Det kom en slutlig rapport från Vattenverksamhetsutredningen (PDF) den 28 juni 2014. Utredningen berör till antalet främst lantbrukare och andra markägare på landsbygden. Hur många hade möjlighet att notera det i årets brådaste tid, samtidigt som de som i allmänhetens tjänst kan tänkas informera om detta, journalister och tjänstemän gick på semester? Mycket handlar om civilrättsliga aspekter där olika ägarintressen står mot varandra. Där myndigheters krav kommer in tas myndigheternas rätt att bestämma över privat egendom för given. Denna aspekt problematiseras inte. Lagen träder i kraft 1 juli 2015, om inte hinder som jag inte känner till kommit i vägen för beslutet.
Den stora förändringen, som utredarna verkar känna stolthet över är att all vattenverksamhet i framtiden skall jämföras med miljöfarlig verksamhet. Detta för helt obefogat många negativa konsekvenser med sig. Inte heller lämnar rapporten någon tydlig förklaring till varför de vill jämställa vattenverksamhet med miljöfarlig verksamhet rakt över. De bara konstaterar att de anser det rätt och rimligt. Det är bra, för det blir lika, vilket förenklar för byråkratin. Att rättssäkerheten blir mer godtycklig för de berörda anses vara ett mindre problem.
En av de avgörande skillnader som inträffar är att gamla vattenrättigheter inte längre ska omprövas mot de regler som gällde när första tillstånd gavs. Istället ska de nya miljöfarlighetsreglerna tillämpas.
Ett exempel på hur verklighetsfrämmande denna utredning är, ges i Miljöbalkens 28 kap. 21 §.
Om en verksamhetsutövare som avses i 20 § nekar att lagra koldioxid åt någon annan på grund av bristande kapacitet eller för att anslutning inte är möjlig, ska verksamhetsutövaren
1. ange skälen för sitt nekande, och
2. om det inte försämrar säkerheten vid transport eller lagring, mot skälig ersättning göra de förbättringar och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att möjliggöra lagring åt andra.
Den var tidigare § 15. Det är alltså det fiktiva klimathotet som redan skrivits in i svensk lag och nu smyger sig in även i lagar om vattenverksamhet. Detta finns kvar och förnyas, trots att det sedan länge är känt att tanken på koldioxidlagring är omöjlig både praktiskt och ekonomiskt. Sådana dumheter fortsätter alltså av ren okunnighet hos utredare och lagstiftare att belasta textmassan av svensk lag.
Man slår också fast att alla mål som gäller vattenverksamhet är civilmål. Det vill säga att rättshjälp inte utgår. Värst blir effekten förmodligen när staten begår övergrepp mot enskild markägare. Även vid utslag till den enskildes fördel ska i normalfallet parterna betala sina egna kostnader. Det väsentligaste undantaget är expropriation.
I kapitel 4 av utredningen ”Överväganden och förslag”, redovisas att utredningens experter inte varit ense på en del avgörande punkter, som hur man ska avgöra vad som kräver tillstånd och inte. Ansatsen är att tillstånd ska krävas för allt, för att skydda andras egendom och intressen, samt det diffusa begreppet ”miljön”. Att det placerar all makt i händerna på statens tjänsemän ses inte som något problem, vare sig juridiskt eller moraliskt. Det står också klart att med den nya lagen bereder myndigheterna sig själva utökat tillträde till olika fastigheter för ”tillsyn”. Denna tillsyn gäller även dokumentation och annat pappersarbete. Tillsyn kommer naturligtvis att avgiftsbeläggas.
Man för ett ganska omfattande resonemang om samhällsnytta kontra ekosystemtjänster, där man konstaterar att värderingen är svår. Några konstituionella problem med detta ser man inte i utredningen. Jag kommer att återkomma till detta i en helt annan artikel.
En annan försvårande omständighet som dyker upp är att det tidigare systemet att ett meddelat tillstånd gäller den tid som tillståndet anger, vanligen 10-30 år. Med den nya lagen anges också tidsgränser, men myndigheterna är fria att ompröva tillstånd på eget godtyckligt initiativ. Om inget annat fungerar så kommer nog detta att fungera för att skrämma bort alla utom de riktigt stora företagen från alla typer av vattenverksamhet.
Den som inte har anlag att bli mörkrädd kan ju läsa utredningens kapitel 7, om markavvattning, börjar på sidan 319. Kortfattat kan sägas att gamla diken kan vara lagliga, men de saknar tillstånd. Markägaren riskerar därmed att hamna i ett rättslöst läge. Detta kan ändras genom att söka lagligförklaring enligt den lag som gällde när diket anlades, eller genom att söka nytt till stånd enligt Miljöbalken. Men där är det i princip stopp. Ett dispensbeslut är inte heller att jämställa med ett tillstånd.
