Den tyske journalisten Udo Ulfkotte har skrivit en bok som heter ”Gekaufte Journalisten”. Att den handlar om hur journalistiken säljer sin själ och sin heder för politiska ändamål är väl inte svårt att förstå. Enligt Ulfkotte är verkligheten långt värre än vi tillåts tro. Politiker och media använder uttryck som ”konspirationsteori”, ”förnekare”, ”rasist”, ”fascist” för att svartmåla sina motståndare. Därigenom vill man uppnå att både motståndaren tystnar och även den rättrådige som till äventyrs kunde tänka sig höja sin röst till försvar för en öppen debatt.
Vi ser det i klimatdebatten, invandrarfrågan, energifrågan, försvarsdebatten, skolfrågan, jämställdhet och precis allt som kan debatteras och hysas olika uppfattningar om. Etablissemanget håller sig också med en mängd nyttiga idioter, grindvakter, internettroll eller vad man nu vill kalla dem, som går in och saboterar forumdebatter. På det viset slipper eliten smutsa ner sina händer, eller avslöja sina smutsiga metoder. Boken är skriven på tyska och äversatt till danska, men inte annonserad på svenska.
Svenska Newsvoice har gjort en skrämmande jämförelse mellan det tyska riksdagsvalet 1932, med efterföljande manipulationer av demokratin och det svenska riksdagsvalet 2014, med efterföljande manipulationer. Så illa kan det väl inte vara? Jo, det är faktiskt precis så illa ställt med demokratin och rättsstaten i Sverige år 2015. Om det går lika illa som i Tyskland på 30-talet får vi se.
Den EU-finansierade vänsternättidningen Euractive har öppnat en skvallersida, där man inte ens anstränger sig för att påstå att det som skrivs är sant och relevant.
Norrmannen Trond Skaftnesmo har i Kulturverk skrivit om hur ordet konspirationsteori har genomgått en orwelliansk förvandling, från att ha handlat om teroier kring en verklig konspiration har det blivit ett sätt att fula ut kritik mot makten och rådande konsensus. Hela företeelsen är en variant på ”guilt by association” (GBA), skuldbeläggning via påstått samröre, skulle man kunna säga på svenska. Skaftnesmo visar hur mainstream-kulturen och -politiken ständigt kastar alla med avvikande åsikter i en säck med påskriften ”högerextremistiska konspirationsteorier”. Han kallar det på norska för ”brunskvetting”. (Månne man kan kalla den opålitliga fågel som sysslar med sådant för brunskvätta?) Därefter kan ingen komma i beröring med de ämnen som finns i säcken utan att själv bli smittad, GBA.
Artikeln i Kulturverk är väl värd att läsa. Den största konspirationen av dem alla, det FN-ledda klimathotsbedrägeriet, är det dock ingen som namnger. När ska vi få en öppen debatt som ifrågasätter husbondens röst i allmänna media i Sverige?
RSS – inlägg
Ingen namnger klimatbedrägeriet, konstaterar du i sista stycket. Men varför så tyst just om detta? Jag vill hävda att klimathotet är en alldeles egen kategori, ett supertabu, mer förbjudet att nämna eller ifrågasätta än andra mindre ”känsliga” och ibland rent tramsiga frågor, som tex de språkliga PK-poliser som jagar negerkungar i Astrid Lindgrens barnböcker.
Växthusspöket har ju dessutom, med hjälp ett genomkorrumperat FN och starka särintressen (läs SAP, kärnkraftsbolagen och en numera skamligt populistisk miljörörelse) förvandlats till en global doktrin. Miljörörelsens tidigare så goda renommé lever kvar i folks medvetande. Och när till och med självaste statschefen i jultalen och andra sammanhang sprider de falska hotbilderna, vad skall då en stackars gräsrot tro?
Och inte blir det bättre av att även många klimatskeptiker gör sig medskyldiga, genom att blunda för de mest uppenbara stolligheterna och tankefelen, men i stället ägna spaltkilometrar åt de naturvetenskapliga aspekterna, som vanliga läsare har svårt att förstå och som – faktiskt – är av helt underordnad betydelse för att rätt kunna bedöma den för SVERIGE mest förnuftiga politiken.
Nu är ju Sverige inte Tyskland..
Det blir som att jämföra en storm i ett vattenglas, med Egons blåsande på Väderöarna häromdagen…