Allt är förhandlingsbart. Det är kontentan av partiernas insikt om att de egentligen inte har väljarnas förtroende. Att det budskapet äntligen gått fram är SDs förtjänst. Inte förrän de tvingade fram ett extraval kort efter det ordinarie valet vågade partierna inse det väljarna redan visste och har dryftat sinsemellan i årtionden.
Miljöpartiet är ett av Sveriges minst omtyckta partier. Deras ”omtanke” om miljön är kontraproduktiv för densamma och dessutom människofientlig. De tvingas nu, fortfarande motvilligt, gå med på förbifart Stockholm.
Kristdemokraterna tar bladet från munnen och trots sin kristna människokärlek ställer de frågan om alla verkligen har rätt att utan granskning bli svenska medborgare på skattebetalarnas nota. Politikerna har beskattningsrätt, men däri ligger också en skyldighet att förvalta medborgarnas pengar med omsorg och eftertanke.
Göran Persson skyller som vanligt på Mona Sahlin. Det partiet har förmodligen fortfarande längst att gå innan de når självinsikt.
Centerpartiet har också ett janusansikte till självbild. Å ena sidan ett grönt parti som värnar om miljön. Å andra sidan ett parti som med sin gröna politik slår mot sina kärnväljares grundläggande intressen i frågor om äganderätt och självständighet som företagare. Här måste en ny, eller rättare sagt, en (ur-)gammal rågång huggas upp igen.
Vänsterpartiet har fått en försmak av att plakatretorik om ondskan i vinster inte stämmer överens med budskapet om skattefinansierad välfärd till alla. Utan vinster att beskatta, ingen välfärd. Det är gott och väl att ha en antagonist i kapitalismen, men de behöver trots allt en livskraftig kapitalism för sin egen existens.
Folkpartiet har som vanligt alltid velat och kommer alltid att vela.
Lita på att Anna Kinberg Batra kommer att göra en del uppseendeväckande utspel för att distansera sig från Fredrik Reinfeldt när (om) hon blir vald till partiledare inför bataljen i mars. Om inte annat, för att hennes parti behöver bryta en trend.
Sverigedemokraterna har ritat om den politiska kartan och alla partier måste finna nya vägar att ta sig fram med väljarnas förtroende. Om inte SD finner minst en lämplig fråga att bredda sin politik med, en ny helig ko att slakta, exempelvis ett avlivande av myten om klimathotet, då har de likt moren gjort sin plikt och likt denne kan de gå.
Jag är inte så säker på att moren kan gå.
Jag vill på minna om en debattartikel i DN den 5/11 2002.
Sossarna hade ”vunnit valet” igen och skoporna runt köttgrytorna skulle delas ut. Men Ordföranden i Stockholm Bosse Ringholm fördelade dem lite partiskt. Så tyckte åtminstone 32 ledande partipolitiker på debattsidan i DN:
”Generation efter generation av aktiva socialdemokrater i Stockholm har skolats in i intrigerandets och ränksmideriets konster i en sådan omfattning att politikens idé och socialdemokratins samhällsuppdrag ofta hamnat i bakgrunden. De som tillhör rätt kotteri har förts fram till ledande positioner medan många mer självständiga och självtänkande personer har bekrigats och motarbetats.”
Själva artikeln tycks inte finnas på nätet, men den kommenteras här:
http://www.dn.se/nyheter/s-krav-pa-att-ringholms-avgar-i-stockholm/
Mygel och klickstyre är naturligtvis inte begränsat till Socialdemokraterna i Stockholm. Det gäller nog hela landet. Och alla andra partier också. Åtminstone från tid till annan. Avancemang inom den allt omfattande politiken är bara möjligt för dem som kan ägna sig år intrigerandet på betald heltid: ungdomsförbundare med uppdrag som partisekreterare o dylikt. En fördel som nu visat sig synnerligen tydligt är att ha en välplacerad förälder i partiet.
Efter Per-Albin har alla statsministrar varit överåriga ungdomsförbundare utom Thorbjörn Fälldin. Huruvida Löfvéns svetsande eller politiserande var hans huvudsysselsättning, kan kanske diskuteras.
Här skiljer sig SD markant från övriga partier. Eftersom det är så nytt, är många, kanske de flesta, företrädarna politiska amatörer, sådana politiker som demokratin en gång var tänkt för. Med erfarenheter från ”riktigt arbete”.
