Råoljepriset har halverats på 18 månader. Men det är inte första gången i historien. Till en del kan man förklara det med att USA har fått sådan fart på sin skiffergasutvinning att de åter är nettoexportör av oljeprodukter. Peak Oil är mycket långt borta och har egentligen alltid varit en pessimistisk gissning, eller för vissa en förhoppning.
En annan förklaring är den globala lågkonjunkturen och därav minskad efterfrågan. Även de åtgärder som gjorts för att minska koldioxidutsläppen och tillföra ”alternativ energi” kan spela in.
Men den stora förklaringen till dessa variationer, både nu och historiskt är en helt annan. Det finns en aktör som är så stor att den ensam bestämmer både tillgång och prisnivå. Det är Saudiarabien. Vid oljekrisen i början av 70-talet ville de ha upp priset för att tjäna mer pengar och testa sin makt. Men bara några år senare ville de straffa sin lokala rival i mellanöstern, Iran.
Saudiarabien pumpade upp så mycket olja att Iran gjorde statsbankrutt och shahen avsattes i en statskupp. Nu är det dags igen. Saudi är sura på Iran och deras stöd till shiiter i Syrien och Irak. Genom att öka takten på oljepumparna med bara en halv procent, kan Saudiarabien få världsmaknadspriset att rasa. På köpet går även Rysslands ekonomi på knäna, Norge måste börja tänka om kring sin egen statsbudget och så vidare.
I ljuset av denna kapacitet hos ett enda land och deras beredskap att utnyttja den inte bara för ekonomiska syften, utan även för politiska, är det inte förvånande att västvärlden har uppfunnit klimathotet för att via koldioxiden misskreditera bruket och beroendet av detta energislag. Men i verkligheten är vi redan där, i ett oljeberoende vi inte kommer undan utan stora uppoffringar av näringsliv och välstånd.
Den intelligenta responsen vore att säga sanningen. Vi behöver oljan nu och inom överskådlig tid. Därför ska vi passa på att nyttja oljan som den tillgängliga resurs den är, samtidigt som vi utvecklar teknik och förmåga (inklusive omställbara system och kunskap) till alternativ när det är ekonomiskt möjligt eller politiskt nödvändigt. Men vi ska inte göra det förhastat och på felaktiga grunder. Att köpa på sig beredskapslager när priset är riktigt lågt är inte heller fel.
Det är inte heller fel att säga sanningen om huset Saudi, den diktatoriska extrem-muslimska härskande klanen i Saudiarabien. De exporterar inte bara olja. De är frikostiga i att bekosta moskébyggen på strategiska platser i västvärlden. I dessa moskéer dyker ofta agitatoriska predikanter upp och manar de rättrogna att inte integreras i västs kultur.
Våra politiker är livrädda för huset Saudi, men de tör inte säga det högt av rädsla för att låta fördomsfulla, av rädsla för att inte få köpa olja. Så istället ljuger de till oss om ett påhittat klimathot, för att till enorma kostnader minska oljeberoendet. Men Saudis olja är så billig att producera att det knappast är möjligt. Vår demokrati är beroende av sanning och uppriktighet från politikerna för att klara anstormningen från vidskepelse och förtryck. Säg sanningen om såväl oljan som klimatet!
RSS – inlägg
Teknikutvecklingen är intressant. USA planerar hangarfartyg som kan tillverka eget flygbränsle. Man tar väte-atomer ifrån vattnet och kol-atomer ifrån koldioxiden. Med hjälp av kärnreaktorn tillverkas flygbränsle.
De två typer av atomer som behövs kommer aldrig att ta slut. Det är endast politiska beslut som kan hindra oss ifrån att tillverka vårt eget bränsle.
Om den tekniken utvecklas väl är det förmodligen billigare och politiskt smakligare att bygga kärnkraft i väst för att tillverka eget fordonsbränsle. Då kan man också köpa olja till rätt pris utan att behöva betala med politiska eftergifter.
Ingen kan heller argumentera att klimatpåverkan blir påtaglig.
Tekniskt finns det gott om uppslag, men den lösning du beskriver förefaller likna Concorde-exemplet: kanske genomförbar men en ekonomisk felsatsning.
Att spekulera om ett sådant teknikgenombrott är för övrigt att acceptera de falska premisser som klimat- och energiskojarna tillhandahåller. Världen kan utan bekymmer fortsätta att använda bensindrivna bilar och flygplan under all den tid vi har anledning och möjlighet att överblicka.
Mer närliggande är att fundera över om oljan och naturgasen efter hand kan bli så dyr att kolbaserad, syntetisk bensin återigen blir behövlig och lönsam – som under andra världskriget. Inget problem det heller, eftersom jordskorpans kolförråd som bekant är i det närmaste outtömligt.
