Jag har läst Lottie Knutssons bok Nödrop – när krisen kommer, erfarenheter från tsunamin 2004. Här kommer en liten recension av boken och en betraktelse över händelsen. Knutsson har tydligt önskat hålla boken fri från emotionella utbrott eller sentimentala beskrivningar. Det är bra, men det ger ibland ett lite andefattigt intryck.
Stilen blir istället nästan en resumé av sådant man lär sig på managementkurser, interfolierat med korta berättelser ur verkliga livet. Dessa berättelser är inte begränsat till tsunamin utan en mängd exempel från svensk industri och affärsvärld förekommer. Det är tydligt att de kommunikationsdirektörer som finns på större företag känner varandra ganska väl och samtalar med varandra.
När jag och min hustru hörde talas om tsunamin vid den första nyhetssändning vi såg på förmiddagen den 26 december 2004, sa vi omgående till varandra: Om det verkligen är en riktig tsunami som drabbat kusten så är det en katastrof, allt är trasigt, många döda och den kommer att gå runt hela jorden innan den ebbar ut helt.
Hur kunde vi veta det? Enkelt, vi hade läst om tsunamis i skolan. Vi hade läst och lärt extra om alla möjliga havsfenomen via vårt ungdomsintresse, sportdykning och båtliv. Vi hade 1989 vid ebb stått på kanten av Tongas korallrev och stirrat ned i det mörkblå-svarta djup som fanns där nere, mer än 10000 meter nedanför. Den näst djupaste graven i världshaven. När havet var stilla slog ändå dyningen så hårt mot korallrevet att det skakade. Krafterna är enorma och man känner sig liten.
Jag har varit till sjöss i Bottenviken och Bottenhavet där vågor och dyningar kan resa sig så att en 20 meter lång båt åker berg och dalbana, surfar utför och med stor möda vänder i varje vågdal för att ögonblicket efter ställa sig på aktern, på väg mot vågens topp. På Bottenhavets våris förlorade jag två förfäder på 1800-talet, när de under säljakt blev överraskade av sydlig storm. En tsunami, det visste vi, är ett helvete om man inte är redo.
Men svenska regeringen tycks inte ha haft en enda medarbetare som begrep detta. Jag tycker fortfarande det är obegripligt att så elementär kunskap om jordens naturfenomen inte fanns i huset. Vi hade inga anhöriga, inga vänner som var där. Vi fick ingen annan information än den massmedia gav oss. Men redan på kvällen sa vi till oss själva att det där är hundra tusen döda. Varken journalister eller politiker verkade begripa.
Trots Knutssons mycket strama stil, lyser det igenom att känslorna för Laila Freivalds inte är varma. Jag förstår henne, minns tydligt hur Freivalds i efterhand försvarade sig med att -Det kan väl ingen människa veta vad än tsunami är! Om hon är utrikesminister och får besked via sina medarbetare om en tsunami och inte själv vet vad det är, då är det hennes skyldighet att fråga till hon får visshet.
Enligt Knutsson hotade Freivalds Lottie Knutsson inför en gemensam TV-sändning att hon skulle -Passa sig! Det är nog det tydligaste Knutsson visar känslor inför den skandalöst dåliga beredskap regeringen hade.
Sedan visade det sig att flera tjänstemän i regeringskansliet hade en mycket översittaraktig attityd till såväl researrangörer som vanliga medborgare. Det är sällan det så tydligt avslöjas att vi alla är undersåtar till makten och inte de medborgare från vilka all makt utgår. I flera fall fortsatte myndighetspersoner helt öppet att sabotera räddningsinsatser av ren prestige. De tjuvhöll på information och vägrade samarbeta, som ren maktdemonstration.
Inte världens mest spännande bok och inte den bästa managementboken, men en tillräckligt bra insynsskildring för att vara läsvärd. Regeringens utredning om händelserna finns här.
Ja svenska myndigheter klantade sig rejält. Se på den Italienske katastrofmyndigheten som genast kommenderade Alitalia att skicka flera jumbojets till Thailand. De drabbade italienarna var hemma innan det första svenska planet lämnat Sverige. J