Jag är ordförande i en fiberförening som på landsbygden byggt ett nät för telekommunikation i optofiber. Tidigt insåg vi i styrelsen att här finns potential för många olika följdverksamheter både inom vårt eget nät, men framför allt i samverkan med andra nät.
Grundorsaken är den nästan genetiska strukturen på nät, ju finmaskigare, desto mer täcker de. De stamnät som tidigare byggts i Sverige och på andra håll förbinder tätorterna i ett mycket glest nät. Avstånden mellan knutarna är stort och mycket kan slinka igenom.
Med byanät över hela landet fås ett finmaskigt nät som täcker nästan allt, inklusive tätorterna. Oavsett man ser det eller ej, så innebär det en maktposition i ett informationsteknologiskt samhälle. Allt fler aktörer har börjat förstå det.
Nu har en huggsexa börjat om vilka som ska få styra över dessa nät. De stora bolagen, främst Telia, erbjuder sig att köpa färdiga nät när deras karenstid på sju år för att undvika återbetaning av statsbidrag är över. Andra vargar är LRF och Hela Sverige Ska Leva, som vill konsolidera makt över landsbygden. Politiker och tjänstemän i kommuner regioner och även på riksnivå vill ha ett ord med i leken. Alla dessa skissar just nu på en riksroganisation för byanätsföreningar.
Det finns redan en riksförening för stadsnäten, SSNF. Dessa nät ägs av kommunerna oftast via kommunala bolag. De styrs på någon nivå av politiker. Byanäten lyder under ungefär samma villkor som stadsnäten (något enklare). Men det vore ytterst olämpligt att organisera de till sin natur väsensskilda företagen i samma övergripande riksorganisation.
Skälen är flera. Idag är byanäten i de flesta fall kunder till stadsnäten. I en välorganiserad framtid kan de mycket väl vara konkurrenter. Stadsnäten ägs som sagt av kommunerna eller stora fastighetsbolag och de är aktiebolag. Byanäten är ekonomiska föreningar som ägs av sina medlemmar och brukare. De har betalat en insats och andra avgifter för att få tillgång till modern teknik, men även för att bli delägare.
En förutsättning för det utbetalade statsbidraget är att man inte betalat något för tillgången till marken. Det är miljontals kronor som skulle ha betalasts ut till markägare om stadsnäten eller de stora kommersiella bolagen skulle anlagt dessa nät. Åtkomst till näten utan att betala för markintrången gör näten mycket begärliga för dem som ser strategiskt på nätägandet.
Byanäten kan vara ett underskattat eller förbisett sätt för landsbygden att åter skapa sig egenmakt. En frihet att göra något för sig själva utan att styras från Stockholm eller andra centralorter. En sådan utveckling ses naturligtvis inte med blida ögon från annat håll.
Ögonblicket att forma en riksorganisation ägd och styrd av byanäten, deras medlemmar och ägare är nu och några månader framåt. Om ett halvår är det troligen redan för sent. Om en sådan organisation inte bildas väntar förmodligen en ökenvandring där föreningarna blir marginaliserade och det blir svårt att rekrytera kunnigt och engagerat folk till det nödvändiga styrelsearbetet. En negativ sprial bildas och risken är stor att ägandet och kontrollen över näten går landsbygden ur händerna.
RSS – inlägg