Ända sedan jag var barn har jag förespråkat frihet. I Sverige har jag nästan alltid mötts av förnumstighet som säger att det finns ingen riktig frihet, det är viktigare att var trygg, säker, omhändertagen, eller något annat. Somliga säger att min frihet måste betyda någon annans ofrihet och att det är odemokratiskt och själviskt av mig att vilja ha det så. För att inte tala om hur förskräckligt det skulle bli här i världen om alla tänkte så, ville ha frihet alltså.
Men de har naturligtvis fel, alla de som sagt så. Frihet är tydligen något mycket större än de kunnat föreställa sig. Jurister brukar hävda att grundprincipen för vårt fria demokratiska västerländska samhälle är att allt som inte uttryckligen är förbjudet, är tillåtet. Problemet är bara att snart sagt allt är förbjudet.
Detta har man åstadkommit genom ramlagar som av myndigheter kan fyllas med i stort sett vilket innehåll som helst. I synnerhet när man skriver att det råder samrådsplikt vid en viss omfattning av någon verksamhet. Tanken är att det fins tre nivåer av plikt, samråd, anmälan och tillstånd. Vid mindre omfattning än samråd råder full frihet, i teorin. Samråd kan av en medborgare förstås som att man frivilligt håller kontakt med myndigheten och överväger alternativa metoder eller åtgärder, men att friheten att fatta beslut ligger hos medborgaren. I praktiken blir byråkratin dock sur om man gör något utan att samråda. Då hävdar de att man missat sin samrådsplikt. Blir de riktigt sura påstår de att man missat anmälningsplikt, för vilket kraven sänks från år till år när den plikten inträffar. Har man kommit så mycket på kant med myndigheten så brukar de anse att det råder tillståndsplikt. Och behöver man tillstånd kanske man rent av behöver dispens, eller dispens efter särskild prövning.
Frihet, det finns någon annanstans, i något annat land, troligen ett fantasirike. I vart fall beviljar inte svenska myndigheter någon frihet. Det finns många frihetskämpar världen över och genom historien som utropat, Ge mig frihet eller döden! Det trygghetsnarkomana Sverige tror att det är en lek med ord. Men för den som är beroende av sin frihet är det en högst verklig ultimativ utsaga. Utan frihet är livet inte ett liv.
För att fungera som en frisk och produktiv människa är de frihetsälskande människorna beroende av sin frihet. Ett samhälle utan frihet är ett suboptimerat samhälle. Det betyder också att de trygghetsberoende får sin trygghet reducerad. För de som är beredda att ta risker för att utveckla verksamhet, samhälle, teknik eller kultur är förbjudna detta.
RSS – inlägg
All sann rättvisa och all humanitär filosofi värd sitt namn bygger på två grundpelare, den ena är frihet, den andra är ansvar.
Helt rätt. Tyvärr brukar man i Sverige mestadels med ansvar mena plikt eller skyldighet att efterkomma myndighetsbeslut eller -anmaning, utan fri möjlighet att välja. Ansvaret blir så att säga gentemot reglerna och inte mot konsekvenserna av det fria valet.
Med riktig frihet menas rätten att agera fritt och ansvara för konsekvenserna av agerandet.
prexist
Första gången jag stötte på ’Ramlagen’ var med Àrbetsmiljölagen.
Den byggde på politiskt ansvar!
Inga nya föreskrifter fick införas om de påverkade arbetsmarknaden negativt!
Sedan 1995, då svensk politik blev en personlig karriär för vissa, så gäller inte några sådana tankar.
Som djurskyddslagen…
Som har blivit påstridiga särintressens egen lekstuga.
Till olika djurägares förvåning…..
Landet Lagom är upplöst….
Det skulle vara intressant att fråga ett antal representativa svenskar hur dom definierar frihet.
Ärligt talat, för majoriteten är frihet lika med socialistisk trygghet från vaggan till graven.
Om ansvar kan en alldaglig händelse få beskriva hur det går till efter epoken Palme.
