Det verkar ha kommit som en extra överraskning för våra lagstiftare att allt inte var solklart när de i Grundlagens 2:a kapitel införde följande skrivning, tredje stycket nedan:
15 § Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.
Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om rätt till ersättning. (min fetning)
Först år 2012 tillsatte dåvarande miljöminister Lena Ek en utredning som skulle besvara vad som fattades i det tredje stycket. För någon användbar sådan lag som det hänvisas till fanns inte på plats. Notera skillnaden mellan å ena sidan att staten har rätt att besluta om inskränkning i användning av mark eller byggnad av hälsoskydds-, miljöskydds-, eller säkerhetsskäl, och å andra sidan statens skydlighet att ersätta ägaren för den rådighetsinskränkning och värdeminskning på fastigheten som detta innebär. Därför tillsattes utredningen ”Ersättning vid rådighetsinskränkningar”.
Enligt direktiven ska utredaren identifiera de fall där ersättning bör ges trots att ingripandet skett av dessa skäl och föreslå de ändringar som anses nödvändiga för att i lag ange vad som ska gälla i fråga om ersättning i de fallen. Som experter knöts i stort sett samma grupp av organisationer som fanns med i den Vattenverksamhetsutredning jag skrev om häromdagen, men den utredningen kom ett år senare.
Det är också noga att skilja på rådighetsinskränkningar som görs på konstaterande att ägaren eller verksamhetsutövare gör något som orsakar skada och sådan rådighetsinskränkning som införs i förebyggande syfte, alltså egentligen på rent godtycke. Sådan godtycklig inskränkning kan ske av ideologiska skäl eller av rena bekvämlighetsskäl från myndighetens sida. I riktigt otäcka fall sker de av personliga skäl där en tjänsteman har en viss agenda, eller där en markägare uppfattas som misshaglig av myndigheten.
I beskrivningen av uppdraget skriver utredaren att det också ingår att ta reda på vad 2 kap. §15 tredje stycket egentligen betyder. Alltså, vad är det riksdagen beslutat, till exempel när kan det vara lagligt för en myndighet att lägga en rådighetsinskränkning på tvärs mot grundlagens egendomsskydd? Utredningen lämnar avsiktligen inga förslag till ändring eller förtydligande i författningen.
Utredningens utgångspunkt är att ersättning i normalfallet inte alls ska betalas vid rådighetsinskränkning av nämnda skäl. Men en rådighetsinskränkning är en rådighetsinskränkning oavsett vilka skäl som föreges. Det nya stycket i RF ger staten rätt att besluta om rådighetsinskränkning utan att tillgripa expropriation, men det står inte att staten ska kunna göra det gratis. Hänvisningen till ”vanlig” lag kan lika gärna tolkas som att rådighetsinskränkningen i sig måste ha stöd i lag om hälsoskydd, miljöskydd eller nationell säkerhet och att dessa lagar därför måste kompletteras med riktlinjer för ersättning.
Om avsikten med 2011 års tillägg är att kunna konfiskera rådighet utan att betala för sig, hade staten lika gärna kunnat skriva ut i klartext att funktionssocialismen genomförs fullt ut i alla dess grymmaste konsekvenser. Detta under en så kallat borgerlig regering!
I kapitel 2 av utredningen redovisas ganska utförligt källhänvisningar till olika utredningar och riksdagsbeslut hur egendomsrätten förändrats i Sverige. Jag har inte läst igenom dessa källor, utan kan endast konstatera att egendomsrätten hela tiden försämrats, trots att direktiven emellanåt frågat efter möjligheter att stärka densamma. Stundtals har de nya skrivningarna gett upphov till debatt och tvist mellan jurister om huruvida lagen skall tolkas som den skrivits, eller om större vikt ska läggas vid förarbetena. Min personliga åsikt är att om lagen inte kan tolkas som den är skriven, då är både förarbeten och lagstiftarens beslut underkända. Denna åsikt har också vid en del tillfällen, men i mildare ordalag framförts av Lagrådet, dock utan att vinna gehör.
