Buchanan har beskrivit effekterna av 1986 års amerikanska skatteuppgörelse, som sänkte skattenivåerna men breddade skattebasen. Avsikten var att behålla samma budgetutrymme, men fördela bördorna något annorlunda. Buchanan var inte helt övertygad om att det lyckades.
Han skriver till exempel om de politiska aktörernas intressen: Deras egenintressen kan skilja sig avsevärt från väljarnas intressen, och de redskap väljarna har till sitt förfogande för att utöva inflytande över sina valda representanter kan visa sig vara alltför trubbiga för att sammanföra dessa två olika grupper av intressen.
Politiska aktörer strävar efter att maximera sin materiella behållning inom de juridiska råmärken som finns mot korruption och inom ramen för de tidsbenämnda begränsningar och begränsningar rörande politisk överlevnad som existerar genom val och institutioner. Storleken på den materiella behållningen står i positiv relation till storleken på offentliga utgifter samt till hur ofta dessa utgifts- och finansieringsmönster ändras.
I klartext skor sig våra politiker på väljarnas bekostnad och väljarna har inte tillräckligt med kraft att sätta emot. Politikerna manipulerar systemen och valmanskåren genom ständiga ändringar, som dels håller folket sysselsatta med att lära sig de nya reglerna och dels skymmer de innovativa sätten att länka av pengar till politikernas intressen. Det är bara i outvecklade kleptokratier som politikerna stoppar pengarna direkt i egen ficka. I våra utvecklade dito lyckas de alltid slussa skattepengar till myndigheter och organisationer där de sedan kan avhämtas efter fullgjord tjänstgöring. (Min egen slutsats och kanske Buchanans)
Kortfattat, skriver han att ett visst skattesystem vid en viss tidpunkt kommer att nå sitt intäktsmaximum. Högre skatteprocentsats driver skattebetalarna till andra verksamheter. Detta arbete utförde Buchanan på 1980-talet och vi hade den debatten även i Sverige. Inte minst Gösta Bohman var en aktiv debattör i saken. Men om nu politikerna, som Buchanan antar, inte är intresserade av att minska den totala skatteintäkten, minska skattebördan, utan tvärtom är intresserade av att öka skatteintäkten för att kunna länka av medel till egna intressen, då måste de finna andra vägar.
Ett sätt är att bredda skattebasen, alltså att belägga fler varor och verksamheter med skatt. Då kan man sänka skatten något för de gamla skattebaserna och många väljare blir glada. Det liknar lite som att spela gitarr, samma A kan spelas på olika strängar, bara man väljer rätt läge på greppbrädan. Ju fler strängar och ju längre greppbräda, desto effektivare kan politikern/skattemusikern spela på sitt instrument.
När man väl monterat en ny sträng på instrumentet och slagit an en låg ton, en låg skatt, kan den sedan successivt höjas för att passa politikerns önskan om skattemaximering. (Se upp för finansministrar med hästsvans och en rockig attityd!) Inte heller innebär systemet med mandatperioder och två eller flera partier någon garanti om skydd för medborgarna mot röveriet. Varje ny konstellation som får slevchans vid maktens grytor försöker naturligtvis förse sig så länge det går. Långsiktig stabilitet och förutsebarhet är av intresse för medborgaren, men inte för politikern.
Buchanan avslutar kapitlet med att konstatera att den reform som gjordes 1986 i USA där de personliga skatterna sänktes, men bolagsskatten höjdes i motsvarande mån, kan få den effekten att medborgarna bibringas uppfattningen att ”förmåner” från staten inte har någon kostnad. Utfallet kan därför komma att bli att medborgarna begär ökade ”förmåner” i tron att det inte har några kostnader. Manegen var med andra ord krattad för exempelvis Obamacare.
Konstigt att en befolkning kan ge suspekta politiker carte Blanche att låta oss stjäla pengar av varandra?
De värsta är att skatteuttaget sällan syns för gemene man. Tänk om t.ex. bensinbolagen angav det oskattade drivmedelspriset på pumpen. Då skulle det nog bli ett visst ramaskri.
Vi har arbetsskatter, konsumtionsskatter, och avgifter.
Det vi mest diskuterar är arbetsskatter inklusive kapitalskatter med marginaleffekterna…
Konsumtionsskatterna klagar vi på var gång vi skall köpa något…
Avgifterna låter ju inte som en skatt, men är det utan tvekan numera då samhällskostnader som förr ingick i skattesystemet numera kallas avgifter, som alla måste betala…
Vi är alla råttor som springer i ekorrhjulet…
Skållade råttor….
Att ifrågasätta något av detta så blir det ett ramaskri…
”Hur skall välfärden då garanteras.”
Inte ens ett vettigt grundavdrag accepteras i debatten!
Det enda som skulle kunna frigöra den enskilde medborgaren från kollektivets krav på effektiv produktion och slavgöra för individen….
Alla älskar slaveriet!
Det enda sanna som skrivits är: ”Slavar kan inte avskedas, bara säljas”
Är det någon som vet om administrationen/byråkratin växte under Reinfeldts ledningen och i så fall med hur mycket?