Därmed har partiet en chans att bli något bestående nytt, förutsatt att de kan upprätthålla en kultur med begränsat intrigerande.
Hur snabbt moren blir överflödig beror naturligtvis på hur snabbt övriga partier blir riktiga demokratiska verktyg för folkets vilja.
Sant att enfrågepartier lever farligt, även om man vinner sin paradfråga. Som Mats varit inne på förutsätter SD:s fortsatta framgångar på att man förmår bredda sig och ta itu med i första hand klimatnojan. Riktigt stort kan partiet bli om man dessutom blir ett språkrör för det folkliga motståndet mot EU. Att som en tredje huvudpunkt angripa det allra värsta systemfelet, bostadspolitiken, skulle höja röstpotentialen ännu ett snäpp.
Du betonar också, helt riktigt, vikten av att undvika de interna strider och det intrigerande som blev Ny Demokratis död. Ur den synpunkten var det illavarslande att Söder i talmansstriden fick en dolk i ryggen av en av sina kollegor i SD:s ledning.
Risken som Mats varnar för, att de övriga partierna i en hast förvandlar sig till ”riktiga demokratiska verktyg”, verkar däremot inte vara så särskilt överhängande. Halvkvädna visor som Hägglunds inlägg om invandringen räcker nog inte, även om han mot förmodan lyckas sätta punkt för tabubeläggandet och initera en seriös diskussion.
Huruvida allt är förhandlingsbart är inte en lösning på den uppkomna politiska situationen.
Vår representation i riksdagen har tillsammans under de senaste 50 åren avsagt sig möjligheten att förhandla.
För det fall olika åsikter om hur samhället skall förvaltas kommit i dager, har våra folkvalda varit snabba med att begrava spörsmålen i utredningar med det huvudsakliga syftet att lyfta ansvaret från dess axlar och ej framstå som obekväm i väljarens ögon.
Om detta förfarande har rått stor enighet i vår riksdag.
Subjektet för förhandlingar har med varm hand överlåtits till en ständigt växande kår av tjänstemän som utan ansvar gentemot väjarkåren har att efter bästa förmåga slipa ned politikerns argument till damm.
När ett beslut gällande vår förvaltning oundvikligen måste presenteras. hänvisas till en utredning som underlag för politikerns ställningstagande.
Politikern behöver inte alls argumentera för sitt beslut utan kan sitta lugnt och finslipa retoriken inför nästa val.
För att förhandla krävs väl något att förhandla om till och börja med.
Vidare behöver ansvarsfriheten hos vår tjänstemannakår lyftas bort.
Med makt följer ansvar och den som visar en antydan om insikt om detta kan räkna med att erhålla min röst i ett val.
Stefan, det är nog en ganska exakt beskrivning av läget, politikernas synnerligen korrupta tillvägagångssätt att bedriva sitt maktspel bakom ryggen på ”naiva” väljare.
Oavsett resultatet hoppas många på att SD drar fram skiten ur de socialistiska garderoberna och presenterar byken i Sveriges Riksdag där det skall vaskas och ingen annan stans!
Håller med i sak, men det politiska ansvaret för allt offentligt beslutsfattande vilar på regering och riksdag. Därmed bör all kritik riktas mot de partier som står bakom en viss lagstiftning, inte mot de tjänstemän som i enligt med sina instruktioner tillämpar den.
För det andra: Ansvarsfriheten för tjänstmannakåren behöver inte lyftas bort, eftersom den inte existerar.
Däremot är det sant att reglerna om tjänstefel sedan 1976 enbart omfattar så kallad myndighetsutövning. Det betyder att ett ämbetsverk inte kan ställas till svars för viktiga remissvar eller för medverkan i utredningsuppdrag. En återgång till tidigare bredare definition av ämbetsplikten och tjänsteansvaret vore motiverad, det kan vi vara överens om, men jag tror inte att detta nämnvärt skulle minska omfattningen av det offentliga ljugandet – så länge regeringen behåller sin rätt att avpollettera alltför hederliga generaldirektörer. Dessa positioner besätts numera mest av underdåniga nickedockor.
