EU:s totala hybris blir dess fall

En union (ett folk) från Atlanten till Ural
Bland annat David Cameron har uttalat detta som en vision för EUs utveckling. Detta låter skrämmande för många européer som inte känner sig besläktade med somliga andra. Inte minst låter det skrämmande för européerna längst i öster, ryssarna, som alltid känt sig utsatta för försök från oss andra européer att kuva till vår ”standard”. Följaktligen protesterar de och värnar om sina intressen, inte minst i Ukraina. Historiskt har alla krig mot Ryssland misslyckats, dels för att det är så stort och dels för att de klarar sig bättre än oss under primitiva förhållanden. Nu har de dessutom tillgång till all den högteknologi de behöver.

En valuta
Guldmyntfot är ett beprövat sätt att inrätta en fast växelkurs mot andra kommoditeter. När den helt övergetts och centralbanker och även affärsbanker tillåts fantisera ihop sina tillgångar, då blir kapitalmarknaden en stor osäkerhetsfaktor istället för en trygghet och ordningsskapande faktor. Med stor variation mellan olika länders affärsmetoder (heder) blir det ohållbart att hålla ordning på en valutaunion. I synnerhet som de regler man ställde upp för att motverka dessa olikheter inte efterlevs och överträdelse belönas istället för att beivras.

En yttre gräns och en gemensam asylpolitik
Invandringen kan av geografiska skäl bara komma från två håll, syd och ost. När dessa immigranter kommer till unionens fattigaste länder med invecklad myndighetsstruktur, kan de inte tas emot på bästa sätt. De inkommande vill dessutom naturligtvis komma till de medlemsländer med bäst förutsättningar för ekonomisk utveckling. Den fria rörligheten ökar belastningen i unionens ”motorer”. One size fits all passar inte heller här, som vanligt.

En elmarknad
Tillgången till inhemska energikällor för baskraft varierar stort inom unionen. Baskraft är det varje modernt högteknologiskt land behöver för den dagliga verksamheten i privatliv, offentlig verksamhet och inte minst i industrin. Oavsett nationalekonomiska teorier om handel mellan stater och marknadskrafter med mera, är det fortfarande så att det man kan producera inom landet till rimligt pris, om än inte billigast, är det som är mest lönsamt eftersom det håller inhemsk arbetsmarknad och väsltåndsproduktion i gång. När man av ideologiska skäl, gröna, röda, eller annat, börjar leka med intermittenta lågproducerande energrikällor och därför tvingas nalla av varandras baskkraft, då är mörkret bokstavligen inte långt borta.

Ett klimatmål
De europeiska ledarna tänker sig att unionen kan gå före den internationella samlingen länder och visa hur en ansvarsfull klimatpolitik ska se ut för att rädda planeten och människoarten. Ledarna vägrar i sten att höra varningsklockorna, vägrar att se alla bevis för att klimathotet är ett fabricerat falsarium. Inte ens minsta gnutta sunt förnuft når fram till de stora ledarna. Skillnaden i årsmedeltemperatur i Valetta (19,2 °C) och Ivalo (-0,4°C) är således nästan 20°C och den stora oron gäller 0,8°C i variation på hundra år! Om nu den Europeiska Unionen är så viktig för framtiden för Europas folk, nog måste finnas viktigare saker att ägna sig för dessa horder av skattefinansierade byråkrater och politiker, än att ytterligare plåga ett pinat folk med centralt beslutade klimatstolligheter.

En varg
En varg är på produktionsslang en detalj som blivit felgjord i produktionen. Den passar inte där den är tänkt att passa. Det kan vara en asymetrisk produkt som blivit en vänstervariant, när den skulle varit en högervariant. I skogen kan det också vara ett toppbrott på ett ungt träd eller en skavskada som vuxit över och sedan visar sig som en sekunda bräda när man sågar stocken. Den Europeiska Unionen är en varg bland stater och internationella förbund. Feltillverkad, passar inte inte ihop med vare sig medlemsländerna eller med grannarna nära eller färran. Det är en byråkratisk tillväxtskada som vuxit över, men varje gång man försöker göra något vettig av den blir det en sekunda produkt som måste kasseras. Ja, just det. EUs biologiska mångfaldspolitik är också en varg.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till EU:s totala hybris blir dess fall

  1. thojak skriver:

    Utengemärkt bra skriv Mats! Exakt min uppfattning också. :-D Tack!
    Mvh/TJ

  2. thojak skriver:

    Oops, smilyn ska vara: :)

  3. Errbe skriver:

    Bravo Mats ! ! !

    Du är skarpsynt.