I kapitel 3 får vi veta att ren expropriation enligt första stycket vanligen gäller. Men däremot att rådighetsinskränkningar även av andra skäl än de som nämns i tredje stycket, ytterst sällan kan bli föremål för ersättning från staten.
Man redovisar att SOU 1993 med expropriation (en statlig åtgärd) likställde socialisering, tvångsövertagande av förmögenhetsrätt eller annat ianspråkstagande av egendomsrätt. Ändå drar man inte slutsatsen att funktionssocialiseringen av privat egendom skulle bedömas vara ett sådant ingrepp. Detta trots att funktionssocialismen som begrepp redan då var välkänt och använt av socialdemokraterna i ett par decennier.
Ett mindre lustigt besked är att redan 1972 års utredning diskuterade begreppet inskränkning i pågående markanvändning. Utredningen bestämde att: Vid bedömningen ska hänsyn tas till det allmännas syn på lämpliga bruknings- och rationaliseringsmetoder så som den kommer till uttryck i relevant lagstiftning eller på annat sätt.
Godtycket stadfäst i en statlig utredning!
Villkoret att rådighetsinskränkningen ska gälla både rekvisitet pågående markanvändning och berörd del av fastigheten, gör att staten i princip administrativt kan söndra en fastighet för att erhålla total rådighet över densamma utan det anses innebära en inskränkning för den enskilde ägaren.
Utredningen tar upp många principer för avvägningar mellan olika lagar och olika intressen, bland annat lagenlighetsprincipen men inte legalitetsprincipen. Den förstnämnda innebär att en verksamhet måste vara tillåten enligt lagen för att rådighetsinskränkning ska kunna vara ersättningsbar. Legalitetsprincipen innebär att staten måste ha stöd i en lag för sina beslut.
Det mest slående när man läser utredningen är det som inte berörs, nämligen alla de fastighetsägare, oavsett dessa är sommarstugeägare, villaägare, jordbrukare eller skogsägare, vars egendomar belagts med ett antal inskränkningar i ägarnas rådighet över sin egendom. Anledningen blir vid genomläsning till slut tydlig. Dessa ägare och deras fastigheter är så många att det skulle kosta fantasisummor att ersätta dem för intrånget. Därtill är varje enskild inskränkning liten i förhållande till den totala vidden av inskränkningar (även om den inte är liten för den enskilde fastighetsägaren), vilket gör att en enskild talan mot staten har svårt att göra sig gällande. Inte heller skulle en grupptalan ha stora utsikter att lyckas. För om den skulle gå vägen skulle den medföra en rejäl revidering av såväl grundlag som miljöbalk.
Utredningen utmynnar till slut i att inga direkta lagändringar behövs, varken i primär eller sekundär lag. Det räcker om myndigheterna bemyndigas att utforma föreskrifter för när det kan vara rimligt att betala för rådighetsinskränkningen. Vilket i praktiken innebär att myndigheterna aldrig kommer att finna några sådana omständigheter som ger rätt till ersättning.
Till utredningen har fogats särskilt yttrande av fd. hovrättslagmannen Ulf Bjällås och miljöjurist Ulf Wickström, LRF. Det är anmärkningsvärt att två av de tyngsta experterna i utredningen finner anledning att skriva reservationer som upptar 20 sidor till ett utredningsmaterial på 130 sidor. Med andra ord, de sågar inte bara utredningens resultat utan även det direktiv med vilket utredningen rullade igång. Wickströms reservation är mycket välformulerad och borde nyttjas bättre av LRF i allt informationsarbete.
Ulf Bjällås ansluter sig till Wickströms reservation, men lägger till en reservation som i princip säger att grundlagsskyddet för äganderätt inte bör kunna åsidosättas av sekundär lag. Men han väljer att inte lämna något förslag till skrivning. Att en så kunnig jurist lämnar en sådan reservation och detta inte beaktats i utredningsarbetet är högst anmärkningsvärt.