Således, och än en gång: låt oss skjuta på rätt pianister! Om t ex lantbrukare trakasseras av djurskyddsinspektörer, så är det jordbruksministern som skall ställas till svars. Det är han (formellt hela regeringen eller riksdagen) som instiftat de regler som tjänstemannen säger sig följa. Regeringen är, liksom JO, skyldig att beivra eventuella feltolkningar av lagen eller av gällande tillämpningsföreskrifter. JO-ämbetets förfall är väldokumenterat, än en gång med våra 349 riksdagsledamöters aktiva medverkan. Trappor skall som bekant städas uppifrån!
Från min horisont längst ned i trappan ser det idag ut såhär.
Längst upp i trappan (på ett bekvämt vilplan) står den politiker som vid en valrörelse beskrev för mig att det skall bli enklare att ta vägen till övervåningen.
Någon hiss finns ej, annat än för de med grava rörelsehinder eller närmast anhörig till ovan nämnda politiker.
Återstår att jobba sig uppför den branta trappan med politikern i sikte.
Jag har hört sägas att däruppe på övervåningen finns de som lyckats förverkliga sig själva och sin målsättning här i tillvaron.
Jag vet inte så noga för jag har aldrig varit däruppe förut.
Motiven att ta sig uppför trappan finns där och då jag ej är så svårt rörelsehindrad bestämmer jag mig för att göra ett försök.
Politikern däruppe ”hejar på ” och som sagt skall han vara behjälplig att låta mig komma ditupp.
Jag uppbådar mina samlade resurser i form av kraft och vilja och startar mitt ”toppförsök” med lust och tillförsikt.
Efter att tagit ett par steg i trappan hopar sig problemen.
Jag studsar mot en anhopning av ”pianister” och faller tillbaka till utgångspunkten.
Fallet är bara ett par steg, så jag klarar mig med smärre skador.
Förvånad och tilltufsad ser jag upp mot politikern.
”Vänta lite” säger han och hämtar en kvast.
”Trappan är ju överfull av pianister så jag sopar dem åt ena sidan så att du kan komma hitupp” säger politikern.
”Varför alla dessa pianister i trappan?” frågar jag.
”Ja Ja” säger politikern och förklarar att de flesta av pianisterna fanns där redan när han kom till vilplanet däruppe.
”Dom finns där för att hålla koll på trappstegen så att ingen ramlar och slår sig sönder och samman”
”Är det inte lika bra att vi skjuter dom?” frågar jag med förhoppningen att det skall bliva lite mer plats i trappan.
”Nej! för allt i världen. Inte skjuta!. Vi ordnar så att dom kommer åt sidan”
säger politikern.
Han uppvisar påtaglig oro för att skadeskjutas för det fall jag tappar tron på hans förmåga med kvasten.
Med kvasten i högsta hugg och med myndig stämma förklarar politikern för pianisterna att de skall ställa sig åt sidan och lämna plats för mig att komma ditupp.
Inget händer!!
Det visar sig att pianisterna är så ”tondöva” så de förstår överhuvudtaget inget av innebörden i politikerns uppmaning.
Då tar han kvasten och sopar så långt det går utan att för den skull lämna sin plats på vilplanet.
Den nedre delen av trappan är ju fortfarande full av pianister och jag har ingen kvast att sopa med så läget ser mörkt ut.
Politikern sa ju att han skulle hjälpa mig att komma ditupp tänkte jag modstulet och omvärderade samtidigt mitt ”toppförsök”.
Bättre att jag stannar här på undervåningen så att jag inte fördärvar mig med att ”böka upp” en korridor i trappan till övervåningen.
Sagt och gjort!
Så länge politikern vägrar att lämna sitt vilplan däruppe för att hålla trappan framkomlig så stannar jag kvar här på undervåningen.
Jag menar att det är politikerns ansvar att hålla trappan framkomlig.
De flesta politiker har svårt att inse att de faktiskt inte åstadkommer det de lovat göra. Därmed förmår de inte inse att de bör lämna sin plats till sådana som är kapabla. Politiken är full av dessa oförmögna utan självinsikt.
Träffande allegori, Stefan. Sagan förlorar dock verklighetskontakt när du skriver att politikerna på översta stegen ”med myndig stämma förklarat för pianisterna att de skall ställa sig åt sidan”.