  4. Åke Sundström skriver:

    Skarpsynt på många sätt, som sign Errbe noterar. Välfunnen analogi att kalla EU en varg – i betydelsen felgjord och därför kasserad produktionsdetalj. Sant, denna fattigdomsunion bör antingen skrotas eller i grunden reformeras. I just den processen har vi själva anledning att ta första steget, i stället för att som nu sitta still i den sjunkande båten och med katastrofala konsekvenser ”gå före” i klimatpolitiken.

    Men jag förvånas storligen över att du i detta inlägg f f g (mig veterligt) underkänner marknadsekonomins grundprincip om fri konkurrens. Dessutom med användning av det gamla protektionistiska argumentet att tullskydd ”håller inhemsk arbetsmarknad och välståndsproduktion i gång”. Hur motsägelsefullt blir det inte att du samtidigt så liberalt och frimodigt förordar en återgång till guldmyntfoten, den andra kapitalistiska grundbulten under den s k ”gyllene epoken” före första världskriget? Jag vägrar tro att du på fullt allvar hävdar att tullbarriärer höjer välståndet.

    Vad du syftar på är ju ett mycket specifikt hot: risken att Tysklands ”Energiwende” (kärnkraftsavveckling) leder till ökad elimport från bl a Sverige. Det beslutet (som ingalunda behöver vara definitivt utan mer troligt bara är ett taktiskt spel) kan kritiseras som missriktat, överilat och ett brott mot både den fria konkurrensen och äganderätten. Att gissla den tyska politiken från dessa senare utgångspunkter är rimligare än att ifrågasätta frihandeln.

    Men slutsatsen för AB Sveriges vidkommande är i vilket fall felaktig. Vi plågas fortfarande av ett extremt elöverskott och det är då klar fördel att under några år kunna sälja el till Tyskland. Förutsatt dock, väl att märka, att det sker på marknadsmässiga villkor, d v s att hela kostnaden för nya elkablar under Östersjön finansieras av köparen. Min gissning är att tyskarna inför sådana krav föredrar att öka importen av rysk gas.

    Om Tyskland, mot förmodan, sväljer kravet, kommer Sverige att tjäna en liten hacka – men bara en bråkdel av alla de miljarder som försnillats genom överutbyggnaden av elkapaciteten. Och effekten på våra nordiska elpriser blir mycket liten, definitivt ingenting som hotar vår svenska basindustri. Dess överlevad är för övrigt inte alls kopplad till elpriset, som branschens företrädare ljuger om, utan bygger på närheten till billiga råvaror, skog och malm. Du oroar dig i onödan, Mats.

    • mats skriver:

      Du måste ha missförstått mig Åke! Jag har inte talat för någon exporttull på el. Däremot har jag poängterat att det är av vikt för varje nation att vårda sina inhemska energikällor (jag tänker inte minst på England och Tysklands möjlighet att bruka inhemskt kol), för att slippa en utpressningssituation som annars kan bli fallet. Något som framkommit runt om i världen, både historiskt och i närtid.
      Felsatsningarna i Europa gör energipselet till något slags bluffpoker. Med Sverige som landet som inte synar bluffarna, utan ger bort elöverskottet till underpris till de som satsat riktigt tokigt.

      Vi är nog eniga om att den stora anledningen till minskade industrijobb i Sverige är den förda arbetsmarknadspolitiken, med löneläge, förmåner och licensieringskrav för relativt enkla jobb, som de stora arbetsbristskaparna.

      Däremot förvånas jag över att du inte förordar marknadsmässighet i råvarornas pris. Jag tycker ägarna/producenterna av dess råvor från jord, skog och mark ska få få skäligt betalt och inte tvingas gynna tillverkarna senare i kedjan.

  5. Samuel af Ugglas skriver:

    ”Jag tycker ägarna/producenterna av dess råvor från jord, skog och mark ska få få skäligt betalt och inte tvingas gynna tillverkarna senare i kedjan”.
    Mats är ”outstanding” i att beskriva och förklara resultatet av analyserna han gör.
    Det här med basvarorna från skog och jord har blivit till en enorm ”spelplan” där det tillåts för politiker att hålla lekstuga med värdelösa papperslappar man kallar för pengar. En stilla reflektion över en fråga som ingen vågar svara på har jag ställt i samband med den pågående diskussionen om ersättning till mjölkbönderna för deras producerade mjölk. Hur stor är statens kostnadsandel i en liter producerad mjölk i producentledet d.v.s. hos djurhållaren, mjölkbonden? Ingen törs sätta siffror på dessa kostnader. Hur skall en svensk producent kunna konkurera med någon annan producent i t.ex. EU under så vitt skilda förutsättningar som råder länderna emellan och vi kan inte komma ifrån tanken att de svenska socialisterna fullt ut utnyttjar sin position att använda bönderna för sina syften att köpa billiga röster. Vidrigt!
    Härligt när Du skriver så begripligt Mats, tack för det!

