Det fanns en tid när de flesta svenskar, om de ville hade kunnat lära ut till sina barn vad de själva lärt i skolan. Gissningsvis var det så från 30-talet och fram till 1970. Sedan sänktes kraven undan för undan för att ta sig igenom skolan, samtidigt som studietider förlängdes och papperskraven ökade för att få ett jobb.
Jag tror att de flesta som gick ut skolan före 1970 skulle kunnat hemskola sina barn till motsvarande nivå. Idag verkar det inte vara många som skulle klara det. Amerikanska undersökningar visar att hemskolade barn klarar sig minst lika bra som de som gått i offentlig skola när de kommer till gymnasienivå.
Men i Sverige vill vi inte veta av sådana privata initiativ. Här finns sedan något år inte bara en rekommendation mot hemskolning, utan ett absolut förbud. Varför? Kan det vara för att staten inte vill gå miste om sitt heltäckande indoktrineringsprogram?
Samtidigt visar många av dagens studenter oroande tendenser. De går inte på universitet för att lära sig något nytt. De går där för att lära sig försvara sin övertygelse. Brendan O’Neill har skrivit en intressant betraktelse om ”stepford students”, med en liknelse till de zombieliknande kvinnorna i 1972 års bestsellerroman The Stepford Wives.
Det är dessa studenter som lär sig att alltid vara kränkta, alltid snacka miljö och klimat. Utan att förstå hur verkligheten är beskaffad. Efter examen ska de ta plats på myndigheter och i förvaltningar för att styra samhället i enlighet med senaste politiska mode påbjudet av centralkommitén.
Var det någon som tänkte -68? Jo, det är deras barnbarn som nu kommer in på universiteten. Precis som sina anfäder är de inte ute efter att lära sig något för att passa in på arbetsmarknaden. De vill ha något som bekräftar deras identitet. Det är ju sedan flera år viktigt (för somliga) med en egen identitet, ett personligt varumärke.
Det har dagens unga redan skaffat sig i grundskolan och på gymnasiet. På högskolan ska den bara finputsas lite, för det är den profilen, varumärket som ger möjlighet till sex med personer av det kön man föredrar. Att be dessa ungdomar att lära sig vetenskaplig metod, att analysera förutsättningslöst och konkludera utifrån fakta, det är i allra högsta grad att genera dem när de som bäst är i färd med att ragga.
Det finns de som undrar varför dagens unga är så intresserade av vad som verkar vara pseudovetenskap. Man ger det olika namn i fåfänga försök att förklara fenomenet, parallellvetenskap, alternativ vetenskap, postvetenskap, mysticism, etc. Men dagens arbetsmarknad fungerar ju så att man ofta inte behöver visa att man kan något, det räcker med ett papper som tycks bevisa att man kan något. Pappersmeriter har väl de flesta hört talas om. När det kvittar vilka dessa pappersmeriter är, så blir det de identiteter som är framgångsrika vid raggning som betalar sig bäst. Både för sex och för jobb. Sedan kommer världen att få dras med pappersvändare som är inlåsta i den identitet de hade som unga sexhungriga ”raggare”, resten av deras yrkesliv.
Att det är vänsterfolket som drivit fram denna utveckling är ingen hemlighet. Men ett kunskapssvek i utbildningen kommer obönhörligt att slå mot arbetarklassen. Det kommer de inte att märka idag, men i framtiden, i morgon, när den röda gryningen dagas. Det var knappast denna utveckling vänsterradikalen Pete Seeger tänkte sig när han skrev sången What Did You Learn in School Today, på 60-talet.
För skolväsendet, världen över, återstår att besvara frågan, hur ska man utbilda till analyserande och självständigt tänkande människor, utan att göra det utifrån en auktoritetsposition?
Jag tror att pappersmeriternas betydelse till viss del beror på LAS, för att anställa någon idag krävs att man vet redan från början att personen kan det som behövs. Därav alla dessa anställningskonsulter som anlitas, väldigt få arbetsgivare gör själv intervjuer, man köper tjänsten och slipper konfronteras med en massa personer som man ska säga nej till.
Innan LAS kunde man ta in någon som verkade bra, funkade det inte av olika anledningar så tog man in en annan. Ofta hittade man en person som hade kvaliteter och anpassningsförmåga som ledde till en bar lösning för båda parter.