Om så väl vore! Det rakt motsatta händer, som du själv inser: trängseln ökar genom nya tillskott av än mer onödiga ämbetsverk, föreskrifter, utgifter och lagparagrafer. Man kan förstå att många resignerar och slutar jaga pianisternas herrar.
Men det vore synd, för den jakten blir extra angelägen de närmaste åren, när nollräntepolitikens och framtidsimperialismens enkla väg måste överges och alla undangömda räkningar skall betalas. Då blir det läge för trappstädning, med början i toppen.
Göran Hägglunds julhälsning om den tabubelagda flyktingfrågan var kanske en första svala. Skulle sen SD samla sig till en motion som demaskerar växthusspöket, så är islossningen i närmare sikte än på väldigt länge.
Det har med tiden installerats allt fler ”pianister”.
De erhåller en plats i trappan.
Där får dom uppgiften att kontrolera det steg de placerats på.
Inget småprat sinsemellan pianisterna godtages.
Det kan få dem att förlora fokus på sin uppgift.
Och förresten..
Det spelar mindre roll om de pratar med varandra
då nära nog alla av dem uppvisar grava hörselskador.
Den politiker som uppvisar en antydan om att hålla rent i trappan kan räkna med min röst vid ett val.
Men det förutsätter att han/hon kavlar upp armarna
och lämnar sitt vilplan, om än bara en stund för att städa i trappan.
Jag klarar mig ganska bra här på ”nedervåningen”,
men det oroar mig att källaren snart är överfull av individer som har att övervinna två trappor fulla av pianister.
Dit till källarvåningen ser inte ens politikern vad som utspelas.
För att nå insikt om de förhållanden som råder i källaren, borde han/hon ta trappan till nedervåningen och höra efter.
Om det nu är möjligt?
Trappan är ju överfull av tondöva pianister.
OOOpps!!
Det blir lite ”osvenskt” ibland.
I vilket fall ej riktigt svenska.
Det skall naturligtvis heta ”väljarkåren” och inte ”väjarkåren”.
Eller kanske är det så att vi ”väjer för att välja”.
Vad vet jag?
Jag tar tåget till extravalet. Det kommer nog att bli en resa att minnas.
Jag är den förste att stiga ombord på tåget från Göteborg till extravalet i Stockholm.
Jag är utan biljett och åker med utan lov.
Det skall nog gå bra, det är ingen som sett mig som den fluga jag är.
Tåget är fint städat och med bekvämt inrede. Jag väljer en vägg att sitta på med bra utsikt över kupén.
Nu kommer de andra resenärerna.
De är sammanlagt bara 8 stycken.
”Vad skönt tänker jag, då slipper man trängas”.
7 av passagerarna sätter sig tillrätta i samma kupé som jag valde. Underligt tänkte jag då ju det fanns så många lediga platser på tåget.
Men här från min plats på väggen har jag ju möjlighet att ta del av mina medresenärers resonemang.
(Jag är inte nyfiken, jag vill bara veta allt)
De är alla överens om att den åttonde resenären passar bäst i en tillkopplad godsvagn.
Han är ju inte ”rumsren” och passar bäst att behandla som styckegods.
”Här hos oss är han ju bara i vägen” säger Stefan och får genast medhåll av de övriga.
Anna och Göran verkar lite sura.
”Vi hade väl kunnat tagit flyget istället såsom det anstår oss folkvalda” säger Anna.
”Du är inte klok” säger Åsa och informerar Anna om att det kan få oöverskådliga konsekvenser att ta flyget i tid och otid.
”Det skall nog gå bra det här, bara vi kommer överens om det jag vill” säger Stefan.
Jonas som sitter på samma sida som Stefan och Åsa menar att ALLA skall ha möjligheten att åka med tåget.
Alla utom Jimmy och hans kompisar förstås.
”Vi får se när vi kommer till nästa station” säger Lars. Kan dom bara betala biljetten så må det väl vara så.
”Jag vill att vi tillsammans betalar biljetten för den som inte har råd” svarar Jonas.
Det blir helt tyst i kupén och jag ser att alla utom Jonas funderar på vad det skulle kosta.
Stefan bryter tystnaden och säger ”Det skall nog gå bra att betala för dom som ej har pengar till biljetten, bara vi betalar som jag vill”.
Redan innan att tåget lämnat Göteborgs central uppvisar Annie tecken på åksjuka.