  6. anders skriver:

    Jag efterlyser en skribent som kan skriva en rättvisande artikel om djurskyddet och de övergrepp som sker i dess namn i Sverige. Okunskapen om detta är total och det fordras att fler människor får läsa om vad som pågår. Publicera exempelvis på Newsvoice, för att nå många läsare utanför jordbrukets ordinarie skrifter.

    • Åke Sundström skriver:

      Sedan även Samuel hört av sig finns det anledning att åtgärda missödet med den raderade texten. Ungefär så här hade jag skrivit:

      Du menar att jag missförstått dig, Mats, men denna gång har jag för ovanlighetens skull svårt att följa ditt resonemang. Dels därför att du utan vidare spisning avfärdar ekonomisk teori och sen skriver att ”det man kan producera inom landet till rimligt pris, om än inte billigast, är det som är mest lönsamt eftersom det håller inhemsk arbetsmarknad och välståndsproduktion i gång”.

      Detta påminner onekligen om de gamla mekantilistiska argumenten: import är av ondo, export av godo. I din replik talar du nu i stället om vikten av att ”vårda inhemska energikällor för att slippa en utpressningssituation”, en annan men likartad infallsvinkel om försörjningstryggheten i krigslägen. En liten avvikelse från ämnet kan man tycka. Numera råder dessutom en betydande enighet om att detta problem tidigare har överdrivits. Som du vet har t ex den helt feltänkta oljelagringen upphört, med stora förluster i släptåg.

      Men du har förstås rätt i att våra partier deltar i ett politiskt pokerspel på EU-nivå. Däremot stämmer det inte att vi ger bort elöverskottet till ”underpris” – givet, som jag skrev, att köparna tvingas betala den dyra, och långsiktligt oförsvarliga, investeringen i nya elkablar.

      Ett underpris är lägre än det korrekta marknadspriset. Men de tyska köparna får betala samma pris som svenska kunder, kanske t o m lite mer, men i princip samma reapris i båda fallen. I ett läge med överkapacitet är det, som du vet, den rörliga kostnaden som styr elpriset. Den totala produktionskostnaden är ungefär dubbelt så hög, men den kommer kraftbolagen inte att kunna debitera förrän i bästa fall om ca 15 år (såvida inte en svensk härdsmälta tvingar fram ett snabbstopp för kärnkraften även här).

      Extra överraskad blir jag när du skriver att jag ”inte förordar marknadsmässighet i råvarornas pris”? Var i mina gästinlägg hittar du något som motiverar den slutsatsen?

      Och vad betyder ”skäligt betalt”? En fri, opersonlig marknad struntar i vad som är skäligt, den bryr sig bara om köparnas samlade betalningsvilja. Take it or leave it, alternativet är värre: planhushållning och fattigdom.

      Samuel har både rätt och fel. Sant att svenska bönder belastas av fler och högre statliga avgifter än kollegorna i andra länder (det kan dock inte enbart skylla på ”socialisterna”, liberatler, moderater och KD-folk röstar på samma sätt). Men den stora skurken är EU:s perversa jordbrukspolitik, som systematiskt gynnar storjordbruken på de bästa markerna och missgynnar småbrukare, som våra nu hårt pressade mjölkbönder.

      Den givna lösningen är att snarast ta farväl av denna feltänkta, vanskötta och korrumperade fattigdomsunion och att dessutom slopa klimatskatterna. Därefter bör utjämningstullar på jordbruksprodukter återinföras och behållas så länge som dessa fortsätter att subventioneras i så gott som alla länder. Villkoren för våra jordbrukare blir avgjort bättre och tryggare med en sådan ordning, men som i alla branscher måste även våra areella näringar fokusera på sektorer och nischer som tar tillvara våra så kallade komparativa fördelar. Sådana finns.

      • mats skriver:

        Nu känner jag igen dig Åke! Ibland är det riktigt noga med vad man säger, för oss båda. När du skrev att vår industris överlevnad ”bygger på närheten till billiga råvaror, skog och malm”, tolkade jag det som att du förespråkade att staten på konstlad väg håller nere priset på råvaror för att gynna sysselsättning och lönsamhet i industrin. Men det var alltså inte så du menade.

        Du har rätt i att det är mentalt svårt att helt släppa merkantilismen. Köptrohet, handla hemma, gynna lokala marknaden etc. har många tillskyndare. Det fungerar, åtminstone till en viss gräns, annat kan man inte säga. Men, ett ganska stort men, det bromsar konkurrens, innovation och utveckling. Har man otur eller oskicklighet, så kommer det en dag då man så att säga trillar över kanten och den merkantilistiska modellen kollapsar. Från det läget är det jobbigt att komma fram i (till) kapitalistiskt modus, även om det är det som krävs. På många sätt känns det som att det är i det läget Europa befinner sig.

