Utrotningshotad kunskap

Jag har nyligen skrivit om en del om forskare på SLU som tagit från bladet från munnen på olika sätt och utpekat miljöaktivister som samhällshot. Det är aktivisternas sätt att handskas med vetenskap och sanning som väckt motstånd.

En som tidigt var ute och granskade alarmistiska påståenden om det ena och det andra var amerikanen Julian L. Simon, som jag tidigare nämnt. Här följer några av hans konstateranden, som han gjort efter att ha grävt djupt i tillgänglig forskning och statistik. Han har endast tagit med sådant som är visat och bevisat, inga spekulationer får nåd inför hans argusögon.

Antalet arter som försvinner från Jorden per år är i genomsnitt en. Oavsett vad du hör från alarmister, domedagspredikanter, Åsa Romson eller andra miljömuppar, så är det bara en art per år som försvinner. Notera att det inte är antalet arter som människan utrotar, utan det är den naturliga omsättningen av arter enligt Darwins beskrivning. Jo, det kan finnas fler som försvunnit utan vår vetenskapliga kunskap om det. Men gissningar om mörkertal är inte vetenskapliga fakta.

Erosionen av matjord är faktiskt lägre än nybildningen av matjord. Vi får ständigt bättre jordar till vårt förfogande, även om en del sköljs ut i havet varje år.

Avskogningen är mindre än återbeskogningen.

Befolkningstillväxten har aldrig varit exponentiell. Den fruktade bristen på mat har totalt sett uteblivit eftersom ökningen av matproduktion växer minst i samma takt som befolkningen. Vår uppfinningsrikedom och framåtanda fäller avgörandet.

Simon hävdade hela livet att fakta är det enda vi har att hålla oss till. Alla domedagspredikanter genom alla årstusenden har hävdat motsatsen, vi har endast deras teorier att hålla oss till. Gissa vilka som haft fel varje gång och vem som haft rätt hela tiden? Simon förklarade i en debatt att när vi har fakta, vi vet vad som har hänt, hur läget ser ut idag, då måste vi acceptera det även om vi inte förstår hur eller varför. Hans Motståndare i den debatten Garret Hardin, menade att utan en teori om hur det gått till, hur vi hamnat där vi är, har vi inget att möta framtiden med.

Jag håller på Simon, om vi överger fakta för gissningar, då har vi inget att hålla oss till. För en som navigerat på havet i mörker och dimma, med endast sjökort, kompass, klocka och knopmätare (död räkning) till hjälp, finns inga tvivel om vad som håller oss vid liv, fakta.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Miljö och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Utrotningshotad kunskap

  1. Rutger skriver:

    Hur många arter som dör ut per år är svårt att säga men nog är det mer än en. Lät mina elever göra ett arbete om detta med granskning av alla orimliga påståenden. Se http://lagmansnatursida.se/Utrotning%20av%20djur.pdf

    • mats skriver:

      Tycker det var en imponerande sammanställning ni gjort, i synnerhet med tanke på att det är gymnasienivå.
      Klokt nog reserverade ni er för stora osäkerheter och redovisade även problemen att räkna underarter korrekt samt svårigheten att verkligen verifiera att en art dött ut.
      Simon gjorde sin redovisning på 1980-talet. Viss kunskap har säkert kommit till och frågan om minskande regnskogars betydelse har blivit viktigare. Hur mycket det påverkar är dock osäkert. Mycket på att just de extremt artrika regnskogarna och korallreven dels är mycket resilienta, samtidigt som de också har en stor naturlig omsättning på arter.
      Ni avstod från att konkretisera en siffra som ni anser belagd. De beräkningar av sannolikheter ni gjorde varierar från ganska nära Simons låga tal till ganska höga tal, som bedömdes mindre rimliga.
      Min personliga uppfattning/uppskattning är att det är ganska få arter som utrotas årligen. Möjligen 1-5. Min uppfattning är att människan i direkt utrotning är ansvarig för långt mindre än en art per år, men vår spridning över klotet och vår inverkan på naturen i sämsta fall står för en art per år. Resten står naturen själv för. Nej, jag kan inte bevisa detta.