Hemskolning skulle säkert fungera bra så länge barnet har föräldrar som har tillräckliga kunskaper själv. Och där ligger väl en del av problemet, av de som får barn idag är det ju många som inte kan räkna, stava eller tänka logiskt/analytiskt.
Du har helt rätt i LAS betydelse för pappersmeriternas ökade betydelse. En möjligen större anledning är det som på engelska kallas för ”cover ass”, alltså att alla i en kedja av deltagare eller organisation kan skjuta över ansvaret för misslyckanden på någon annan.
Om alla bara har sina papper i ordning kan man följa denna rad av alibin rakt ut i tomma intet varje gång man söker någon ansvarig.
Att skaffa sig rätt papper blir ett försäkringsbrev mot skadeståndskrav. Det är dock ingen garanti för beställaren att jobbet blir korrekt och säkert utfört.
Hela samhället går i samma riktning som tidig medeltid.
Skråväsendet…
Mästare, hette det…
Master idag!
Skillnaden är minimal….
Och orsakas av överskott på arbetskraft!
Även utbildad arbetskraft!
För så var det före pestens tid…..?
Vad jag lärde mig på mises.org idag. Höjd skatt/större offentlig sektor ger högre tillväxt enligt hur BNP räknas. Om ett Ö-rike producerar 1000 äpplen och en skatt på 200 äpplen införs, så ökar BNP till 1200, trots att endast 1000 äpplen produceras……
http://mises.org/library/how-reducing-gdp-increases-economic-growth
How d’ya like ’em apples? som indianjonas säger på något av sina hollywoodäventyr, när han just gett storskurken en smäll.
BNP-matematik är idioti, bedrägeri, eller månne bara helt normal statistik, för nationalekonomer?
Sorry, Per-Olof, den lärdomen har du feltolkat, genom att missa det lilla villkoret ”allt annat lika”, som lite undanskymt fanns med i texten på Mises. Momentant, i ett första led, bokförs en skattefinansierad utgift som ett BNP-tillskott, men sedan sjunker BNP tillbaka efter hand som den högre skatten sänker medborgarnas köpkraft och konsumtion. Så givetvis är det osant att en skatt höjer välståndet. Till de få undantagen från denna regel hör sakligt välmotiverade miljöavgifter (men absolut inte dagens svenska klimatskatter).
Däremot förmedlade Mises´ rubrik helt korrekt insikten om att en sänkt BNP-nivå kan innebära ett högre välstånd, som jag tidigare nämnt i detta forum. Daghemmen är ett tydligt exempel. När oavlönat hemarbete ersätts av dagisfröknar höjs BNP-nivån, men välståndet sjunker därför att det vore billigare att avlöna familjerna att själva utföra detta arbete med hjälp av en barnpeng, lika för alla, båda dagisbarn och hemmabarn (men lägre än daghemmens kostnad per barn). AB Sverige skulle tjäna minst 20 miljarder årligen, inga nålpengar precis. Fördelen har bekräftats i officiella utredningar, men förtigs med hjälp av falskt tal om kvinnofälla. Och på tal om dagens ämne, så sprids sådan desinformation även av våra universitetslärare, inte bara i ämnet genusteori.
BNP är helt enkelt ett värdelöst mått, i synnerhet i högskatteländer som Sverige. Det är till nytta bara för politiker som försöker göra svart till vitt och bedra sina väljare. Men det används också av ohederliga ekonomer i syfte att vinna egna fördelar. Intellektuell prostitution kallas det när maktens lakejer förtränger både forskaretikens sanningskrav och vanlig, enkel anständighet.
Sann beskrivning, men det är knappast de ungas intresse för ”psedovetenskap” som är huvudproblemet, utan politiken – som du förvisso själv antyder, dock lite i skymundan.
Det egentliga syftet med högskolans överutbyggnad har varit att bättra på arbetslöshetsstatistiken och som en biprodukt kunna skryta om Sverige som ett framgångsrikt kunskapssamhälle.
