspraktiken till den grad att strävan mot en stark kärna aldrig ifrågasätts – som motsats till landsbygdsatsningar, vars värde måste påpekas och försvaras varje gång.

Det insinueras att staden har en inneboende förmåga att passivt rädda upp utvecklingen i omgivningen runt om, och den hierarkiska maktdominans som råder gentemot landsbygden förstärks således ytterligare.

Trots att det sällan definieras eller motiveras så ges utveckling och tillväxt ett inneboende egenvärde som ständigt tas för givet, och som premieras före regionens helhetsutveckling.

I Foucaults mening av makt så sker inte detta överifrån, från de vägledande strategidokumenten och nedåt i planeringsleden. Makten produceras snarare i en självförstärkande process där varje subjekt inom praktiken utövar och tillämpar makt över sig själv, i ett led av att både vara underkastad den kunskap som begränsar praktiken, och att själv bekräfta den (Wylie, 2006). I en sådan process medverkar alla inom planeringspraktiken i upprätthållandet av de diskursiva maktordningar som råder.

Här pekar Kärrbäck med hjälp av Foucault på det godhetssyndrom som ofta oreflekterat, men ibland även helt medvetet, driver de tjänstemän som i praktiken avlövar landsbygden sitt egenvärde och sin egenmakt. Hur medvetna om detta maktbehagande godhetssyndrom Kärbäck är eller Foucault var, är svårt att veta.

Men i samma andetag som diskursen kring det urbana skildrar vad staden är, skildrar den också vad staden inte är – och det samma gäller för landsbygdsdiskursen. I det perspektivet blir dikotomin ännu tydligare; de framstår som varandras raka motsatser.

Att städernas tillväxt sedan är omöjlig utan dess resursperiferier är ett underkommunicerat perspektiv. Den sidan av relationen beskrivs aldrig som ett beroende, vilket insinuerar att de resurser som finns i periferin tas för givna. Trots att relationen mellan staden och landsbygden grundar sig i ett ömsesidigt beroende ger det diskursiva maktspelet en bild av en väldigt enkelriktad maktordning.

Intellektuellt finner Kärrbäck avgörande skillnader i perspektiv på stad land och därmed också hur stad respektive land behandlas av byråkratin.

Än en gång är helhetsperspektivet påtagligt frånvarande. Att glesheten enbart framställs som ett problem för landsbygden, och inte för regionen som helhet, betyder att landsbygdens utveckling bara är viktig för dem själva, inte för tätorten eller för regionen som helhet.

Eller som man brukar säga i Norrland, som passivt motstånd om centraliseringen: Stockholm är nog bra, men det ligger så avsides. Ett annat konkret exempel på hur landsbygdsbor och storstadsbor ser på varandra och på avstånd fick jag i Värmland. När min son som ungdom spelade handboll blev det föräldrarnas uppgift att skjutsa till och från matcher i hela länet. När karlstadlaget hade match i Torsby lämnde de walk over. Det var för långt att åka. Men torsbylaget och deras föräldrar hade aldrig för långt att åka. Kärrbäck ger följande exempel på tillgänglighet:

Med ett mycket stiliserat resonemang kan det sägas att en rullstolsbunden person blir handikappad då omgivningen utgör ett hinder. Det kan förenklat tänkas att om ramper och automatöppnade dörrar var standard istället för trappor och tryck- och dragdörrar skulle den rullstolsburna ha samma tillgänglighet som den som går på två ben – och ges lika förutsättningar i det offentliga rummet.

Men hon missar att dra parallellen till privatbilism kontra kollektivtrafik. När privabilismen missgynnas, för att i någon tankevurpa ”rädda” staden, så missgynnas landsbygden. Detta är faktiskt en av de allra viktigaste anledningarna till landsbygdens utarmning, att privatbilismen görs så dyr och besvärlig med motiveringarna att rädda klimat, miljö, stadens profil, naturens reurser etc. och kollektivtrafik sätts in för att ändå möjliggöra persontransporter i tätorten, så missgynnas landsbygden i motsvarande grad. Dels eftersom där inte tillförs kollektivtrafik, dels därför att resandebehovet ser anorlunda ut på landsbygden. Avsståndsskapandet är inte bara diskursivt, som Kärrbäck företställer sig, det är administrerat för att fysisk bli åtskilt. Jag har tidigare visat på att bland annat Le Corbusiers stadsplaneideal har isolerat staden och stadsborna från en naturlig kontakt med omvärlden. De enklaver i stjärnmönster som han förespråkade riktade allt fokus mot storstadskärnan och medverkade till att försvåra individuell bilism och premiera kollektivtrafik liksom kollektiv kulturkonsumtion. Allt detta missar Kärrbäck i sin analys, delvis som en medveten avgränsning av diskursen, som jag förstod hennes inledning. Men i min diskurs är stadens exkluderande planläggning en viktig del av orsaken till landsbygdens plågor.

I och med att ekologisk modernisering och övergång till biobaserad ekonomi innebär nya sätt att utnyttja resurserna, krävs också nya sätt att värdera dessa tillgångar och dess nyttor.