Hon måste med hast lämna sin plats för att söka upp en toalett för att kräkas.
Tanken på hur det kan bli vid ankomst till Stockholm får henne att må riktigt illa.
Där sitter dom nu:
Stefan , Åsa och Jonas på den ena sidan av kupén.
Anna , Lars och Göran på den andra sidan.
Annie är på toan och kräks, och jag ställer mig frågan om hon hinner tillbaka till sin plats innan vi ankommer Stockholm överhuvudtaget.
Jimmy står upp i godsvagnen för här finns nämligen inga sittplatser.
Men godsvagnen har full ståhöjd och så illa som det låter är det inte.
I min vagn finns plats för fler tänker han, medans tåget sakta rullar ut från stationen.
Vi får se vilka mer som kommer med tåget till extravalet.
Kanske vill ingen annan åka med.
Jag stannar på min valda plats på väggen och tänker kolla vad som dryftas i kupén.
Riktigt roligt med så många kommentarer. Det blir bättre när det inte bara är mina funderingar som kommer fram.
Den som orkar och jitter att höra STASI propagandan när den är som allra värst kan lyssna till Per T Olsson på Sydsvenska Dagbladet och Ulf Bjereld SR P1 kl 9:30 idag den 22 December 2014. Deras visioner är en titt rakt ner i avgrunden och dom spottar de ”naiva” väljarna rakt i ansiktet!
Man baxnar!
Hej igen!
Det är bara flugan på kupéväggen igen.
Stämningen i kupén verkar allt annat än uppsluppen. Vad jag har hört så gick det väl inte så bra förra gången dom här i kupén reste tillsammans.
Dom sitter mest och glor surt på varandra.
Som den fluga jag är har jag ett sinne som väl registrerar hur människor tänker.
(Därför klarar jag mig i regel helskinnad för det fall du skulle försöka mosa mig med flugsmällan)
(Jag drar iväg snabbare än min egen skugga)
Då de i kupén knappast pratar med varandra, återstår för mig att berätta hur dom tänker om resan tillsammans.
Stefan tänker:” Bara dom andra tänker som jag har bestämt ,så ska nog den här resan gå bra”
Anna som ju inte var med på förra resan tänker att:: ” de andra här verkar ju inte så smarta precis”
”var kommer de ifrån månne, dom kommer nog från landet”
Anna skruvar på sig och funderar på om hon kanske skulle byta kupé.
Men det är nog bäst att stanna här på sin plats här så ingen av de andra skulle komma på att byta sida i kupén.
Lars tänker:” Hoppas ingen märker att jag sitter här istället för Jan ”
”Risken är nog inte så stor så länge ingen börjar att prata betyg och utbildning”.
Jan fick ju inställa sig till en kfö (krigsförbandsövning) .Han fann det mer meningsfullt att hjälpa till att försvara riket än att sitta i en tågkupé och låtsas försvara demokratin.
Annie tänker att ”den här resan kommer jag aldrig att överleva” och kräks igen.
Göran undrar: ”Vart tog Annie vägen? Hon har väl inte hoppat av tåget… eller..”
Jonas sitter och funderar på om detta tåget har haft service på länge. Det är ju lite si och så med underhållet av vår järnväg. Hoppas vi kommer fram till extravalet tänker han.
Åsa tänker inte längre.
Hon har tänkt ut så mycket genom åren att möjligheten att tänka är starkt begränsad till följd av en överhettning.
Kan närmast beskrivas som en härdsmälta så som hon strålar.
Tåget rullar förbi stationen i Alingsås samtidigt som tågets konduktör (talman) är på gång att kolla
om de här i kupén har en giltig biljett till extravalet.
”Biljetten tack” säger Urban (konduktören) samtidigt som han stiger in i kupén.
Stefan tittar på Åsa och frågar: ”har du biljetterna till oss på den här sidan? ”.
Stefan som ser Åsa som sin sekreterare utgår från att detta med biljetten är ordnat. Han har ju bestämt att det är så.
”Jag har årskort på all kollektivtrafik här i landet ” svarar Åsa.” Naturskyddsföreningen står för dessa färdbevis så länge jag gör som dom säger”.
Jonas menar att han kan åka med utan att betala en biljett. ”Det är ju folkets järnväg , min far-far har redan betalt min resa genom sitt anletes svett” .