Jag provar här ett nytt grepp och bifogar de fotnoter utredningen lämnar för att visa var de hämtat stöd för sin uppfattning. För den som orkar läsa igenom detta väntar förmodligen en aha-upplevelse. Notera att samma källa anges vid flera tillfällen, men olika avsnitt.
Fotnoter till utredningens kapitel 2, med hänvisning till förarbeten till tidigare och nuvarande versioner av RF och MB.
1 Se framför allt SOU 1993:40 s. 39 f. och SOU 2001:19 s. 69 f.
2 Prop. 1973:90 s. 237.
3 Se bl.a. prop. 1975/76:209 och prop. 1978/79:195.
4 Se t.ex. bet. KU 1983/84:8, 1986/87:17 och 1987/88:9.
5 Dir. 1991:119.
6 SOU 1993:40 del A.
7 Prop. 1993/94:117 s. 7.
8 Se t.ex. B. Bengtsson, En problematisk grundlagsändring, SvJt 1994, s. 929 f.; Grundlagen och fastighetsrätten, Nerenius och Santérus förlag 1996 samt Egendomsskyddet – den senaste utvecklingen, Festskrift till Gunnar Karnell, Carlsson Law Network 1999.
9 Se t.ex. S. Vängby, Till frågan om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen, SvJt 1996, s. 892 f.
10 SOU 1996:103, del 1 s. 623 f.
11 Prop. 1997/98:45 del 2 s. 513.
12 SOU 2001:19 s. 111.
13 SOU 2008:125.
Fotnoter till utredningens kapitel 3, med hänvisning till förarbeten till tidigare och nuvarande versioner av RF och MB
1 Prop. 1993/94:117 s. 50.
2 Prop. 1993/94:117 s. 49 och prop. 1998/99:88 s. 29.
3 SOU 1993:40 s. 47 och 234 och SOU 2008:125 s. 429.
4 B. Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, Nerenius och Santérus förlag 1996, s. 25 och SOU 1993:40 del A s. 70.
5 Prop. 1973:90 s. 238.
6 Prop. 1993/94:117 s. 15 och 50. 7 A. prop. a. s.
8 SOU 1993:40 s. 47.
9 Prop. 1984/85:107 s. 152 f. och NJA 1992 s. 337.
10 Prop. 1986/87:166 s. 235.
11 SOU 1993:40 s 64 och B. Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, Nerenius och Santérus förlag 1996, s. 111.
12 B. Bengtsson, rapporten ”Beslutet om småviltsjakten”, utgiven av sametinget 1994, s. 112; återgiven av E. Holmberg i SvJT 1996 s. 653.
13 Prop. 1984/85:107 s. 152.
14 Jfr prop. 1997/98:45 del 2 s. 514 och E. Holmberg m.fl., Grundlagarna, tredje upplagan, Norstedts Juridik 2012, s. 41 ff. ang. att det följer av allmänna principer att en rättsregel som ger den enskilde garantier i förhållande till det allmänna bör tolkas till den enskildes förmån; samt Lagrådet i prop. 1977/78:75 s 144 f.
15 Prop. 1993/94:117 s. 15.
16 SOU 1993:40 s. 235 och prop. 1993/94:117 s. 50.
17 Prop. 2002/03:116 s. 117.
18 Prop. 2005/2006:197 s. 21-22 och 34.
19 Prop. 1993/94:117 s. 16 f. och 48.
20 A prop. a. s.
21 A prop. a. s.
22 Jfr H. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, fjärde upplagan, Norstedts Juridik, s. 545 f. och 562.
23 H. Danelius, SvJt, 1991 s. 326, 1994 s. 381, och 1996 s. 75.
24 RÅ 1996 ref 44, RÅ 1996 not 56, RÅ 1996 not 217, RÅ 1999 ref 76, RÅ 1999 not 107, RÅ 1999 not 223, RÅ 1996 ref 40, RÅ 2001 not 31, RÅ 2001 ref 72, NJA 1996 s 110, prop. 1997/98:45 del 1 s. 320 f. och prop. 1999/2000:73 s. 30.