      Ni anger även i slutsatsen att ”Jakten måste regleras”. Nu är det ytterst få arter som faktiskt jagas av människan, låt säga 100 av de tio miljoner ni anger som möjlig övre gräns. Även om vi med jakt skulle lyckas utrota samtliga jagade arter så utgör de arterna en försvinnande liten andel av det totala antalet. Reglerad jakt har alltså i praktiken ingen effekt på takten/tempot med vilken arter upphör att existera.
      Dessutom är moderna jägare intresserade av att behålla sin jakt och sina bytesdjur, så på många ställen kan man visa jakten faktiskt är livräddande på de jagade arterna, även om enskilda individer dödas.

      • Rutger skriver:

        Totala artantalet påverkas inte så mycket av jakten. Det är ju i första hand däggdjur och fåglar som berörs av detta. Våra svenska jägare som i de flesta fall är naturintresserade människor bidrar till en bra biologisk mångfald tex genom att göra viltvatten som inte bara gynnar de jagade djuren utan många andra.
        Förr i tiden jagades ju skator och kråkor mer än idag vilket var bra för småfåglar och vadare. Kråkor i synnerhet är ju effektiva äggtjuvar. På senare tid han man i Blekinge och södra Öland börjat jaga kråkor igen för att skydda vadare. Vissa fåglar undviker att häcka nära kråkor för de har lärt sig att det kan vara ödestigert. Men alla vill inte förstå detta som ex SNF. Se http://rutgerstaaf.blogg.se/2014/may/krakfaglar-okar-2014-05-07.html
        Predatorkontroll är också naturvård fast idag är det mest jägare som förstått det. Det finns också forskning som visar detta se
        http://www.lansstyrelsen.se/kalmar/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/Rapporter/2009/rapp0911.pdf
        Grävling och räv är svåra predatorer på ägg och ungfåglar. I samhällen är det kanske katterna som är värst.

  2. Thomas Gunnarson skriver:

    Det är irriterande att alla som nu resonerar runt jordbruk – och Östersjön – hackar på varann och använder ”övergödning” som argument för att kasta ”skit” på varann…
    Ingen tycks ens fundera på om jordbruket påverkar Östersjön.
    Förr, när allt var ekologiskt, alltså innan påsaskiten fanns, då var det inga problem med Östersjön.
    Idag säger de att ”ekologiskt” jordbruk är en styggelse för Östersjön…
    Och att påsaskiten är en välsignelse för Östersjön…
    En jävla tjat om Östersjön, alltså.

    Nej, de pratar i egen sak allihop.
    ”När krubban är tom bits hästarna…”
    Där har vi den verkliga orsaken.

    Om vi slapp KRAV och politikens önskemål om ”ekologiska livsmedel” till extremt låga priser så kunde man kanske lansera verkligt ekologiska livsmedel utifrån den tanke som det var när man började att resonera ekologiska livsmedel, en kvalitetshöjning istället för ett volymtänkande…

  3. robert skriver:

    När ekonomer uttalar sig om biologiska processer blir det inte så sällan lyteskomik. Nu är det ändå en hel del år sen Simon gick bort så vi ska kanske inte vara för hårda.

    /robert

    • mats skriver:

      Nu var det ju inte biologiska processer Simon uttalade sig om. Det han granskade, om och om igen, oavsett det gällde ekonomi eller utrotade djur, var statistik. Duktiga ekonomer brukar vara ganska duktiga på det.
      Man skulle kunna påstå att han var en tidig visselblåsare mot akademisk ohederlighet.

      • robert skriver:

        Köper du verkligen det där om ”nybildning av matjord”?

        /r

        • mats skriver:

          Ja, var skulle annars matjord komma ifrån? Tror du att naturen sorterar jordytan så att matjorden hamnar överst?
          Matjord bildas av vittring och tillförsel av mull som får bearbetas mikrobiellt.
          På välskött gammal åker växer matjordslagret till fortare än erosionen. Man kan även med mekanisk bearbetning, företrädesvis med stora dieseldrivna maskiner och tillskott av stora mängder finfördelat växtmaterial skapa matjord. Finns människor som lever på det.
          Kalk och diabasmjöl är mineraltillförsel som har god strukturskapande och bördighetsökande inverkan.

