Tidningen Jakt och Jägare nr 11 hade en notis om en forskningsrapport (pdf) från SLU. Det är Håkan Sand från Sverige och Vincenzo Gervasi från Norge som studerat tolv oilka vargrevir för att se om bytesdjuren älg och rådjur ändrar sitt beteende när de får varg i grannskapet. De olika vargreviren var därför valda utifrån hur länge vargen varit etablerade där. Samtidigt fördes anteckningar om i vilken typ av biotop de olika djurslagen uppehöll sig mest samt i vilken biotop bytesdjuren hade störst risk att bli dödade.
Hela rapporten, på endast fyra sidor, redovisar en massa irrelevant fakta, åtminstone för debatten om vargens vara eller inte vara i vår natur. Detta missade JoJ att påpeka. Faktum är, utifrån det som redovisas i rapporten, att vargen har älg som stapelföda. En stor älg mättar helt enkelt en vargflock bättre än vad ett rådjur gör. Vargen lägger ingen energi på att leta upp och jaga rådjur. Dessa dödas mest av slump, när vargen får en oväntad chans och kan döda dem med minimal energiåtgång. Men minst risk (enligt studien) löper rådjur på öppen mark.
Vargen oroar sig inte för hunger, den vet att i rådande situation får den äta sig mätt närhelst den bestämmer sig för att äta. Det som skulle kunna skapa svältande vargar vore om vi människor lät dem bli så många att de avsevärt minskade stammarna av bytesdjur.
Älg löper störst risk att bli vargdödad på kalhyggen och i ungskog. Mycket lättåtkomlig mat för älgen där. Samtidigt visar GPS-data att risken för älg att bli dödad är störst i de områden där vargen spenderar mest tid. Öh- varför gå längre från skafferiet än nödvändigt?
Frågeställningen för undersökningen var om bytesdjuren ändrar beteende när rovdjuren flyttar in. Sand och Gervasi finner att så inte är fallet. Men det känns som om till och med dessa viltforskare gör ett förmänskligande av viltets intellektuella och analytiska förmåga. Djuren har inte möjlighet att med tekniska hjälpmedel se var vargen befinner sig i förhållande till bytesdjuren. De har såvitt känt inte tillnärmelsevis vår analytiska förmåga. Även om de hade det, hur skulle de kunna förmedla därmed vunna insikter till sina artfränder så att de kan förändra sitt beteende för att minimera risken att bli dödade av varg?
En annan brist tycker jag mig se i att de inte ens reflekterat över om bytesdjuren verkligen blivit dödade där de återfunnits. För älg är det troligt, men vargen bär lätt iväg ett rådjur en god sträcka. En intressant fråga är också om jakten inleds i den biotop där dödandet sker. Det finns inget redovisat om det. Dessa bytesdjur är flyktbenägna. Hur långt hinner de i genomsnitt efter att de upptäckt att de är jagade? Till vilken biotop söker de sin tillflykt?
Jag är också frågande till slutsatsen om att de inte ändrar sitt beteende. Jag bodde i Värmland från 1989 till 2008. Där kunde vi tydligt se att rådjur kom ut på åkrarna mitt på dagen i samband med att lodjuren ökade i mitten på 90-talet. Detta beteende var inte observerat tidigare. Samtidigt blev skogen i det närmaste tömd på rådjur.
Min slutsats kan inte bli annat än att vi ska ha så få vargar som möjligt i vår natur. Den natur som rapportförfattarna öppet deklarerar i sin helhet är ett resultat av människans omvårdnad för att få den natur hon önskar omge sig med. Obegränsat med varg skulle omintetgöra dessa mänskliga ansträngningar.
RSS – inlägg
Vill vi ha annat än vildmark och urban miljö?
Det är väl kulturmaffian i storstaden som vill ha enbart okultur på landsbygden. Det skulle i vart fall i relief ge lite antydan till kultur åt deras liv om landsbygden inte är kulturbygd.
Som jag påpekat många gånger, det är inte rovdjurens fel att vårt viltbestånd utarmas och för övrigt gör livet till ett helvete för markägare och i synnerhet djurägare. Det är sanslösa politiker och deras skattefinansierade, oavsättliga tjänstemän med privata agendor som är orsaken.
Rovdjuren uppträder fullständigt normal och kan inte beskyllas för något i det här sammanhanget.
Än värre är politikers hänsynslösa övergrepp mot den enskildes egendomsrätt, bruks och nyttjanderätt till sina ägandes marker. Det är för mig fullständigt obegripligt att markägare skall behöva acceptera att STATENS vilt skall tillåtas förorsaka skada på enskilda medborgares rätt till det vilda på sina egna marker. Ser man lite defaitistisk på problemet så kanske ”kamrat svensk socialistisk medborgare” inte skall misströsta. Politikerna konfiskerar medborgarnas rättigheter på löpande band med från skattebetalarna stulna pengar, ”naturreservaten” är väl ett passande exempel. Därvid lag är Hans Majestäts före detta försteminister Hr. Göran Persson, ägare till St.Torp i Södermanland ett strålande exempel, han som skänkte 80.000ha mark till lekstuga för tjänstemännen på Naturvårdverket. Skall vi kalla det ett blivande ”rovdjurskollo”?
Det här tyckte jag var fascinerande:
http://www.praguepost.com/czech-news/38603-red-deer-still-respect-the-iron-curtain
”A quarter century after the fall of the Iron Curtain, red deer in the former border area between then-Czechoslovakia and West Germany still avoid the area where the electrified fences used to be. What makes the findings remarkable is that average lifespan of a red deer is 15 years, so none of the deer in the area are old enough to have experienced the fence.”
/robert
Som skogsägare ser jag bara positiv på om vargen kan hålla älgen borta från ungskogen, så att det går att få upp en bra tallskog. Jag är med andra ord betydligt mer upprörd på det idiotiska och ineffektiva systemet med älglicensen än på vargpolitiken.
De vargar som ställer till det för mig, får midjeröjaren ta hand om…