25 SOU 1993:40 s. 46.
26 James m.fl. mot Förenade kungariket, ansökan nr 8793/79, dom den 21 februari 1986.
27 B. Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, Nerenius och Santérus förlag 1996, s. 47 f.
28 SOU 1993:40 s. 234 och prop. 1997/98:45 del 2 s. 514.
29 Se t.ex. B. Bengtsson m.fl., Miljöbalken (1 dec. 2012 Zeteo) kommentaren till 31 kap. 4 §.
30 Prop. 1997/98:45 del 1 s. 558.
31 Prop. 1997/98:45 del 1 s. 550.
32 Prop. 2009/10:80 s. 171.
33 Prop. 1972:111 bil. 2 s. 333 f.
34 1986/87:BoU 1 s. 144 f, prop. 1990/91:3 s. 46 f. och prop. 1997/98:45 del 1 s. 552.
35 Prop. 1972:111 bil. 2 s. 329 f. och 338 och prop. 2009/2010:162 s. 72.
36 Prop. 1972:111 bil. 2 s. 333, 1986/87:BoU 1 s. 145 f., prop. 1997/98:45 del 1 s. 552 och MÖD 2004:82.
37 Prop. 1997/98:45 del 2 s. 514.
38 Prop. 1972:111 bil. 2 s. 333.
39 MÖD 2004:82.
40 1972:111 bil. 2 s. 332 och 335.
41 1985/86:1 s. 217.
42 1986/87:BoU 1 s. 150.
43 1986/87:BoU 1 s. 150 f. och BoU 1986/87:4 s. 23.
44 1986/87:BoU 1 s. 142 f. och L. Didón m.fl., Plan- och bygglagen (1 dec. 2012 Zeteo), kommentaren till 14 kap.
45 SOU 1993:40 s. 55.
46 Kritiken finns väl sammanfattad i prop. 1997/98:45 del 1 s. 559 f. och SOU 2001:19 s. 107 f.
47 Prop. 1993/94:117 s. 17 och 49 f. och bet. 1993/94:KU 24 s. 29.
48 B. Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, Norstedts Juridik 1991, s. 152 f.
49 Prop. 1997/98:45 del 1 s. 564. 50 A. prop. s. 563.
51 SOU 2001:19.
52 SOU 2001:19 s. 109.
53 Prop. 2009/10:80 s. 170.
54 Prop. 1997/98:45 del 1 s. 206 och 214.
55 Prop. 2009/10:80 s. 168.
56 SOU 2003:86 s 123 och prop. 2009/10:80 s 170.
Hur hjälper vi till att stödja fler personer som likt Mats vågar avslöja den genomkorrumperade svenska politikerhorden?
Jag får en klump i halsen när jag läser hur Mats avslöjar folkförförelsen och lurendrejeriet mot enskilda svenska medborgare. Arma svenska folk. Tack Mats!
Alltså..
Efter att vi ingick i EU måste regler inom EU gälla före svenska regler!
Eller har du funnit att man som vanligt skiter i Bryssel…?
jaja…vi får väl gå ur EU då…
Det är ju meningslöst att vara med där när svenska myndigheter, jurister och politiker skiter i Bryssel…
Där EU inte har bestämt något, eller där EU har bestämt att staterna själva får bestämma, så får staterna bestämma själva.
Det fanns i genomgången av olika lagrum vissa jämförelser med Europeisk lag, men de befanns inte påverka ersättningsreglerna för rådighetsinskränkningar mer än marginellt.
Ett imponerande grävande och utredande, som ställer föreningen grävande journalister i skamvrån som hopplöst lata och/eller maktlojala.
