Fredrik Reinfeldt hyllades fler gånger under sin statsministertid för att han höll ihop en borgerlig regering i åtta år. Men det finns många frågetecken kring detta. Varför förde de inte en borgerlig politik på äganderättens område? Varför lät de sig förföras av rödgrön miljö- och klimatpolitik? Varför vågade de inte ta en sakdebatt med SD?
På valnatten bekräftades det som stått klart hela sommaren, alliansen hade tappat greppet. Men alliansen hade kunnat fortsätta regera med stöd av SD i vissa frågor, om de hade bestämt sig för det. Men Reinfeldt ville inte regera längre, ville inte associeras med SD. När han avgick på valnatten förstörde han alla chanser för alliansen att regera. Efter sig lämnade han ett recept för borgerlig undergång.
När alliansen så ingick decemberöverenskommelsen med S och MP svek de sitt politiska uppdrag. De svek uppdraget att försöka bilda regering, de svek uppdraget att bilda en effektiv opposition som granskar regeringens arbete. Ett frikort till Löfvén att slippa opposition hela mandatperioden och eventuellt nästa mandatperiod är direkt antidemokratiskt. När man försöker förklara för borgerliga partigängare den folkliga vreden, ja ursinnet, mot hur alliansen uppfört sig, då förstår de inte vad man säger. De tror inte man talar sanning. Men alla icke partianslutna jag talar med är rasande över hur deras politiska och rättsliga övertygelse trampas i smutsen av de egna!
Stefan Löfvéns destruktiva regering kan vi inte låta hållas. Någon i alliansen måste bryta överenskommelsen. Men vem? Folkpartiledaren är inte att räkna med. Han har redan gjort upp med Fridolin. Centerledaren inger inte heller något förtroende. Moderaternas chockvalda partiledare var ju den som drev fram DÖ i Reinfeldts anda. Nej, hon kommer inte heller att göra sin plikt.
Återstår den nya partiledare KD väljer. Denne kommer inte att vara lika bunden som någon av de andra vid DÖ. Skulle KDs nya partiledare våga ta bladet från munnen, riva upp DÖ och rösta mot de rödgröna, oavsett vilka andra som också röstar emot eller varför de gör det, då skulle saker börja hända i svensk politik.
Skulle denna nya KD-ledare dessutom börja renodla klassisk borgerlig politik, då skulle deras oipnionssiffror snabbt skjuta i höjden. De skulle för första gången någonsin komma över 10% i ett val och även 20% ligger inom räckhåll. Centern och folkpartiet skulle trilla ur riksdagen så som varande överflödiga partier. Var moderaterna skulle hamna är oklart, men det kvittar, de skulle bli underordnade även KD. Allt hänger naturligtvis på vem som väljs till partiledare i KD. Jag har tyvärr inte sådan koll på kandidaterna att jag kan peka ut den som är mest trolig att kunna genomföra dessa nödvändiga förändringar.
Reinfeldts avgång på valnatten var ett stort fegt svek mot hela borgerligheten. Han raserade hela aliansens 8 år av regerande, han gav upp alla möjligheter att fortsätta att regera i minoritet. Det fanns ju fortfarande chans att fortsätta i regering. Han kunde gjort som Göran Persson gjorde 2002 när borgarna egentligen hade kunnat ta över, med GP satte ner foten och sa, ”Jag tar befälet” och ingen sa emot. Nu klantade han till det och gjorde alla alternativ omöjliga.
Jag hoppas verkligen att det skrivs in i historien hur dåligt Reinfeldts agerande var för Sverige, och att sen göra saken värre med DÖ är helt obegripligt. Som en konsekvens av detta seglar SD upp och har snart gått om M.
KD har så klart chansen att ta över som det högeralternativ som länge har saknats, med en bra partiledare utan ryggsäck från den gamla aliansen finns en stor chans för dom. Kristdemokratiska partier fungerar ju i många andra Europeiska länder och borde kunna ha större andel i Sverige än som varit. De flesta delar deras värderingar.
Med det finns ju fler alternativ som behöver komma in på arenan, till exempel Klassikt Liberala Partiet.
Det börjar kännas lite panikartat. Vi behöver ett borgerligt parti som redan finns i riksdagen.
Ett av motargumenten mot svenskt EU-inträde var att EU bara ville åt vår energi. Vi lovades att det inte alls var på det viset. Idag har Stafen Löfvén varit i Berlin och lovat bort vår fina el.
Bara som exempel.
Den skada Reinfeldt åsamkat Sverige är det tyvärr inte många som vågar sätta ord på, ännu.
Tycker mig kunna se hur välståndet raseras med våldsam fart, t.ex vad köper en ”svensk krona” idag? Är det värt att nämna?
Bra att du nämner svenska kronans värde. Än en gång har maktens män valt den enkla devalveringsutvägen – utan att möta någon tyngre kritik ens från våra fackekonomer. I mina ögon är de senares svek ännu större än Reinfeldts. De förra har ju trots allt betalt för att tala sanning, det har inte en statsminister.
Till det mest svårbegripliga hör också att gamla värdekonservativa ombud som Mats Johansson och Hans Wallmark agerat passiva knapptryckare i åtta år och först nu, när allt är förlorat, har mage att försöka ursäkta sitt medlöperi. Även en sedan länge nyttig bloggare som Dick Erixon har i mina ögon varit alltför överseende.
Det borgerliga sammanbrottet påminner ironiskt nog om Sovjetunionens inre sönderfall och plötsliga implosion. Oväntad av de flesta eftersom ingen (eller väldigt få) sett eller förstått vilken slutstation Sovjetsystemet och Alliansen (med i grunden ganska likartade metoder) stakat ut för sig själva.
När man ser tillbaka på den borgerliga regeringsperioden blir intrycket att Reinfeldt inte gillade det folk han var statsminister för och dessutom var detta folk alldeles för litet till antal. Stackars karl komma ned till Brussels och möta de stora drakarna och bara representera ett litet folk på knappt 10 miljoner, det kan ju inte vara lätt. In med mera folk det finns ju stora öppna landskap i det geografiska Sverige. Han själv och hans idéer var viktigare än det folk han skulle representera.
Jag är inte heller insatt i de olika partiledaralternativen, men rent ryggradsmässigt känns Ebba Bush som det rätta alternativet. Hon och det andra toppalternativet var med i Agenda häromkvällen, där Bush bland annat sade: »Vi är ett kristdemokratiskt parti, klart placerat till höger på den svenska politiska kartan. Det ska vi stå för. Vi ska va ett tufft alternativ inom borgerligheten i sverige. Men min ambition är att kristdemokraterna blir den röst som alltid tar strid mot de politiska ovanifrånlösningarna som vi ser tendenser av bland våra alliansvänner nu inom föräldraledighetsfrågan, kvotering utav kvinnor till bolagsstyrelser till exempel, och som också säger att vi skall bygga samhället underifrån, värna de kristna värderingarna, människans rätt till självbestämmande och att vi har ett ansvar för våra medmänniskor. Och den röda tråden, den ideologiska tråden, den måste gå att känna igen kristdemokraterna i oavsett om vi pratar jämställdhet eller försvarspolitik.»