Jag har fått ta del av en drygt året gammal brevväxling med IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg), där en person inom vården remitterat en skadad person till specialistundersökning och specialisternas offentliga vårdorganisation vägrar att göra undersökningen. Min sagesman (vi kan kalla hen X) verkar inom den privata vården och misstänker på goda grunder, givet sin profession och tillgängliga röntgenbilder, skador på bland annat kotpelaren (ryggmärg och hjärna) med åtföljande värk och andra nervsensationer i kropp och extremiteter. Patienten är tonåring, 15-17 år.
Landstingens sjukhus accepterar inte remisser från andra än husläkare. Patienterna har först sökt husläkare innan de sökte X. X har, enligt reglementet remitterat till husläkare, men dessa har visat sig inte vilja undersöka patienterna och än mindre remittera dem till specialistundersökningar. I ett försök att hjälpa patienterna har då X skrivit de remisser som husläkare valt att inte skriva. Givetivs refuseras remisserna, men inte på grund av profession och yrkseskicklighet, utan man hävisar till att inremitterande har fel examen ”är inte barnläkare”. Patienternas egna försök att få vård via akutsjukhusen (till dags dato 5 sjukhus och mer än 7 besök för den svårast skadade) har bara resulterat i att den sjuke helt nekats vård med motiviering; ”har fyllt 15 år och får då ej tas emot på barnsjukhus”, och, ”har ännu inte fyllt 18 år och får då inte tas emot på vuxensjukhus”. Det vill säga, är man mellan 14 och 18 års ålder så omfattas man inte av vårdgarantin, man omfattas inte ens av den offentliga/allmänna vården i sverige (om vi bortser från husläkare?). Samtliga tunga kontakter som X har inom privatpraktiserande specialistvård har avböjt att ta emot med hänvisning till ”den låga åldern”. Privatpraktiserande barnläkare har avböjt att ta emot med hänvisning till ”för svårt skadad”, ”för omfattande skador”, ”saknar möjlighet att göra grundutredning”, osv.
Notera att X är mån om sin patient så att denne får en så korrekt diagnos som möjligt innan adekvat behandling föreslås och att behandlingsval blir optimalt adekvat för åkomman ifråga. Ja, det är generellt sett faktiskt endast ren tur om man lyckas verkställa god behandling utan att först ha expedierat det detektivarbete som är nödvändigt för att kunna ställa en korrekt diagnos. Att inte göra sig det omaket innan behandling påbörjas, är inte bara kvacksalveri i juridisk mening, det borde också vara brottsligt kan man tycka.
(Anm: enligt Lag 1998:537 (som uppdaterats några gånger sedan dess) så är det ett brott mot hälso- och sjukvårdslagstiftning att behandla utan att först utreda. Det kan medföra disciplinära åtgärder och i värsta fall kan legitimationen dras in. Åtal med rättsliga följder i form av böter och fängelse är nästan omöjligt för vårdpersonal att drabbas av. Socialstyrelsen/IVO driver inte sådana ”ärenden”, det är upp till ”staten” och den enskilde att driva.)
Därför skriver X till socialstyrelsen för att få veta vad som gäller om rätten till vård. Frågan bollas till IVO. Detta är det svar som lämnas:
När det gäller hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och vårdgivaren ansvar att ge hälso- och sjukvård så finns ingen generell och utkrävbar rätt till hälso- och sjukvård även om det finns åtskilliga bestämmelser om de offentliga vårdgivarnas skyldighet att erbjuda en god vård (se särskilt 3 §) och även om patienterna har rätt att välja viss vård under särskilda omständigheter. Till slut är det ändå vårdgivarnas som bestämmer vilken vård som skall ges till kommuninvånarna och patientens rätt är därför svag med begränsade möjligheter att få särskilda önskemål om vård. Detta framstår som mest tydligt när det gäller möjligheten att få behandling vid specialistklinik. Regleringen har skett med hänsyn till den s k kommunala självstyrets principer. Därför finns inte heller någon särskild möjlighet att överklaga ett beslut. Och knappast att ens hävda att något brott begåtts. De områden där patienten garanteras en verklig rätt till viss vård är mycket begränsad till särskilda regleringar t ex rätten till abort och sterilisering.
Notera att här svarar IVO att ingen rätt till vård finns i Sverige i formell mening. Genom att hänvisa till olika huvudmän och deras självbestämmande är Socialstyrelsen och IVO förhindrade att tvinga fram vård till behövande patienter. Är vänsterpartiet informerat om detta? De som påstår sig vilja säkra god vård till alla genom att förbjuda vinster i vården. IVO har en liknande uppgift som skolinspektionen. De inspekterar både privata och kommunala skolor. De riktar skarp kritik mot alla skolor som gjort fel, oavsett huvudman (även om de aldrig stängt en kommunal skola). Men IVO säger sig sakna möjlighet att kritisera de vårdgivare de är satta att övervaka, med hänvisning till att dessa kan ha olika huvudmän. Detta låter huvudlöst och som ett fundamentalt svek mot det egna uppdraget.
Det enda vi är garanterade är självutplåning genom abort och sterilisering. Dock inte exempelvis en värdig död i livets slutskede. Inte heller garanteras någon väldiagnosticerad, välavvägd vård, värdigt våra ofrivilligt uppgivna skattepengar. Det är minst sagt en föraktfull inställning till medborgarna, som regeringens myndigheter intagit.