Men inlägget illustrerar också min tes om forskarsamhällets förfall, eftersom ytterst få inom de berörda disciplinerna (juridik, statsvetenskap och ekonomi) haft kurage att höja sina röster i tydlig protest mot grundlagsbrotten. Därmed sviker professorerna, docenterna och lektorerna både sin ämbetsplikt och sina uppdragsgivare, skattebetalarna. Precis som de experter som tiger om klimatskojarnas framfart, om SCB:s friserade inflationsstatistik eller om centralbankernas huvudlösa, snarast dåraktiga, nollräntepolitik. .
Liksom Samuel kan man beklaga svenska folket som så passivt låter sig bedras av sina valda ombud på Helgeandsholmen och av sin tidigare så hederliga kår av ämbetsmän och universitetslärare. Naiviteten handlar inte bara om en gammal luthersk tilltro till överheten (”giv åt kejsaren etc”) utan också om att de sju gamla partierna enats om att beröva medborgarna den grundlagsenliga rätten att via fria val styra sitt eget land. Det åstadkommer man genom att alla sju står för en i grunden nära nog identisk politik, som befinner sig mycket långt ifrån väljarmajoritetens åsikter, i synnerhet i tabuerade ämnen som EU, klimat och invandring.
Nu senast har läget ytterligare tillspetsats genom en oblodig statskupp, med det passande kortnamnet DÖ, som innebär att 7-partikartellen tillskansat sig all makt, i varje fall i ett kortare perspektiv, eftersom inte ens ett snabbt växande SD kan påverka politiken inom rimlig tid. Grundlagens regel om att en regering skall ha stöd av en majoritet i riksdagen sätts ur spel, bara därför att Fredrik Reinfeldt regredierade till ett sandlådebråk när han vägrade samtala med SD. Så nu styrs en borgerlig svensk valmanskår av en vänsterregering – tillsatt av de borgerliga partierna. Helt OK tycker t o m Advokatsamfundet (DI 19/2).
Som vi varit eniga om på denna blogg: Sverige kan inte längre beskrivas som en reell demokrati. Vi lever i något som nog bäst kan beskrivas som en parlamentarisk diktatur. När Alliansen och en tyst intelligentia släpper fram en röd-röd-grön minoritetsregering påminns man osökt om det ödesdigra misstag som president Hindenburg begick när han, utan protester från den tyska eliten, utsåg en viss Adolf Hitler till rikskansler. En stor gradskillnad, givetvis, sett till konsekvenserna, men Reinfeldts och moderaternas kapitulation är av mycket likartad karaktär och kommer med säkerhet att försvåra lösningen av de allvarliga ekonomiska problem som i dag skjuts under mattan med hjälp av Ingves gratispengar. .
Mats! Du har gjort ett bra jobb och din slutsats är skrämmande.
Grundlagens andra kapitel beskriver ett sätt som vi har att förhålla oss till de mänskliga rättigheterna (MR)
Sverige som rätts-stat är förpliktigad att i egen lagtext sätta ord på innebörden av MR.
Detta för att ej hamna i ett ”utanförskap” i sina relationer med andra demokratiska länder.
Grundlagen (rätt formulerad) är Sveriges inträdesbiljett till ”mer rumsrena” sammankomster länder emellan.
Gott och väl så.
Problemen hopar sig då efterlevnaden av MR:s intentioner brister i en så stor utsträckning, som t.ex. i skyddet av den enskildes egendom.
Jag finner det helt respektlöst hur MR behandlas i maktens korridorer , framför allt då Sverige allt som ofta påpekar hur andra länder brister i sin syn gällande MR.
”Skenheligheten” tar sig uttryck i att politiker med höga ordalag beskriver Saudi som en diktatur och därmed skall Svensk vapenexport dit bannlysas.
Argumenten för att ställa Saudi i ”skamvrån” må vara goda, men dom biter inte på mig, så länge vi ej har förmågan att städa framför vår egen dörr.
