Jag fortsätter förmedla visdom från James Buchanan, som inleder kapitlet med dessa ord:
Samhällsekonomins institutioner kan komma att åsamkas allvarlig, och kanske även permanent, skada om irrelevanta principer lärs ut till generationer av möjliga beslutsfattare. Har undervisningen i keynesiansk nationalekonomihaft det resultatet? Denna fråga är åtminstone värd att undersöka.
Enligt Buchanan rådde i förkeynesiansk nationalekonomi en begränsning av det total skattetrycket eftersom budgeten skulle vara balanserad. Men med Keynes teorier kunde finansministrar låna pengar och dela ut förmåner till väljargrupper man ville gynna. Därefter kunde skatterna som ska betala lånen läggas på andra grupper. Trots att Keynes faktiskt uppmanade till att balansera budgeten över tid, alltså underskott i lågkonjunktur och överskott i högkonjunktur, så glöms det andra ledet i ekvationen oftast bort. En anledning kan vara att det då är en annan finansminister, kanske även från ett annat parti och då känner den nye finansministern sig inte bunden av föregångarens löften.
Keynes teori innebär ett paradigmskifte från exempelvis Says lag från 1803, att produktion öppnar för efterfrågan av varor. Keynes menade att statsbudgeten kunde användas som ”gummiband” för att elastiskt binda ihop hög- och lågkonjunktur genom att skapa efterfrågan i lågkonjunktur via tillförda skattemedel. Att detta är en variant på det indiska reptricket berättas allt för sällan. Tillförda skattepengar skapar inte den efterfrågan på varor som ligger primärt i ekonomin. Varor har ett inbyggt förädlingsvärde. Istället skapar tillförda skattemedel, som inte hamnar på sparkonton, en efterfrågan på tjänster, något som har lågt förädlingsvärde. Kvar efter en ökad efterfrågan på tjänster finns ofta även en ökad byråkrati som inte enkelt låter sig avvecklas.
Beroendet av skattepengar ut på cirkulation i ekonomin skapar en instabil ekonomi som många skulle uppfatta det som omoraliskt om inte staten ständigt går in och parerar. Enligt Buchanan leder dessa ”finjusteringar” till att marknaderna inte fungerar som de ska, varken i teorin eller praktiken. Det han kallar aggregerade skiften är störningar i marknadsstrukturen, vilka förutsätts inte korrigera sig själva. Arbetslöshet betraktas som en nedgång i aggregerad efterfrågan, vilken måste stimuleras med politik. Denna politik leder till ännu sämre fungerande arbetsmarknad. För varje skifte blir arbetslösheten allt svårare att hantera. Den stiger, inte trots, utan på grund av politisk inblandning av personer som tagit Keynes idéer som gisslan för att kunna bli omvalda.
Politik och affärer har likheter i det att de verkar i en konkurrenutsatt miljö, men skillnaderna är viktiga. Politiker ställer ut löften som ska infrias med andras pengar, pengar som de med sina egna beslut och med statens våldsmonopol har rätt att ta. I affärsvärlden kan företag och konsumenter alltid välja att göra affär med den minsta aktören på marknanden. I politiken får man den chansen bara vart fjärde år.
Buchanan lyfter fram Anthony Down som beskrivit hur väljarna i en demokrati kan vänjas vid höga skattesatser. Det kan visas med en ekvation där viljan att betala skatt är hög så länge som majoriteten får ut mer nytta via skatten än vad de kunnat köpa för intjänade pengar utan beskattning. Buchanan redovisar inte hela processen utan hänvisar till omfattande littertur där detta utretts.
Eftersom väljarmajoriteter skiftar beroende på vilken fråga saken gäller, behöver inte en politiker få stöd av en majoritet för varje förslag som ökar skatteuttaget. Det räcker med att få majoritet för att bli vald och sedan ligger vägen öppen för flera höjda skatter. Detta visades 1951 av Kenneth Arrow som hans ”omöjlighetesteorem”.
Buchanan visar också hur budgetöverskott, ett av verktygen för att bekämpa inflation, blir en politisk omöjlighet med keynesiansk ekonomi. Ett budgetöverskott innebär nämligen att vissa medborgare betalar för mycket i skatt eller att andra får ut för lite i bidrag, eller både och. För att skapa ett budgetöverskott tvingas privat och/eller offentlig konsumtion stå tillbaks. Budgetöverskott blir därför i längden impopulärt bland väljarna. Den situation vi har idag, med nästan ingen ränta och låg nominell inflation och ändå inget budgetöverskott att tala om, är inget som Buchanan berör. Hans texter tillkom huvudsakligen under 80-talet, med helt andra förhållanden.
Både budgetöverskott och budgetunderskott medför nackdelar. För budgetöverskottet är det att vinsten inte kan redovisas nu, den måste föreställas i en okänd framtid. Med budegetunderskott blir det tvärtom. Vinsten upplevs nu, medan förlusten måste föreställas i en okänd framtid. Budgetunderskott ger alltså starka incitament för att konsumera nu. Följden av en budgetunderskottsekonomi leder ofelbart till en skuldsättningsekonomi. Det är svårt att ändra skuldsättningsvanor, även om det visar sig nödvändigt. Den som är satt i skuld är som bekant inte fri. Det gäller både gentemot borgenären och mot sin egen bekvämlighet.