I SR P1 i dag på morgonen hade en STASI häxa ett inslag om hur ”musikförbundet” hade bjudit statliga och kommunala tjänstemän på champangegalopp med vidhängande middag för som dom nämnde 1.200:kr / kuvert. Naturligtvis hade de stackars tjänstemännen råkat illa ut och nu skulle minsann ”musikförbundet” stå ting. Under normala förhållanden skulle hela kohorten av så kallade tjänstemän burits in och bli satta på barkbröd och vatten. Palme måste ha överlevt helvetet eller är det hans ande som övervakar alla korrupta tjänstemännen?
Med ett samhälle smockfullt med lagar och förordningar som medborgaren måste åtlyda och övervakas av allsmäktiga tjänstemän blir det naturligt att de som har möjlighet på ett eller annat sätt tillfälligtvis försöker köpa sig fri från överrocken. Men vi brukar inte kalla det för ett rättssamhälle. Det finns många andra ord för det….
Kanske står medborgarnas laglydighet i omvänd proportion till antalet lagar?
Givetvis blir det fler lagbrytare när antalet lagar blir för stort. Jag bryter säkerligen mot ett flertal lagar varenda dag.
I princip skulle man klara sig ganska bra med de gamla tio budorden. Och det skulle till och med kunna destilleras ned till ett enda budord: Du skall icka orättmätigt beröva någon annan vad den tillhörer. (Det täcker även mord, vilket är att beröva någon dess liv, förtal, vilket är att beråva någon dess goda rykte osv. osv.)
Inte för att jag är kristen, utan bara för att mer behövs egentligen inte. You mer lagar man har desto mer manipulation och taktiska spel med kryphål uppstår det också.
Mats, jag har för mig att du inte var så förtjust i Ayn Rand men denna passage från Atlas shrugged passar väl här:
“There’s no way to rule innocent men. The only power any government has is the power to crack down on criminals. Well, when there aren’t enough criminals, one makes them. One declares so many things to be a crime that it becomes impossible for men to live without breaking laws.”
Jo, så är det. Jag tycker hon är en dålig författare. Då säger somliga att man får ha överseende med de 100 första sidorna, andra säger 300. Sedan kommer de filosofiska djupsinnigheterna. De kanske har rätt. Jag ledsnade i vart fall innan jag kommit så långt.
Detta hindrar dock inte på något sätt att vi kan hysa samma uppfattningar om frihet.
Det där citatet låter som något jag själv skrivit för många år sedan. Tror till och med att jag uttalat det inför en politisk församling som misstroget lyssnade på mig. Jag brukar säga att det är ingen konst att göra vanligt folk till brottslingar, det är bara att stifta lagar som det inte går att leva efter.
På den vägen är det, inte minst i Sverige. Demokrati är ingen garanti för vare sig frihet eller rättsstat. Det enda det garanterar är majoritetens diktatur. Vanligen kanaliserad genom en elit som gjort sig själva oansvariga inför lagarna.
”Det finns inget sätt att bemästra (härska över) oskyldiga medborgare, att göra dem kriminella ger oss helt andra möjligheter”. Kan Du Mats komma på en bättre beskrivning av hur en socialist ”fungerar”?
I svenskens degenererade värd är tanken naturligtvis helt grotesk men verkligheten är förmodligen sådan.
Du är väl bevandrad i det engelska språket, prövat den utgåvan?
Visst, demokrati är ingen garanti, men en sann, reell demokrati, d v s motsatsen till dagens parlamentariska diktatur (eller demokratur som du själv föredrar att kalla missfostret) skulle definitivt öka frihetsgraderna och återskapa en rättsstat som bättre återspeglar väljarnas värderingar. För du vill väl inte avskriva den normalfungerande demokratin, i t ex 50-talsversionen, som det minst dåliga statsskicket?
När till och med förre statsrådet och socialdemokraten Kjell-Olof Feldt går ut och kritiserar rättssäkerheten i dagens Sverige, då är det illa.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hur-rattssaker-ar-den-svenska-rattsstaten_4085627.svd
Låt gå för att sjukan var mindre spridd på 50-talet, men egentligen kom den korporativistiska sjukan in i den svenska demokratin 1932, som vi talat om tidigare. Jag hyser fortfarande visst hopp om demokratin, men den måste vara tydligt avgränsad. Om inte, anser jag upplyst despotism vara bättre, så länge lyset är tänt. Som du förstår så finns det inga garantier för det heller.
