När flickorna vet att de inte behöver välja man efter försörjningsförmåga, varför ska då pojkarna eftersträva hög sådan? Jag ska förtydliga. Flickor i välfärdsstaten, i synnerhet den svenska modellen, med individuell välfärdsgaranti från staten, vet att att de kan skaffa barn och få mat, kläder och skola till dessa oavsett egen man som bidrar till detta. Flickorna kan alltså välja livspartner, eller avstå från livspartner, utifrån helt andra kriterier än att bli försörjd helt eller delvis av en man. Välja staten som make.
Denna nya verklighet uppfattas naturligtvis av pojkarna. Så varför ska de anstränga sig för att göra bedömare av deras prestationer till lags i ett system som redan på förhand deklarerat att de anser pojkar vara mindre värda? Pojkarna kan lika gärna ägna sig åt sådant som ger egen tillfredsställelse, uppskattning i kamratgänget eller ger en fördel hos flickorna av andra orsaker än att de ser ut att bli bra försörjare.
Många pojkar väljer idrott eller dataspel. Båda kan ge bra utdelning även i pengar för den som har talang och eget driv. Båda avskys av skolans kvinnliga vuxna med kulturella drömmar.
I klartext kan välfärdsstaten sägas ta död på familjen och degradera mannen. Detta då till skillnad mot välståndssamhället där arbetet anses adla mannen. Familjens död kanske rent av är avsikten med välfärdssamhället? För att nå dit måste pojkarna offras.
I ett annat perspektiv skapar välfärdsstaten ”offerrättigheter” för alla att få ersättning från staten, medan förövarna slipper undan ansvar. I England prövas just nu frågan om en flicka som blivit allvarligt skadad som foster av sin mors kopiösa intag av alkohol under graviditeten. Huvudfrågan i rättsfallet är inte om modern är skadeståndsskyldig eller straffansvarig för skadorna. Frågan gäller barnets eventuella rätt till ersättning från den brittiska brottsoffermyndigheten (CICA)!
Är det rent av så att välfärdsstaten kan bli civilisationens fördärv?
Det behöver du inte fråga. Det är uppenbart så.
Välfärdsstaten agerar systematiskt för att avvänja medborgarna från de dygder som skapar välstånd. Det tar ett par generationer innan inflytandet från föräldrar och farföräldrar gått förlorat. Men man ser redan hur inte bara tonåringar utan även vuxna ”skiter i” lag och ordning, anständighet och hyfs. Se bara hur man slänger skräp när ingen ser det. Cykelstölder är så vanliga att polisen inte ens försöker utreda dem.
En högstadielärare berättade om problemet med mobilstölder i skolan. En elev skämdes inte för att förklara: ”Dom får ju skylla sig själva. Ligger där något, så tar man ju det.”
Ja, när jag skrivit denna text kände mig glad en stund, för att jag lyckats precisera varför välfärdsstaten är av ondo, den urartar. Sedan blev jag ledsen.
Hur skall man bära sig åt för att få männen att fatta läget? Våran ”gemensamma” avkomma är konstigt nog fortfarande till1/2 männens!
Det talas det inte särskilt mycket om i samband med fosterfördrivning.
Jag är faktiskt lite nyfiken på hur läsarna i allmänhet reagerar. Murvlarnas svar kan vi redan.
De unga männen förstår mycket mer än vad man kan tro…
Det är bara det att vi äldre inte ser vad de gör.
Hur de reagerar och så, därför att vi, de äldre, är fast i vår tanke och vår tid…
Hmm….
Som vanligt måste man leta efter historiska paralleller…
En sådan, om än inte riktigt exakt, är mamluksamhället för femhundra år sedan….
Ett krigarsamhälle som fungerade som HA fast på nationell nivå…
Det är givetvis en naturlig utveckling av dagens förfall…
ISIS är en del av denna…
Så det är inte bara något svenskt utan en del i en automatik….
Mamlucksamhället var byggt på ruinerna av en av de stora civilisationerna, men inte var det särskilt civiliserat för det.
Ytterligare en indikation på att välfärdssamhället går mot sitt slut.
http://www.svd.se/naringsliv/usa-och-europa-forlorarna-nar-hogutbildade-valjer-land_4146631.svd
Närliggande detta tema skrev jag (ursäkta verbositeten) Sverige – en modell för ett slavsamhälle | Genusdebatten i somras. Det kanske kan vara av intresse i sammanhanget.
Ja, den texten är läsvärd. Man kan också lyssna på Simon&Garfunkels Sounds of silence, med det individualistiska perspektivet påkopplat för att känna igen beskrivningen av dagens trånga svenska åsiktskorridor.
Hur som helst måste vi bli fler självständigt tänkande medborgare och vi måste föra mycket mer väsen, om det ska bli någon ändring.
Jag läste 1984 första gången, om jag inte minns fel, strax efter gymnasiet (jag hade i alla fall läst den nyårsafton 1984, min polare blev mäkta irriterad på mig när jag nyårsafton 1984 – eller, tekniskt sett var det väl fortfarande 1983 före midnatt – ställde mig upp på en London-pub och höll ett brandtal om det orwellianska årtalet). Jag tyckte på den tiden att boken var bra, och det som verkligen fångade mig var O’Brians osminkade erkännande av makten som ett självändamål. Jag uppfattade det som att Orwell verkligen lyckats avsminka politikern och fångat hans innersta väsen.
Men det är skrämmande att boken tycks bli mer och mer profetisk och sann för varje dag som går. Jag upphör aldrig förundras över hur väl Orwell lyckats fånga vår samtid, snart 100 år senare.
Farao vet vad som hände med svaret jag precis skrev. Det verkade som det bara försvann.
I alla fall. Jag läste 1984 första gången någonstans i början av 80-talet, och det som verkligen slog an än sträng i mig var biten där O’Brien klargör utan några som helst svepskäl eller undanflykter att makten är ett självändamål. Jag kände att Orwell där han avmaskerat politikern och fångat hans innersta väsen.
Men jag kunde ju aldrig drömma om hur hans bok ännu 30 år senare skulle visa bli alltmer profetisk och sanningsenlig dag för dag.
Jag tror att du bara var lite otålig.
Det är något skumt, för när jag refreshar sidan jag hade uppe när jag skrev dem, så syns fortfarande inga senare kommentarer än den med din Simon & Garfunkel-referens, och inte heller när jag öppnar sidan på nytt. Jag ser bara de senare kommentarerna här för att jag tidigare kryssat i att få ”vidare kommentarer via e-post”, och då kunde välja att svara dig på din sista …
Så, nåt lurt är det …