Med budgetunderskott i de offentliga finanserna blir ett större antal medborgare beroende av offentliga tjänster. Detta leder till en partiskhet för den stora staten. Politikerna inte bara lockas att köpa röster med skattepengar, de mer eller mindre tvingas av vissa väljargrupper att göra detta.
Keynes hör förvisso till den feltänkta politikens instiftare, men det är hans efterföljare och västvärldens regeringar som är de stora bovarna i det pågående krisdramat. Dels genom att strunta i den ”obekväma” delen av hans överbryggningsteori (budgetöverskott i goda tider) och dessutom nästan helt fokusera på kortsiktig stabilitet (konjunkturpolitik) i stället för på långsiktig balans och välståndsoptimering (strukturpolitik). Det är den försyndelsen som skapat de enorma skuldbubblor som byggts upp under lång tid. Dessa spricker förr eller senare spricker och resulterar då i antingen djupa recessioner eller i mycket långa perioder av stagnation och sociala konflikter. Precis det scenario som nu hela västvärlden står inför.
I din text hamnar skuldbördan således alltför tungt på Keynes själv, medan hans epigoner kommer lite för billigt undan. Det blir också en skev betoning på skattetrycket, som Keynes inte alls uttalade sig om, så vitt jag minns. Det mest fatala felet i politiken efter 1914 var att avskaffa guldmyntfoten – utan att ersätta den med en strikt penningmängdskontroll, av Bundesbanksmodell.
Och nu är även denna sista spärr på väg att monteras ner, mot de tyska väljarnas vilja, via Merkels eftergiftspolitik mot fransmän, greker och andra sydeuropeer. Den kommande krisen har alltså byggts upp under cirka hundra år – och skuldavvecklingsprocessen kommer i bästa fall att klaras av på halva den tiden. Rätt skött behöver det inte vara någon stor katastrof.
Så ingressen om universitetens destruktiva roll är en sann, om än ganska okänd historia. Men Buchanans beskrivning av det politiska (falsk)spelet känner de flesta igen. Kombinationen är en oaptitlig häxbrygd, speciellt när även pressens roll som maktens vakthund försvagats och allt oftare vänts till sin raka motsats – som medlöpare, möjliggörare och demokratins fiende.
Buchanan lägger en viss skuld på Keynes, men än större skuld på dem som tagit honom som gisslan eller alibi för att genomföra politik som han trots allt inte stod för.
Om inte det framgår så har jag återgett Buchanans text otillräckligt väl.
De effekter Buchanan beskriver och som jag försökt summera, kommer av dessa politiska beslut och den skeva tolkning av Keynes som lärts ut till generationer av studenter. Jag ser dock inget direkt fel i Buchanans beskrivning av hur ekonomin skötts i västvärlden.
Enligt ditt referat blev det en slagsida mot skattetrycket och för lite sagt om den långt viktigare penningpolitiken, vilket kan bero på att det senare ligger lite vi sidan om hans specialområde.
Resonemanget utifrån Says´ lag kände jag inte heller igen, men jag har inte, som du, Buchanans skrifter i färskt minne. Och påstår han verkligen att Keynes tog ställning för ett generellt högre skattetryck och inte enbart för konjunkturvariabla skatter?
Jo, i det här kapitlet som heter, Keynesiansk nationalekonomi i demokratisk politik, nämner han knappt penningpolitik.
Han gör en poäng av att Keynes förhoppning om att kunna överbrygga lågkonjunkturer med lån eller pengar från högkonjunkturer inte fungerar just för att det strider mot Says lag, som han anser vara en bättre beskrivning av verkligheten.
Du gör en god observation om generellt högre skattetryck. Jag får intrycket att Buchanan uppfattar det som att Keynes ansåg att utjämningspolitiken skulle vara ett nollsummespel över tid. Att det inte blir så i praktiken är politikernas påhitt eller oförmåga.
Edit: Men också ett resultat av Keynes felaktiga antagande att politiken kunde jämna ut konjunkturer så som beskrivits ovan. Vid varje åtgärd höjs skatten, men i lågkonjunktur går den inte ner i motsvarande grad, bland annat beroende på att skatteåterflödet inte fått avsedd stimulerande verkan. Min förklaring är enkel. Byråkratin tar en del av skattehöjningen, hela det insamlade värdet kan alltså inte brukas för stimulans av ekonomin. Detta alltså i tillägg till de invändningar Buchanan redovisat.
Keynes måste ha varit medveten om att överbryggningsteorin (budgetöverskott i goda tider) inte skulle fungera i praktiken. Jag utgår ifrån att han inte var dum i huvudet.
Han ville enbart skapa en komplett icke-teori som skulle bli populär bland socialister, mot målet att ett marxistiskt samhälle ska skapas på längre sikt.
Skattehöjningar eller alternativt statlig upplåning, skapar alltid en undanträngningseffekt. Produktionsresurser kommer att överföras ifrån näringslivet till den offentliga sektorn. En höjning av den aggregerade efterfrågan leder till att det aggregerade utbudet i ekonomin sjunker.
Om staten lånar upp pengar som skapas utav ingenting, kommer kan denna effekt oftast i ett senare skede. Om även näringslivet lånar till investeringar (pengar som skapas utav ingenting), så kan en ”crack-up-boom” uppkomma som senare leder till en depression (stora felinvesteringar uppkommer pga att prissystemet ger felaktig information åt entreprenörerna, exempelvis perioden 1986-1991).