I Sverige, och för all del på andra håll i världen, bedrivs en intensiv kampanj för att få alla människor att ställa upp som organdonatorer vid sin död. Organen är mycket värdefulla säger kampanjmakarna, sjukvården, vård- och anhörigföreningar. Men ingen vill betala. Det är inte ens tillåtet att betala.
Argumentet för organdonation är att den som avlider, särskilt den som dör en för tidig död, kan hjälpa en annan människa till ett rikt liv. Den som är död har ju ändå ingen glädje av sitt användbara organ. Men om jag dör en för tidig död går mina anhöriga miste om värdefull tid med mig. Varför skulle de inte kunna få betalt för den del av kvarlåtenskapen som har ett marknadsvärde? Övriga döda föremål får de ju avyttra utan problem.
Både spermiedonatorer och äggdonatorer får betalt, trots att det heter donation alltså. Redan 2011 föreslogs att äggdonatorer skulle få höjd ersättning från 3000 kr till 10000 kr. Blodgivare får normalt en summa de får ge till ideella organisationer. Dessa ”kroppsdelar” reproduceras eller finns i sådan mängd att donatorn inte på något sätt lider för ”förlusten” av dem. Men kroppsdelar som är värre att förlora får man inget betalt för, mycket märkligt.
Jag tycker detta känns typiskt janteverige. Det som andra har som är av något värde, det ska de inte få ha någon glädje av och under inga omständigheter ska de ha rätt att tjäna pengar eller bestämma själv. Äganderätt och rådighet över såväl mark som företag är starkt begränsat, genom lag och och överlåtande av laglig makt till utvalda korporationer. Vad man får och inte får göra bestäms uppenbarligen bäst av andra.
När man inte bestämmer över sin egendom, frukten av sitt arbete eller sin egen kropp, vad är man då?
Staten äger ju även oss…
Kroppen har socialisterna stulit sedan länge, dom har ju i princip kontroll över din hälsa och ditt välbefinnande. Undrar bara hur länge det dröjer innan dom fullt ut annekterar själen?