Det är själve f-n att dom inte gör som jag bestämt, tänker Stefan. Han förklarar avsaknaden av biljetterna med att ” vi på den här sidan reser i tjänsten för landets bästa” .
Urban som redan har hört alla möjliga förklaringar till varför biljetten saknas, vänder sig till den andra sidan i kupén.
Anna, Lars, och Göran har kommit överens om en strategi att kunna åka med utan biljett.
Marknaden har löst deras dilemma:
Tåget är ju nästan tomt, tillgången på lediga platser är jättestor, efterfrågan är liten och därför skall resan vara nära nog gratis enligt för dem alla kända regler.
”Om vi inte trivs här kan vi ta ett annat tåg” tillägger Göran, det finns så många olika tåg idag så det är bara för oss att välja en annan operatör.
”Här på tåget finns vissa regler om vad som gäller” upplyser Urban alla i kupén om.
”Den ende jag träffat idag med giltigt färdbevis är Jimmy där bak i godsvagnen”.
”Han åker med på tåget helt gratis eftersom ni har satt honom där ensam utan någon att prata med”
Aj då ! tänker Stefan. Det är uppenbarligen så att vi måste ändra på dessa regler som gör att Jimmy åker med gratis medans vi får sitta här och skämmas.
”Hopplöst fall ” tänker Urban och med orden ” Skövde nästa” lämnar han alla i kupén i fred.
”Vad var det jag sade?” säger Anna. ” Vi skulle ha tagit flyget i stället, och sluppit detta tjafs om biljetter hit och dit.”
Annie på toan ni vet, har antagit en tydligt grön ton i sitt ansikte. Passar mig ganska bra tänker hon samtidigt som hon snyggar till sig efter sitt besök på toan.
Tåget passerar Herrjunga och Falköping som är den kommun i Sverige med flest antal kor.
Det är ingen av resenärerna ombord som vet om detta , och jag tror inte dom bryr sig.
Dom har ju en hel massa annat att tänka på inför extravalet.
Så här i ”förbifarten” kan jag förklara vad antalet kor har med mig att göra.
Som fluga är det inte helt oviktigt, nästan hela min släkt är ju uppväxt ihop med kossan. Om Åsa hade insett vikten av kossan för min arts överlevnad, skulle hon säkert vidtagit nödvändiga åtgärder.
Vi har ju ett bevarandestatus och förhålla oss till, och förslag från Åsa finns:
Gör ett reservat av Falköpings kommun och inför licensjakt på flugan .
Det kostar ju en del att inventera min arts bestånd, men det är väl använda pengar enligt Åsa.
Just nu kretsar Åsas tankar enbart om ”förbifarten”, så vi flugor och kor med för den delen får väl klara oss på egen hand så länge.
Annie kommer tillbaks till kupén. ”Vad fräsch du ser ut” säger Åsa med anspelning på Annies gröna ansiktsfärg. De andra lämnar gott om plats för Annie att sätta sig ned.
Man kan inte säkert säga att det inte smittar.
Åsa funderar på om Annies gröna ton består av smink eller om det är ett naturligt tillstånd.
Stefans tankar kretsar mest om hur han kan bestämma över den här färglada skaran
”Om jag blandar Anna som är blå med mig som är röd blir färgen på oss tillsammans violett.”
”Hur blir det nu om jag blandar i lite grönt?” tänker Stefan.
Katastrof !! Det blir brunt om jag blandar för mycket av färgerna, och hur skulle det uppfattas av väljarna med tanke på Jimmy där bak i godsvagnen.
Stefan blir vit i ansiktet vid blotta tanken därom.
På stationen i Skövde står Jan och surar.
Vad då ? utbildningsreserv tänker han och finner ingen förståelse för att förbandsövningen avslutats i förtid.
”Jag åker till Stockholm och kollar om det finns några ubåtar som inte hör hemma där.”
Bara Jan hittar något, skall det nog finnas pengar till hela övningar i framtiden.
Fast det beror ju på vad Stefan bestämmer.
Jonas ,Annie ,Åsa och Göran har ingen åsikt därom.
Tåget rullar in på stationen i Skövde.
En fullt stridsutrustad Jan bråkade sig in i kupén till dom andra.