Detta städuppdrag är våra folkvaldas ansvar.
Hur göra för att få dem till att ta detta ansvar?
Alla förslag mottages tacksamt.
Lösningen är förstås att rösta bort den 7-klöver som med hjälp av mer eller mindre smutsiga metoder tillskansat sig ett svårbrutet maktmonopol. SD kan inte ensamma besegra denna betongallians, där numera även MP ingår. Det behövs ytterligare ett eller flera reformalternativ, nya eller nygamla partier som ställer sig på folkmajoritetens sida och tar upp kampen för att återinföra en reell demokrati och avveckla alla inslag av planhushållning (socialism). Embryon finns i form av nya Kristna Värdepartiet och det lilla Liberala partiet, som dock båda saknar finansiell uppbackning och är i behov av mecenater. Annars blir det tungt att matcha de etablerade partiernas överläge via stölden av skattepengar – inte bara till sig själva men också till andra stödorganisationer med kollektivistiska agendor. Se där, ett tips till förmögna Sverige- och frihetsvänner. Men dessa nya konkurrenter måste själva vara mer konkreta och fokuserade i sina program för att förtjäna att stödjas.
Håller med Åke S.
Äganderätten och skyddet av den enskildes egendom måste stärkas i lag och ordning.
De mänskliga rättigheterna, både FNs och de Europeiska, innehåller såväl positiva som negativa rättigheter. Frihetliga människor värdesätter de negativa rättigheterna. Detta är detsamma som frånvaro av tvång, vilket kan användas som egen frihet.
De positiva rättigheterna framhålls av socialisterna, eftersom de rättigheterna är rätten till något på någon annans bekostnad.
Det är olyckligt att de Mänskliga Rättigheterna är formulerade på det viset, det gör det nästan omöjligt att hänvisa till dem i generella ordalag eftersom vardera sidan kan göra sin och motsatt tolkning mot den andra sidan.
På allt fler områden som berör fastighetsägande, markägande och förfoganderätt, pekar utvecklingen mot en oroande tendens att politiker, beslutsfattande tjänstemän, lantmäteri, friluftslivets särintressenter och naturaktivisterna mer och mer ignorerar markägarens synpunkter, på ekonomi, rätt till näringsverksamhet och äganderätt.
Man misstolkar skrivna lagar och förlöjligar marknadsmässiga ersättningsanspråk.
Jag har själv mycket dålig erfarenhet från Lantmäteriet vid Anläggningsförrättning enligt anläggningslagen där lantmätaren vägrar följa 13§ om ersättningar och istället hittar på egna tolkningar och hänvisar till hävd och någon lag som inte finns.
Min erfarenhet av lantmäteriet är:
Den forna statliga inrättningen är nu för tiden enbart ett affärsdrivande verk.
De har till uppgift att vara självfinansierade.
Lantmäteriet bestämmer själva vilken omfattning en förrättning skall ha.
Stora utredningar=höga kostnader=stor inkomst.
Lagar och annat ovidkommande kommer i andra hand.
En lantmätares viktigaste förmåga är att:” Man biter inte den hand som föder mig.”
Tolkning av lantmäteriets utredningar överlåts till överbelastade domstolar.
I det läget måste den enskilde betala en gång till.
För att formellt bevisa sin rätt, måste man ha gott om pengar.
Lantmäteriverket är framför allt affärsdrivande som sagt.
Kvällens nyhetsändning tog upp avtalet med Saudi avseende vapenexport.
Frågan om att förlänga avtalet beskrivs som ett problematiskt etiskt ställningstagande.
Mänskliga rättigheter och avsaknaden därav används som argument mot att förlänga avtalet.
Att som Jutte Guteland påstå att Sverige kan vara en ”ledstjärna” i bojkotten mot Saudi, faller platt till marken, så länge det inte ”städas framför egen dörr”.
Som jag ser det skulle väl Saudi inte göra affärer med Sverige med dess brister vad gäller MR.
Eller??