Helt kort om den ekologiska delen av hennes diskurs. Hon och många andra i staden verkar helt ha missat att ledande forskare vid SLU dömer ut ekologisk odling som mer skadlig för miljön än det som brukar kallas konventionell odling. De många konnotationer som finns till orden ekologi och ekologisk gör att all översiktlig diskurs där dessa ord ingår får något taffligt och okunnigt, men även propagandistiskt över sig.

Kärrbäck noterar förtjänstfullt att den digitala tekniken kan jämna ut spelfältet, för de deltagare på landsbygden som är beredda att ta den till sig.

Avslutande Diskussion

När samhället nu står inför en omfattande omstrukturering mot ett än mer digitaliserat kunskapssamhälle med en biobaserad ekonomi, kan två tänkbara scenarier uppstå:

I. Städernas diskursiva profil som drivmotorer består och exploateringen av landsbygdens resurser sker till fördel för städerna och på landsbygdernas och landskapens bekostnad

II. Den diskursiva maktordningen kring regionens utveckling blir mer jämlik eftersom det underliggande förbudet att erkänna landsbygdens viktighet löses upp. Den hållbara utvecklingspotentialen tillskrivs både landsbygden och staden.

Scenario I. innebär att den reaktiva och passiva planeringen fortgår, att värden som kunskap, innovation och utveckling även fortsättningsvis är urbana fenomen, och att landsbygden behåller sin roll som distributör och leverantör för allt det material som städerna och deras ohållbart konsumtionsbaserade tillväxt byggs av.

Scenario II. bygger på att både planeringspraktiken och samhället i stort genomgår ett paradigmskifte där miljön och dess resurser ges ett legitimt värde. På så sätt kan landsbygdens tjänster i samhällets ekosystem synliggöras och tas tillvara på ett jämställt sätt i relation till de tillväxtprocesser som idag ges företräde. Det bygger på att aktiv planering förs, att systemförändringar möjliggörs och att inställningen till den hållbara utvecklingen som en börda fasas ut.

Men nej, Kärrbäck förordar också mer planering, vilket jag tolkar som mer central planering. Inte heller denna utredning ser behovet av frihet för landsbygdens folk att bruka sin egendom som just enskild egendom med stärkt äganderätt. Hon ser istället att den centrala planeringen måste bli bättre på att planera så att inte gapet mellan landsbygdens villkor och stadens blir för stort.

Trots min kritik mot slutsatser och vissa blinda fläckar hos Kärrbäck måste jag ge visst beröm för att hon ändå hittar flera relevanta konfliktytor där landsbygden tydligt diskrimineras av och i förhållande till staden.

Som jag skrivit tidigare. De som jobbar inom förvaltning och media har valt staden och det perspektivet, för att de värderar det högre. Ska vi få fram en annan bild av landsbygden så måste den produceras på landsbygden av människor som valt det perspektivet, förstår det och förmår skapa ett annat narrativ kring individer, ägande, frihet, samhälle, stad och land. IT-tekniken är det som bäst kommer att ge möjligheten att sprida landsbygdens perspektiv.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Diskursiva hierarkier

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Hur många gånger nämner Kärrbäck ordet ”MAKT” som om det var ett förlösande mirakelord?
    Läste vi ordet ”ANSVAR” någonstans?
    De ”urbana” gör bäst och säkrast i att låta landsbygden klara sig själv om dom överhuvudtaget är intresserade i få något att stoppa i magarna, för ”MAKT” mättar inte!

    • Errbe skriver:

      Jo, makt mättar så länge som det finns andra att ta maten från.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Och när utplundringen är fullbordad, vad gör socialisten då med ”MAKTEN”?
        Vi har i dagsläget ca 65.000 yrkesverksamma livsmedelsproducenter som som skall förse ca 9,5 miljoner innevånare i Sverige med mat.

        • Thomas Gunnarson skriver:

          Vad pratar du om… 65 tusen..
          1995 var det 15 000 lantbruk som hade mer än 50% av sina inkomster från jordbruket…
          Idag finns det nog Max 8 000 företag av den modellen….

          Och en del hobbyjordbruk….

  2. B-J B. skriver:

    Kan man tolka det som om den där… hrhm… ”grammatikstudiedisciplinen”, håller på att omformas till en mer generell maktstudiedisciplin? Är det en avknoppning eller utvidgning?

  3. Thomas Gunnarson skriver:

    Den vanligaste missuppfattningen ekologiskt/konventionellt odlade är just miljöstuket.
    Ekologiska produkter är annorlunda konsumtionsprodukter…!!
    Så var det när snacket började på min tid…
    Miljösnacket har kommit in senare och då faller hela idén…
    För då måste varje moment bevisas och det räcker inte med konsumentprodukten…

    Sedan tycks det alltid som att vår tid är en ”Utveckling”….
    Att vi kör en bred återvändsgränd tycks vara omöjligt att tänka sig….
    Människan går från ett rullat samhälle till ett urbant om energin alltid fortsätter att flöda fritt och billigt. De som idag föredrar landet får nog inse att tiderna ändras. Men för eliten kommer en paradisisk landsbygd, där de själva häckar, att vara viktig. Så vad ”aristokratin” kommer att skapa är just en orörd landsbygd…
    De platser där aristokratin inte vill vara blir exploaterat fullständigt och totalt….
    Det finns egentligen inget att förvänta…
    Än anpassning.

Kommentarer inaktiverade.