        När det gäller internationell jordbrukspolitik tycker jag det är väldigt svårt att ha en klar åsikt. Principiellt skulle jag vilja påstå att ren kapitalism och konkurrens borde vara det bästa. Det vore orimligt att tänka sig att världens folk hellre svälter sig än att betala vad maten kostar. Problemet tycks vara att staterna inte kan avhålla sig från att lägga sig i produktionen och fördelning av inkomster/ersättningar. Detta påverkar naturligtvis inbördes fördelning inom jordbruket mellan både produktionsgrenar och produktionsplatser (med stora variationer i förutsättningar). Både lokalt och nationellt spelar traditioner också en väsentlig roll som är svårt att styra vilken metod man än använder. Till detta har det senaste halvseklet diverse mer eller mindre motiverade miljökrav kommit att inverka på jordbrukets villkor.

        • Åke Sundström skriver:

          Tackar för källhänvisningen som du alltså övertolkade. Det är förlåtet, eftersom du inser hur fel det blev. Men jag saknade liknande korrigeringar av dina utsagor om ”underpriset” på elexporten till Tyskland och om den underliga termen ”skäligt betalt”. Liksom en kommentar EU-s jordbrukspolitik. Tycker mig minnas av vi varit eniga om att Sverige också av andra skäl bör ompröva sitt medlemskap, eller minns jag fel?

          Detta med skogens avgörande betydelse för skogsindustrin borde vara en självklarhet, men så är ingalunda fallet i vårt numera förryckta folkhem. Hur ofta hör vi inte okunniga politiker och branschens propagandamakare förkunna att basindustrin står och faller med ”konkurrenskraftiga” elpriser. Även ekonomer och ekonomhistoriker sprider sådana skrönor, ofta men inte alltid mot bättre vetande. T o m nestor Lindbeck har (för många år sen) irrat omkring i denna intellektuella undervegation.

          Sanningen är att elpriset i praktiken saknar betydelse för näringens överlevnad, det är kostnaden för skogsråvaran som avgör den saken. Ett högre eller lägre elpris ”övervältras” regelmässigt på råvaruledet. Blir elen dyrare så sjunker priset på massaved, blir den billigare (som nu) så stiger priserna i råvaruledet.

          Dessutom har branschen en flexibel struktur, det är relativt enkelt att på sikt byta inriktning, t ex från massa till sågtimmer, förädlade trävaror och biobränslen (eller vice versa). Så skogsindustrin är faktiskt i det närmaste immun mot förändrade elpriser. Inte precis den bild som branschens och politikens företrädare sprider.

          • mats skriver:

            Hela sista stycket i senaste kommentaren handlar om jordbrukspolitik. Att problemen med att beskriva en god jordbrukspolitik också innebär en tydlig kritik av EU, på flera plan, trodde jag var tydligt.

            Låt gå för att el-och råvarupriser är länkade och över tid utjämnas, men marknadsfluktuationer, valutaförändringar och avtalstider gör att detta inte sker direkt och inte utan vissa anpassningskostnader (förluster).
            Att ställa om från massa till sågverk låter sig minsann inte göra så enkelt som du förespeglar. Däremot massa-biobränsle går ganska enkelt. Om det är lönsamt varierar nog från fall till fall. Eller på vem som räknar.

            • Åke Sundström skriver:

              1. Om EU. Inte alls säkert att alla inser att det är från Bryssel vår jordbrukspolitik dikteras. Och kritik bör med fördel adresseras till den eller de som berörs? Återigen, att berätta vilken pianist man skjuter på.

              2. Anpassningskostnader hör till marknadssystemets trivialaste vardag, de finns men påverkar inga slutsatser och saknar därför relevans. .

              3. Vidhåller att det är ganska enkelt att PÅ SIKT, som jag skrev, sadla om från massa till trävaror och biobränslen. Helst skall förstås massabruket vara i huvudsak avskrivet och därmed rivningsmoget, men det är ju de allra flesta. Med normala, kostnadstäckande elpriser är det en strukturomvandling av detta slag som väntar – en positiv förändring.

              • mats skriver:

                1. OK. Ense om att Bryssel är förstepianist i ensemblen.

                2. Om anpassningskostnaderna alltid drabbar råvaruleverantörerna tror jag att de har synpunkter på det.
                Finns det något i ekonomisk litteratur som utreder hur det sker, eller är det bara som det känns förr råvaruleverantörerna?

                3. Ok. På sikt. Detaljerna!

                • Åke Sundström skriver:

                  2. Anpassningskostnader drabbar i första hand aktieägarna, eftersom sådana utgifter oftast (gissningsvis 9 fall av 10) beror på dåliga investeringsbeslut och/eller oriktiga prisantaganden. Har ingen referens att erbjuda, frågan inryms i generell pris- och investeringsteori.

                  Bra med preciseringar som leder till ökad klarhet.

Kommentarer inaktiverade.