Situationen är sålunda sådan att frihet och rättvisa är något som varje generation måste återställa efter dem som försnillat det och passat på att smörja kråset.
Sant, förfallet började i liten skala redan på 30-talet, men först på det ”galna 70-talet” förvandlades sjukan till en mer omfattande och dödlig epidemi.
Grundproblemet är att vi inte längre har en fungerande demokrati, men i stället en i det mesta väldigt enig politisk nomenklatura som med hjälp av spärregler och partistöd kan agera som en maktkartell, på tvärs mot folkviljan. En parlamentarisk diktatur, kort sagt.
Den rättsröta som Feldt så välkommet och beskt gisslar har sannerligen inte ordinerats av väljarna. Några självkritiska reflexioner hade dock inte varit ur vägen; dagens sanningssägare var ju trots allt en av tyngsta makthavarna på 70-talet, om än redan då förnuftigare än resten av partiledningen.
Som läget är i dag kan man kanske som du hävda att en upplyst despoti vore att föredra, men i praktiken är detta förstås ett omöjligt alternativ. Lösningen är i stället att återupprätta ett folkstyre värt namnet. Som du också själv noterar avslutningsvis.
Ett 50-tal i repris vore en bra början. Andra steg i rätt riktning är att införa beslutande folkomröstningar, att slopa alla partibidrag och halvera både 4-procentsspärren, antalet riksdagsmän och antalet byråkrater.
Och kanske viktigast av allt, att sätta punkt för den intellektuella prostitutionen – som i sin tur en produkt av den nya politiska styrningen av våra universitet och av den s k forskning, som numera mest liknar indoktrinering av sovjetisk modell, med flum om genus och ”hållbarhet” som två av dagens modeflugor. Lamt accepterade även av förment nyliberala tänkare.
Amen!
Febern var på 50-talet hanterbar. Som det är idag riskerar patienten avlida innan kuren börjar verka. Vi riskerar då istället få diverse totalitära strömningar och stora slitningar i samhället. Illa, vore det.
…men varför inte precisera vilka reformer som krävs för att återställa en demokratisk ordning? Ditt Amen får mig att tro att vi är ense om mina fyra punkter i det sista stycket? Men bekräfta gärna – och låt oss fullfölja ett sådant samtal, so oder so, och därmed skapa opinion i denna för Sverige så avgörande fråga: om den sanna demokratins död!
Mitt amen gällde hela inlägget.
Reformerna:
Noll partistöd
Max 2% riksdagsspärr
Krav på formell majoritetsregering
Folkomröstning om alla grundlagsändringar
Halverad riksdag
Minst halverad byråkrati
Kraftig reducering av antalet lagar
Tidsbegränsade lagar, förnyas de ej upphör de
Max 20% i skatt
Platt skatt utan avdrag, undantag eller andra förmåner
F-skatt till alla myndiga
Flumspärr på universiteten (hitta på ett bättre ord själv)
Stärkt äganderätt, kommer implicit med reducering av konfiskatoriska lagar, men bör även tydligare lagstadgas
Som exempel. Införs knappast över en natt, men över tid.
Varför 2%-spärr? Skippa spärren helt.
Jo, man kan skippa spärren och låta delningstalet sätta gränsen.
Våra ”beskyddare” har felaktigt tolkat begreppet frihet med ansvar.
Arbetsbeskrivningen för ”statens förlängda arm” lyder:
Vi har full frihet att härska över den enskilde utan att behöva bära något ansvar .
Så ser det i alla fall ut från min horisont på vedbacken.
Rent kriminellt enligt min uppfostran.
Kanske lite off topic, men hur säker är den svenska rättsstaten, undrar Kjell-Olof Feldt http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hur-rattssaker-ar-den-svenska-rattsstaten_4085627.svd
Tack för preciseringen, Mats. Men varför inte beslutande folkomröstningar i alla möjliga frågor, som i Schweiz, inte enbart om grundlagar? Passar särskilt bra för tabuämnen, som migration, bistånd, EU, klimatpolitik, tiggeri mm.