Markägare som inte ansöker om nytt tillstånd enligt någon av nämnda modeller riskerar förelägganden där verksamheten vid vite kan åläggas vissa restriktioner. Naturligtvis gäller omvänd bevisbörda. Det är markägaren som ska visa att åtgärden inte skadar allmänna intressen.
I 7.3.1 redovisas kort att det finns olika bedömningar av markavvattningens betydelse och eventuella effekter på miljön. Men man gör ingen utredning om bevarandesidan har något stöd för sina påståenden. Det jag läst hittills, på andra ställen, visar att bevarandesidan har mycket lite objektiv fakta till stöd för sina påståenden. Det mesta är åsikter och ideologi. Men precis som med klimathotet ligger sådant till grund för lagstiftning.
Utredningen redovisar förtjänstfullt positiva effekter för både jordbruk och skogsbruk av effektiv markavvattning. Men sedan fyller man på med bevarandesidans invändningar. Resultatet blir inskränkningar i markägarens rådighet att utföra de åtgärder som är till nytta för markägaren. Bevarande av våtmarker ges högre status än ägarens rådighet över sin egendom. Någon konstitutionell kontroll av äganderättens skydd genomförs inte.
Hela utredningen är på nästan 700 sidor, jag har här skummat för det som är av störst intresse för jord- och skogsbruk. Det är högst osäkert om jag kommer att sätta mig in i alla detaljer som denna utredning berör. Med säkerhet kommer jag att återkomma till jord- och skogsbrukets intressen.
Det är egentligen fel att lämna en såda utredning till politikerna för beslut. Det framgår inte minst av att utredningens experter är djupt oense och tillsammans har lämnat inte mindre än 60 sidor med särskilda yttranden och reservationer.
Särskilda yttranden av:
Karolina Ardesjö Lundén, advokatfiskal, Kammarkollegiet
Anette Björlin, WWF
Christer Borg, Älvräddarna
Tomas Johansson. enhetschef Jordbruksverket
Kristin Land, tekn dr. Lantmäteriet
Walter Johansson, Svensk Vattenkraftförening
Joakim Kruse, vattenvårdsdirektör, Vattenmyndigheten Bottenhavet
Anna Marcusson, förbundsjurist, SKL
Roland Norlén, Sveriges Fiskare Förbund
Anna Peters, Naturvårdsverket
Göran Stenman, rådman, Mark- och miljödomstolen Vänersborg
Ulf Wickström, jurist LRF
Gun Åhrling-Rundström, Svensk Energi
RSS – inlägg
Ett positivt förslag var i alla fall att dispens från markavvattningsförbudet och tillstånd ska i framtiden kunna behandlas vid samma tillfälle – både när det ska avgöras i miljödomstolen (A-verksamhet) och i länsstyrelsen (C-verksamhet)! Idag är det ju två processer
Däremot skulle all dikesrensning bli tillståndspliktigt, vilket är direkt olämpligt.
Att tillstånden i framtiden ska vara knutet till fastigheten istället för till enskilda personer, låter sunt, då det finns gott om avsomnade dikesföretag idag.
En utredning av detta slaget som ligger till grund för formuleringar i lagtext, borde i samtliga fall prövas i förhållande till miljön.
Med miljön menas vår livsmiljö, vår omgivning, vår egen bit av jordytan, den del av landet som den enskilde har åtagit sig att förvalta tills nästa tar över.
Med metoden att söndra och härska härjar maktberusade hantlangare för att göra livet surt för denne som har köpt ansvaret att förvalta ett stycke mark.
Så surt (Ph 3) så att normalt liv omintetgörs till förfång för vår miljö.
De som förvaltar våra kyrkogårdar lär också vidkännas stora arbetsmiljöproblem, där många av de
tidigare förvaltarna vilar.
Många dikningsföretag har tillkommit med enbart handkraft , brutna ryggar, och envishet.
Om dessa tar del av hur dessa diken förvaltas idag, skulle de med säkerhet rotera i sina gravar.
Månne behövs en hungersnöd för att få utredningar av detta slaget att komma dit de hör hemma!
I PAPPERSKORGEN !!
Stalin utrotade inte ”sina” bönder lika smärtfritt.
Nej, han var ju tvungen ödsla kulor och krut på dem. Här räcker det med några muppar i en utredning och ett överflöd av paragrafer.