Jag skrev med storsläggan här om dagen att gud inte finns. Det är naturligtvis en konfrontatorisk hållning för den som vill framföra sin ståndpunkt. Vissa påpekanden framfördes också från läsarhåll, så jag provar en annan aproach.
Jag har flera gånger hänvisat till Henry David Thoreau och hans ”majority of one” och rätten att följa sin (egen) inre trumslagare. Den friheten och rätten håller jag på fortfarande. Den inkluderar rätten att tro på vilken gud man vill, men inte rätten att tvinga andra att tro samma sak eller ens att tro.
Det kan vara besvärligt ibland att vara avvikande. Men för de som lyckas hävda sin egenhet till egen belåtenhet finns en tillfredsställelse också av ”gör det själv karaktär”.
Ibland utvecklas vissa egenheter så att fler finner dem attraktiva. Religion, tro av visst slag, tillhör självfallet den här kategorin. Modetrender, musikstilar och sportintresse kan ses som andra exempel på fenomenet. Dessa senare kategorier ger dock sällan upphov till det slags fanatism som religion kan göra. En viktig orsak är säkert att mode, musik och sport har så många inriktningar, så många ”ideal” att följa och därmed stor inbördes konkurrens att ingen kan göra anspråk på att gälla för alla. Dessutom kan omväxling i dessa intressen både förnöja och och inspirera
När religioner blir så stora att de dominerar en region eller en stat ökar risken att de önskar bli allenarådande över lagstiftning, normer och moral. Det finns ingen rationell anledning att låta dem bli allenarådande. Tvärtom finns många anledningar att se till att de har konkurrens om idéer och tolkningar.
Om gud finns eller ej, är egentligen ointressant för politiken. De flesta religioner har nämligen tvingats konstatera och i stort enats om att ”Herrans vägar äro outgrundliga.” Inga religösa åsikter kan därför läggas till grund för politiska beslut. Den dag en gudom visar sig och visar sin oändliga visdom och sin omnipotenta förmåga att styra över världsalltet behöver vi ingen politik. Då kan gud få sköta det hela själv. I väntan på det får vi se till att klara det hela på egen hand, helt som om ingen gud finns, någonsin funnits eller kommer att finnas.
Du är beundransvärd för Din stora lust att analysera religioner och konsekvenserna av dem.
En sak anser jag att Du glömmer bort. Du accepterar fullt ut att bl.a. följande personer sätter sig i vår ”Herres” (Guds) ställe, Lars Carlsson fd biskop, Antje Jackelen ärkebiskop, Hammar fd ärkebiskop, Vanja Lundby Wedin, Eva Brunne, större delen av det så kallade ”kyrkomötet” ett genomkorrupt politiskt organ som jagat de flesta medborgarna ur svenska kyrkan o.s.v. Ingen av dessa, mig veterligen, törs bekänna att dom tror på Guds, vår gemensamme ”Herres” ord!
De väsentliga delarna i Mose lag är för dem totalt meningslösa! Dom törs inte ens erkänna att dom är vår ”Herres” representant på jorden. Dom har i stället åtagit sig rollen att ”kriminalisera”, i stället för älska nästan och döma dem efter sin egen regelbok, fruktansvärt socialistiskt apspel!
Tack Samuel, ditt tålamod och överseende med mig för denna svaghet är också värt beröm!
De människor du räknar upp har jag dock inga varma känslor för. Inte heller jag försökt sätta mig in i hur de tänker om gud och religion. De är helt enkelt inte tillräckligt intressanta samhällsdebattörer i mina ögon. Jo, jag vet att de har är med centralt placerade och har större makt än jag. Men vi står för långt från varandra för att jag ska öda tid på dem och deras proselyter.
Om det du påstår stämmer, att nuvarande och fd biskopar och ärkebiskopar inte tror på Gud (jag skriver Gud med stor bokstav i deras fall, för det är vad jag förväntar mig av dem), verkar mycket märkligt. Som utomstående kan man tycka att det är deras första plikt.