Ett extra pluspoäng för din flumspärr (behövs knappast något bättre ord), d v s ett stopp för ovetenskapligt trams (tillika politiska favoriter) som genusteori, hållbarhet, energisystem mm. Men framför allt en avveckling av statens nyförvärvade makt över universiteten; det är ju i deras styrelser och i riksdagen som besluten fattas. Återställ, kort sagt, den akademiska friheten, annars går nog snart all annan frihet också förlorad – det lilla som trots allt finns kvar.
När det gäller skattekvoten menar jag att man måste börja i andra änden: visa att det går att kraftigt minska den offentliga sektorns utgifter. Först när den uppgiften är avklarad, inte helt snutet ur näsan, men inte heller särskilt svårt, har man en grund för att kräva en viss skattekvot. Du siktar på 20 procent och det är ingalunda ouppnåeligt, men själv tycker jag att det räcker gott att med god marginal underskrida europanormen på cirka 35 procent – en smärre revolution redan det.
Givetvis måste en del av en skattesänkningen klaras av genom s k skatteväxlingar: lägre skatt men också färre statliga bidrag. Den största vinsten ligger i att besluten flyttas från Helgeandsholmen till medborgarnas omtalade köksbord. Mer s k egenmakt, som en f d SSU-ordförande förordade, men det var förstås innan han blev LO-chef. Dags att räkna på saken, som en puzzelbit i en radikal förnyelse av den söndervittrande svenska modellen?
Jodå, beslutande folkomröstningar är ett alternativ. Men då vill jag vara mycket petig angående vilka frågor som grundlagen tillåter att det folkomröstas om. Folkomröstningsinstrumentet bör i en sådan ordning vara tillåtet och en rutinmässig lösning på lokal nivå.
De Nordiska fackförbunden vill isolera Norden från världen.
http://www.dn.se/ekonomi/fackforbund-nordiska-modellen-hotas-av-global-konkurrens/
Vi skulle väl behöva ha någonting i still med en konstitution lik den USA har, med en ”bill of rights”, och fasta stenhårda ramar som inte kan ruckas. (Att sen USA i mångt och mycket är en perversion får man väl konstatera är trots deras konstitution. Det spelar ju liksom ingen roll vad man har för konstitution eller grundlagar om man envisas med att åsidosätta eller bryta mot dem.
Som du kanske inte hunnit märka, brukar både Mats och jag efterlysa en svensk rättighetskatalog liknande den amerikanska. I USA är det stora flertalet väl medvetna om sina garanterade rättigheter och brott mot konstitutionen (över 200 år gammal!) står ständigt i debattens centrum.
I Sverige bekymrar sig väldigt få över statens närmast totala makt över individen – som skapas av marginalskatter på sammanlagt ca 85 procent, inklusive moms, elcertifikat mm. Det händer att borgerliga politiker i högtidliga sammanhang citerar biskop Thomas eller Tegner, men i praktisk handling är de gamla frihetsbudskapen så gott som helt frånvarande. Thank you, Fredrik Reinfeldt m fl!
Nu har ju också de tidigare så nyttiga nyliberalerna tystnat, sedan Johan Norberg städslats av näringslivet, med en blind fläck som följd, samtidigt som den forne parhästen Mattias Svensson skämt ut sig genom att (i NEO) skriva korkade klimatartiklar tillsammans med storskojaren Maria Wetterstrand.
Värst av allt är det s k forskarsamhällets, inte minst ekonomiprofessorernas, hariga och maktlojala tigande.
Hur paradoxalt är det inte att kommunismen och den klassiska socialismen är död, men lik förb-t lever vi i ett liberalt tomrum och i en ny typ av slavsamhälle. Så finurligt konstruerat att ganska få tänker på att friheten ersatts av ett finmaskigt nät av kollektiva tvångströjor.
Jag började följa den här bloggen ganska nyligen, så är väl inte helt orienterad ännu var exakt olika personer står. Men jag får intryck av att vi är ganska så mycket på samma sida. Jag skriver själv normalt på Genusdebatten.se där vi diskuterar jämställdhetsfrågor ur ett företrädesvis feminismkritiskt perspektiv.