Jag har tidigare skrivit om hur journalförda observationer är det enda som räknas vid en prövning om ersättning för felbehandling, ersättning från försäkring eller liknande. Men att journalföringen är så bristfällig att patienterna ofta är rättslösa. Ingen vårdgivare är skyldig att spara journalerna längre än tio år efter patientens senaste besök hos just den vårdgivaren. (Är den information jag fått från FK, X säger att det endast är tre års arkiveringskrav. Däremot ska kvitton sparas i tio år, enligt bokföringslagen!) Journalerna, provsvaren, röntgenbilder med mera är dock inte patientens egendom, så det enda vårdgivaren behöver lämna ifrån sig är journalkopior, eller valda delar därur. Under förutsättning att patienten är förutseende nog att regelbundet begära ut dem. Normalt träffar inte heller försäkringsläkare en patient för att bedöma ett fall (vilket egentligen är brottsligt enligt 1998:537). Det är journalen som gäller och rättslösheten förvärras.
Detta har X läst här på Frihetsportalen, men även noterat i sin egen verksamhet. X är en person som är mycket mån om god journalföring. Bland annat anser X att det borde tillhöra god medicinsk sed att ta några standardmässiga prover vid varje läkarbesök och journalföra resultaten, så att man med tiden får en värdefull historik över patientens normaltillstånd och eventuella avvikelser.
De prover som kan vara lämpliga är: längd, vikt, blodtryck, puls, grundläggande blodanalys (röda och vita blodkroppar), sänka. man bör även klämma och känna (palpera) på patienten för att känna temperatur, muskelvävnad, bindväv, vätskebalans. Att patienten skall klä av sig till underkläder, så att hudkostymen kan iakttas. Troligen skulle mången misshandel i hemmet upptäckas på detta vis.
Vinsten är här patientens, bättre vård:
– längd + vikt = dos medicin för bästa behandlingsresultat.
– blodtryck och puls visar på tidiga förändringar av hjärta och ger fingervisning om lever och njurars tillstånd.
– röda och vita visar bland annat infektionsstatus och om benmärgen fungerar som det är tänkt; tidiga varningsklockor gällande ev., cancer, virussjukdom, organsvikt, mm
– att känna på patienten ger bättre kontakt, den taktila informationen ger viktig kunskap om knölar, ärrbildning, atrofiering etc.
– patienter kan som regel inte klart och tydligt redogöra för sitt tillstånd, trots internet. Enkla rutinmässiga undersökningar ger vårdgivaren värdefull tillskottsinformation.
Varje sjukdomstillstånd bör metodmässigt behandlas som en rättegång. Bevis och motbevis läggs fram för att ge en så komplett bild som möjligt av tillståndet. Först därefter kan rätt dom avkunnas och rätt behandling sättas in.
Svensk vård bor vackert, i fina byggnader med toppmodern utrustning. Men den har kidnappats av byråkrater som stjäl resurser av olika slag från den egentliga vården. Vården måste släppas fri och inte minst byråkratin måste konkurrensutsättas, dels för att få bort oväsentligheter, dels spara pengar, dels ge möjligheter till vård på nytt sätt med nya aktörer.
Under hösten, efter valet, visade TV upp visst intresse för att avslöja den skandalöst dåliga vård svenskarna får för sina skattepengar. Mest kanske de intresserade sig för vilket lotteri det är om att bo i rätt landsting för den sjukdom man råkar ha. De på sina håll mycket höga tal på skador och även dödsfall orsakade av vården redovisades vid något tillfälle. Men ingen uppföljning och inget ansvar utkrävdes.
Inte vid något inslag som jag sett väcktes frågan om patientsäkerheten kan bli bättre med ett sjukvårdssystem där patienten är kund och det finns möjlighet att få rätt i domstol mot vårdgivare som inte levererar det patienten betalar för. Det vore verkligen en vinst med vinster i vården.
RSS – inlägg
Undrar om ”obamacare’s” 2.700 sidor kriminaliserande lagstiftning och 32.000 sidor likaså kriminaliserande regler överträffar den svenska?
Svaret som IVO ger är det nog inte många som tror kunde skrivas. Media har väl knappast intresse av att publicera fakta i fallet, röstmässigt är det ju för troende socialister rent svinn och ger knappast några nya!
En ruggig berättelse! Knappt man tror att det är sant. Förekommer detta verkligen, frågar jag mig. Tror dock att det är sant. Kanske har patienten fel hudfärg, dvs vit?
Kan berätta en mycket mindre allvarlig sak, som drabbade en vän till mig. Han fick en fotskada som yttrade sig att foten svällde upp, blev i det närmaste mörkrödblå, gjorde ont och han kunde inte använda vanliga skor. Säkert något mera, men har glömt vad.
Han fick vänta i två år, innan han fick adekvat behandling, efter tionde läkaren. Med hot om indragning av sjukpenningen, tvingades han på en onödig operation av hälsenan. Minns inte vad lösningen var (detta hände för 1-3 år sedan), men långvarig sjukskrivning och lidande helt i onödan. Min kompis gav inte upp, utan fick till sist träffa en läkare som hade förstånd och kunskap nog…
Lösningen på den undermåliga sjukvården i Sverige, är total privatisering. Ingen mellanhand med landstinget som beställare, utan kunden är patienten som betalar direkt eller via egen försäkring. Minns inte var jag såg (såg jag den här, ber jag om ursäkt) länken till kommentaren nr 3 av ”per eriksson” på http://antropocene.se/2014/december/minskar-efterfragan-pa-olja.html som tar upp sjukvården i Japan. Verkar fungera mycket bättre än i detta land åtminstone. Tillgängligheten är det ju både si och så med här.
Det lär finnas/fanns möjlighet till vård inom EU. Har den möjligheten testats?
Var så säker Risto, detta är inte bara sant, det är värre än de flesta förstått. Det är en varböld som långsamt håller på att brista!