          • robert skriver:

            ”Erosionen av matjord är faktiskt lägre än nybildningen av matjord. Vi får ständigt bättre jordar till vårt förfogande…”

            I så fall borde vi nu ha mer matjord än någonsin.

            Visst kan man ”tillverka” matjord till villaträdgårdar, fotbollsplan osv men ge mig en ekonomisk kalkyl över vad det skulle kosta att återställa Greklands matjord. Then we’ll talk business.

            Om vi nu ska påpeka att människan kan förbättra och till och med skapa matjord får vi i ärlighetens namn också erkänna att vi har en viss tendens att göra tvärtom. Dvs påskynda erosion och jordförstörelse. Historiskt sett har det varit det vanligaste.

            Ang utrotningstakten hade du lätt kunnat googla ”species extinction per year” och tagit reda på de senaste vetenskapliga rön på området. (Fast då hade du antagligen påstått att vetenskapsmännen ljuger eller är korrupta, uppköpta osv osv…)

            När vetenskap och ideologi krockar tycker jag att ni är många här som håller krampaktigt fast vid ideologin. Varför ska man tro på vetenskapsmän när de ideologiska kommissarierna på The Cato Institute säger tvärtom att vi lever i den bästa av alla möjliga världar.

            Dr Pangloss lever än och Candide och Voltaire roterar i sina gravar.

            /robert

            • mats skriver:

              Redan vid första försöket till googling på species extinction, kom jag hit:
              http://www.whole-systems.org/extinctions.html
              där får man denna mening efter en vild graf i första stycket:
              Graph is based on a mathematical model linking species to habitat loss developed by Edward O. Wilson and others.

              Modellering värre än klimatalarmisterna lyckats prestera!
              Jämför den Grafen med de rimlighetsberäkningar Rutger och hans elever gjorde på Lagmansgymnasiet!
              Ta några djupa, långsamma andetag Robert. Så säger du med lugn försäkran till dig själv, det är ingen fara, vi kommer att klara oss, vi kommer att klara oss!

              Greklands förlorade matjord blir förstås dyrt att ersätta, men det kan vara en god affär för någon. Här i min kommun finns en av Sveriges största ekoodlare, han håller sedan ett par år på att omvandla tämligen mager skogsmark till åker, med hjälp av stora maskiner, stenkrossar, brutal nedmyllning av bimassa etc. Det kostar säkerligen miljoner. Men han anser det tydligen vara värt insatsen. Om han belönas av ekokunderna återstår att se.

              • robert skriver:

                Ursäkta, men jag tycker det är kanske en aning nedlåtande och/eller undflyende med dina råd om djupa andetag. Jag har bra koll på både andning, pulsen och de flesta andra kroppsfunktioner, inkl hjärnan:)

                Och jag lider inte heller av irrationella rädslor.

                Med det sagt, noterar jag bara att du väljer ideologi framför vetenskap.

                /robert

                • mats skriver:

                  Nej Robert, du har inte hänvisat till någon vetenskap, så du kan inte med trovärdighet hävda att du väljer det framför ideologi.
                  Du har bett mig söka på vissa ord och det jag har funnit, det som Google listar först är modelleringar, alltså gissningar (som direkt kan avfärdas som trams) och propaganda från exempelvis WWF som har betalt för att ljuga om tillståndet i naturen.

                  Har du riktig vetenskap att visa på, fram med åtminstone en bra länk!

    • B-J Bjurling skriver:

      Nu förstår jag inte vad du menar Robert…
      Men visst är det upprörande att det utrotas så få arter. ”Skadegörare i skogen” (335 sidor) och ”Skadegörare på lantbruksgrödor” (150 sidor), och båda böckerna tenderar att bli tjockare för varje ny upplaga. Och vad gör samhället? Proklamerar mål för att värna ”den biologiska mångfalden”!? Varför då? Som om ”biologisk mångfald” vore något eftersträvansvärt. Vad resonerar man då utefter för värdeskala? Det är djupt oetiskt!
      Som Fromm konstaterar:
      (Den humanistiska etiken) ”grundar sig på den principen, att ”gott” är det som är gott för människan, och ont är det som är skadligt för henne. Det enda kritetriet på det etiska värdet är den mänskliga välfärden.”
      Eftersom begreppet biologisk mångfald inte gör skillnad på skadedjur och nyttodjur, men ändå förutsätter en positiv värdering av många arter, som i ju fler desto bättre, så är det ett djupt manipulativt begrepp som bara tydliggör de stora skillnader som finns mellan naturbrukares och mångfaldspratares natursyner. Ja, för att inte tala om vilken människosyn de har, de som motsätter sig utrotning av rent livsfarliga men fjärran belägna och exotiska arter som tigrar etc.