När nu de riktiga jobben vägrar ”komma” (som våra partigängare så lättvindigt uttrycker saken) är det för både höger och vänster välkommet att kunna trolla bort några hundra tusen arbetslösa via meningslösa kurser på en högskola som fungerar som ett dagis, en förvaringsinrättning, för 20-åringar. Där finns förstås fortfarande ett stort inslag av seriös kunskapsförmedling, men alltför mycket handlar om flummiga eller marxistiska teorier, som väl ingen politiker på allvar kan intala sig att näringslivet har så stort intresse av att ta till sig. Därav det nya proletariatet av oanställningsbara humanister.
Den högre utbildningen har degraderats till en slasktratt och ännu en fattigdomsfälla – utöver klimatnojan, EU, framtidsimperialismen alla andra förödande systemfel. Rätt politik vore att kraftigt bygga ut yrkesutbildningen, men avstå från de nya högskoleplatser som Löfven så hett eftertraktar.
Kanske också att återigen koncentrera den högre utbildningen till ett fåtal universitet och avveckla de lokala högskolorna, som motiverats mer av regionalpolitiska önskemål än av genuint bildningsintresse. En fungerande statlig gymnasieskola skulle duga bra som förberedelse för en högklassig universitetsutbildning. Men då måste också skolplikten skrotas och rätten att upprätthålla ordningen i klassrummen återinföras. Utbildning skall vara ett erbjudande, inte ett tvång. Därmed blir också hemundervisning ett accepterat alternativ, i stället för att straffbeläggas av våra vingliga folkpartister.
Till problembilden hör också symbiosen mellan politik och forskning. Dels genom den politiska maktutövningen i högskolestyrelser och i forskningråden, men även som ett resultat av lärarkårens snäva egenintressen. Fler jobb välkomnas även om det gäller indoktrinering via genusteorier eller politiserad klimatlära eller rena nonsenskurser. Vad bryr sig SACO eller LR om kunskapsnivån, när major Björklund mutar dem till tystnad med hjälp av godtyckliga extrapengar till s k förstalärare som har noll inflytande över kursplaner och ordningsregler?
F ö var väl den mest intressanta delen av O´Neills krönika att yttrandefrihetens fiende nummer ett visade sig vara den kyrkliga församling i Oxford som kapitulerade inför den unga feministmobben. De godhjärtade möjliggörarna är även i vårt land ett större bekymmer än bortskämda och hjärntvättade ungdomar.
Jag som tyckte jag lyckats ge en tydlig beskrivning av hur unga, som inte ännu tjänat många egna pengar, är lättlurade när någon poserar med samvetsömhet och vill fördela andras pengar till behjärtansvärda ändamål. Poserandet samlar härmapor som också vill bli populära och gå hem hos önskvärda sexpartners.
På köpet blir de nyttiga idioter i en hänsynslös vänsterkampanj. Att de fortsätter att vara nyttiga vänsteridioter även som vuxna och som medlemmar/företrädare för partier som säger sig inte alls stå till vänster, visar bara hur effektiv indoktrineringen, eller urvalsmetoden för sexförlustelser, varit.
Detta är en minst lika allvarlig framtidsimperialism av de ungas sinnen, som skuldsättningen av de ungas lönekonton.
Detta imperialistiska sätt att enrollera nyttiga vänsteridioter var minst lika förekommande och effektivt när jag var ung. Men jag var så korkad att jag inte fattade förrän långt senare varför så många av de flickor som jag argumenterade borgerligt med, fann mig motbjudande. Nu känns det som om jag klarade mig helskinnad med en hårsmån. Det kunde gått illa.
Det budskapet uppfattades, min enda invändning var att denna farsot, liksom många andra, möjliggörs av ett maktlojalt forskarsamhälle, som genom sin tystnad och ibland direkta medverkan cementerar ett antal vänsterdoktriner. Därmed lämnas fältet fritt för en högljudd kulturmaffia – som i sin tur förgiftar (inte bara) de ungas sinnen och dominerar även i den förment borgerliga pressen – som nu senast i Dick Harrissons pinsamma försvar i SvD för migrationspolitiken.
Låt oss, kort sagt, skjuta på rätt pianister!
Tror herrarna Sundström och Jangdal att Löfven rodnar? Knappast! Som vanligt är han förmodligen bortom är all pedagogisk räckvidd!