Så är det. Det jag ville belysa är att politikerna öppet och sanningsenligt ska redovisa ett pris på vad politisk redlighet mot en diktatur kostar.
Men det förutsätter naturligtvis att det finns en politisk redlighet på vår sida.
Det krävs politisk redlighet också på ”vår sida”, skriver du. Gissar att du syftar på makthavarna i Rosenbad, inte på ”vår sida” i betydelsen klimatkritiker, en annan möjlig tolkning.
Som tidigare framgått hävdar jag dock att forskarsamhället har en ännu större skuld (i motsats till ansvar) än riksdagen, i egenskap av den dåraktiga politikens möjliggörare. Låt oss inte utesluta att nästan alla riksdagsledamöter ärligen tror att världen går under och att Maldiverna dränks om temperaturen stiger mer än 2 grader.
Ett perifert påpekande: beredskapslager för olja finns inte längre. De etablerades under oljeberoendenojan på 70-talet, men har sedan i tysthet avvecklats. Det var när jag på nära håll kunde följa den frågan som jag började ana vidden av den intellektuella prostitutionen. Bidragit har också att vår tidigare hyllade och omutbara förvaltningsapparat de senaste 30 åren förvandlats intill oigenkännlighet.
Rätt förstås att kritisera den saudiarabiska diktaturen. Våra makthavare tiger dock knappast av rädsla för att inte få köpa deras olja, den är lätt att ersätta, utan för att underlätta svenska exportaffärer, vapenfabriker mm.
Jo, med ”vår sida” avsåg jag Rosenbad och Helgeandsholmen.
Att beredskapslagren är borta vet jag, men jag tror det kan vara dra att ha. Kan man tänka sig keynesiansk budgetpolitik finns det ingen anledning att man inte också kan ha en ”keynesiansk” oljeförsörjningspolitik.
Det sägs finnas restriktioner mot vad Saudi får köpa i vapenväg, men egentligen får de nog köpa allt de pekar på. Om inte annat, så på omvägar.
Din jämförelse haltar, Mats. Budgetunderskott i lågkonjunktur kan vara försvarliga, förutsatt att de ersätts av överskott under fetare år (ett villkor som ofta ”glöms bort”).
Men Sveriges beredskapslagring av olja utgick från antagandet att det i ett läge med krig i omvärlden uppstår en FYSISK brist på olja. Vilket är ytterst osannolikt. Det som händer är ”bara” att oljan blir dyrare, och det räcker inte för att motivera några bergrumsbyggen.
Politikerna har till sist tvingats erkänna detta tankefel (inga pudlar men dock) och därför slumpat bort bergrummen, mycket diskret och med mycket stora förluster som följd. Ännu ett stort fiasko i planekonomins dystra tecken.
Däremot kan det förstås vara intressant för privata företag att utnyttja dagens stora prisfall för att tillfälligt öka sina oljelager eller investera i optioner. Men blanda inte in staten. Vi behöver mindre av Keynes, inte mer.
Jo, vi ska undvika Keynes. Mitt förslag var en retorisk utmaning mot dem som försvarar keynesiansk politik i budget- och konjunkturpolitik. Men de hatar allt vad olja heter, trots (eller möjligen på grund av) att de mycket väl vet vad den betyder för oss.
Yes, indeed!
Fast noga besett är det bensinen som är svårersättlig, eldningsoljan är en lyx vi lätt kan klara oss utan. Liksom vindkraft, solceller, biogas, vätgas, kärnkraft och elbilar.
Saudis maktspel är viktigt, liksom USA:s skifferolja, men att oljepriset snabbt har normaliseras (en mer korrekt beskrivning än att tala om en krasch) beror i väl så hög grad på att sedeltryckandets kortsiktigt stimulerande effekter nu har börjat ebba ut. De många olika tillgångsbubblor som hållit energiförbrukningen uppe punkteras och följs av en lång period (ett par decennier) av svag ekonomisk tillväxt i västvärlden.
Utmärkt att du kopplar ihop klimatnojan med 70-talets gamla noja, den om oljeberoendets farlighet, och talar klarspråk om de enorma ekonomiska förluster som allt detta ljugande resulterat i (”vidskepelse” är ett smått ursäktande ordval).
Allra mest pengar kastas i sjön med klimatpropositionens tal om en snabb övergång till helt fossilfri biltrafik. Även om riksdagen formellt är den stora skurken, vilar ett tungt moraliskt på vår tigande forskarkår, inte minst den tidigare respekterade ekonomen och läroboksförfattaren Klas Eklund, som valt att sjunga med änglarna (och med partiintresset, S) i stället för att följa forskaretikens sanningskrav.
Vi behöver kanske skriva om nationssången: Du gamla, Du (numera så) korrumperade.