  4. Niklas skriver:

    Näringsläckaget till bl.a. Östersjön är en helt naturlig process, som vilar på två ben.
    1) Ett årligt nederbördsöverskott, som medför en avrinning via vattendrag och sjöar. På ställen där det inte finns ett årligt nederbördsöverskott, är det inte ovanligt med förrådsgödsling av kväve.

    2) Att det vid avrinningstillfället finns näringsämnen lösta i markvattnet, som då kan följa med markvattnet ut till vattendragen.

    Med tanke på att matjorden ofta innehåller 6-7 ton organiskt bundet kväve/ha, så har vi det komplexa sambandet med mikroorganismerna att ta hänsyn till, när vi diskuterar näringsläckage och övergödning. Det är dock välkänt att varje jordbearbetning leder till ökad mineralisering och därmed ökad risk för kväveläckage. I det alternativodlade jordbruket sker ju just ogräsbekämpningen med fler harvningar istället för med bekämpningsmedel vilket ökar risken för näringsläckage.

    I Rothamsted finns ett långvarigt ramförsök, där ett led inte har gödslats på över 100 år. Skördarna är ju förstås åt h-vete, men näringsläckaget är fortfarande nästan lika högt som på normalgödslade försöksrutor.

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Ja, men det innebär inte att Östersjöns problem, som tydligen uppstod efter 1950, har med jordbruket att göra…
      Vilket de flesta vill påstå.

  5. Niklas skriver:

    Oganiskt material (mull och mår) bildas genom nedbrytning av växtdelar. I en obearbetad jord anrikas mullen och måren vid markytan. Mullen kan dock genom daggmaskarna omrörning spridas neråt, men i måren blir pH-värdet för surt för att daggmaskarnas omrörning ska få någon nämnvärd betydelse.

    Det organiska lagrets tjocklek når efter hand en jämvikt mellan nerbrytning och tillförsel, som beror till stor del på markens fuktighet. Ju fuktigare markförhållanden, ju tjockare blir det organiska materialets tjocklek – främst genom sämre nerbrytning p.g.a. sämre syretillgång!

    I jordbruken omrörs de översta 1-3 dm mekaniskt genom bl.a. plöjning. Med tiden fås ett relativt homogent mullhalt i dessa 1-3 dm, vilket då utgör den s.k. matjorden. Genom att plöja djupare, kan man lätt öka mängden matjord, men mullhalten i matjorden sjunker ju i motsvarande grad.

    Mullhalten varierar dels med markfuktighet, men också med växtföljd. Mer vall i växtföljden leder med tiden till en ökad mullhalt. Flera markforskare ser med oro på den mullhaltsminskning som sker nu när allt fler gårdar blir kreaturslösa.

    Vad kalk och diabas som strukturförbättrare beträffar, så gäller det främst på mellanleror och styva(re) lerjordar. Alltså inte på lättleror, silt-jordar (finmo + mjälajordar) och lättare jordar Vidare så är det då inte vanlig kalciumkarbonat som avses, utan släckt och bränd kalk. Med vanlig kalk erhålls bara en pH-effekt (som i sig kan vara väldigt bra om pH-värdet är för lågt).

  6. mats skriver:

    Tack Niklas för att du orkade skriva en mer utförlig redogörelse för hur dessa mekanismer hänger ihop! Egentligen borde alla människor veta detta, men det kanske (nästan) bara är vi som fått jordbruksutbildning och praktiserat yrket som förstår.

  7. Niklas skriver:

    Thomas! Mannaminnet är kort. Således kan ”problemen” mycket väl uppstått betydligt tidigare, men att det inte då sågs som något nämnvärt problem, t.ex. för att det knappt fanns semesterfolk som hade råd med sommarstugor i skärgården…

Kommentarer inaktiverade.