Varför skulle han rodna? Av skam, menar du kanske? Det kanske han också gör, fast utan publik. För minns att många gamla partigängare på äldre dar ägnat sig åt självkritik och mer eller mindre diskret bett om ursäkt. T ex Gunnar Myrdal och Kjell-Olof Feldt. Jag blir förvånad om Reínfeldts memoarer visar sig innehålla lika stora doser av ärlig byktvätt som ”Alla dessa dagar..”.
Minns också att Löfven var en reformist och nytänkare som fackordförande, bl a genom sina uppgörelser med arbetsgivarna under finanskrisen, med avtal som många av hans kamrater inom LO fördömde. I sina nya roll är han än så länge mer tafatt, i händerna på dåliga rådgivare och en aggressiv vänsterfalang. Men att avskriva honom som ett hopplöst fall är nog lite förhastat.
Då har Fredrik Reinfeldt mer uppenbart varit ”bortom pedagogisk räckvidd”, som du väljer att uttrycka saken. Helt blockerad på ett sätt som är omöjligt att förstå utifrån logiska resonemang och som fått många att undra över hans mentala hälsa. Mest gåtfullt är dock hans partivänners blinda och tysta lojalitet. Först nu efter moderatledarens hariga försvinnande från scenen (även bokstavligen) börjar hans omdöme att ifrågasättas. Dock inte av valberedningen som haft den dåliga smaken att föreslå en direkt kopia som efterträdare, en politikerbroiler med fallenhet för Bosse Ringholms komiska upprepningar.
Och för att nu återknyta till skoltråden, så har den avsuttne majoren Björklund varit lika mycket bortom räckhåll, i synnerhet i de disciplinära avseenden där alla förväntade sig ett trendbrott. Fast även han släpar ju på en barlast av s k socialliberaler som mer liknar halvkommunister, för att nu tala klarspråk. Det är förstås mer anmärkningsvärt att borgerliga politiker älskar socialistiska påfund än att gråsossar gör det. Eller hur, Samuel?
Jag gillar inte alls idén om att ”alla” ska vidareutbilda sig på högskola och universitet. Många har inte där att göra. Reservera istället dessa studieplatser åt de med läshuvud och låt resten gå mer yrkesinriktade utbildningar. T.o.m. LO har insett vad dagens utbildningsfabriker resulterar i http://arbetet.se/2014/02/18/hogutbildade-knycker-enkla-jobb/
Å apropå arbete och anställning, så måste reglerna göras om i grunden http://www.dn.se/debatt/gor-om-reglerna-for-anstallning-fran-grunden/
En avreglerad arbetsmarknad som skulle fungera som en öppen, fri marknad skulle skapa 100 000 jobb över en natt. Visserligen skulle en sådan öppen och fri marknad innebära en ständig rotation av arbetstillfällen. Men det fungerar ju bra i stora delar av världen så varför inte i Sverige?
En kompis hade en gång ett tryckeri i USA, han berättade att när han sökte folk så var första frågan vad han betalade i lön. Det var alltså inte intressant att tala vidare om inte lönen var bra. Tvärtom mot i Sverige där det är arbetsgivarens marknad och inte arbetstagarens.
Men herregud ni är väl medvetna om att ni låter precis som vilket gäng gamla gubbar som helst som sitter och gnäller om att allt var bättre förr:) Dagens ungdom osv…
Jag har barnbarn i skolåldern och de och deras kompisar är hur skärpta och vakna som helst. Och de kan fan så mycket mer än jag och mina generationskamrater kunde i den åldern. (Jag är född ’46.)
Så kom igen nu gubbar, det är 2015 nu:)
/robert
Född -46, då är du definitivt en del av 68-tiden. Själv tillhör jag nog de yngsta som påverkades. Jo, vi är gubbar nu!
Med gubbars självklara rätt att utifrån sin erfarenhet analysera samtiden är det helt i sin ordning att vi påpekar de risker vi ser med vissa strömningar. Jag tycker också att dagens unga är skärpta, när de vill. Men de översköljs av så mycket information, varav en del är direkt bedräglig, att om de inte ser upp går de på en nit.
Det var många som gick på nitar, hela 1900-talet. Nog är det bra om vi som sent omsider genomskådat nitarna kan berätta lite om vad man bör se upp med.