”Manöver. lediga.” röt Jan med kraft i rösten. I villervallan som uppstod när Jan stuvade in sin packning på hyllan ovanför Stefan ,Jonas och Åsa, kunde Lars smita ut samma väg som Jan kom in.
Det var ingen av de andra som märkte något.
Inte så konstigt kanske, jag har heller aldrig märkt skillnad på vem som leder Fp.
Tåget rullar ut från stationen.
”Nej, här blir inga barn gjorda” säger Stefan.” Nu har jag bestämt att Anna och jag går till bistron för att förhandla om detta.
Med uppmaningen till de andra i kupén att hålla sig lugna och snälla lämnade Stefan och Anna densamma.
Det skulle dom aldrig ha gjort.
Läget blev spänt, alla de andra funderade med fasa på vad som skulle kunna hända nu när Stefan och Anna var på ”tu man hand”.
Jan bröt tystnaden med orden: ”jag tar befälet”.
Mer provokativt kunde det knappats uppfattas av de övriga.
”Du har inget mandat att föra befäl över oss” säger Åsa trotsigt.
”Om ingen annan bestämmer så får väl jag göra det” svarar Jan som är beredd att förvara sin nyvunna makt över situationen.
”Här på tåget är vi alla jämlika” replikerar Jonas utan att få någon förståelse från de andra.
”Vi sitter ju i samma båt, kan vi inte hålla sams?” frågar Göran.
”Vår båt är ju på väg att sjunka” menar Annie insiktsfullt.
Paniken närmar sig och regeln ”rädda sig den som räddas kan” gäller hädanefter.
Åsa är först att lämna tåget. Hennes nymålade båt ligger i Göta kanal och med den kan hon ta sig vidare mot extravalet i Stockholm.
Hon hoppar av i farten när tåget passerar Töreboda.
Jimmy i godsvagnen har det lugnt och fridfullt på sin resa som ju dessutom är helt gratis.
Hallsberg nästa.
Stefan och Anna kom tillbaka från bistron. Med en stolt ton förklarade Stefan för de andra i kupén att nu hade de minsann fått till ett barn.
”Kanske inte så noggrant planerat” tillägger Anna, och förklarar för de andra att det var ju det enda sättet att få vara med och bestämma.
”Vi räknar med att våra anlag och särarter tillsammans skall kunna vara en garanti för att makten stannar hos oss i riksdagen” säger Stefan.
Vad resultatet av denna ”oheliga allians” skall bliva står skrivet i stjärnorna.
”Men vi då” säger Göran med en uppgiven stämma. ”Hur skall det gå för oss?”
”Ja , ja, Ni kan allihop åka med det här tåget till Stockholm, men ni måste vara tysta och snälla” säger Stefan.
”Och ni får under inga omständigheter leka med den där elake Jimmy i godsvagnen.” tillägger Anna.
”Se så, var inte så deppiga nu” säger Stefan.
”Här får ni pengar till glass att köpa i bistron”
”Anna och jag har en del att klara ut och då vill vi helst ha lugn och ro här i kupén” .
” Jag tar befälet” säger Jan och leder de övriga mot ”den sista glassen” i bistrovagnen.
Helt ovetande om vad som händer sitter Jan, Annie, Göran, och Jonas och tröstar sig med glassen de fått.
Stefan och Anna har nämligen bestämt sig för att koppla av de två sista vagnarna (bistrovagnen och godsvagnen med Jimmy i ) för att slippa ta ansvar framgent för vad någon av dessa mindre bemedlade ”kompisar” kan komma att hitta på.
”Det går som på räls det här” säger Stefan med självbelåten min när tåget rullar vidare mot Stockholm.
Kvar på bangården i Hallsberg står ett par övergivna vagnar med resten av det parlamentariska underlaget.
Ja inte Åsa förstås, hon har på sin kanaltur navigerat fel och hamnat helt vilse bland allt det gröna som omger kanalen.
För henne är det som en helt främmande värld hon har hamnat i.
Som den fluga jag är tänker jag åka men hela vägen till nästa val, och inte låta mig störas av vad vilsekomna politiker gör och inte gör.
Jag klarar mig nog ändå.
Gott nytt år …… eller….???
Slut.
Tack för en underbar skröna, Stefan! För det är väl bara en skröna?
😉