John Micklethwait och Adrian Woolridge har skrivit en bok om kapptävlingen mellan världens stater att förnya statens roll. Det gäller såväl demokratier som andra styresskick. De gör sin analys utifrån något slags liberal kapitalistisk ansats. John verkar vara britt och Adrian amerikan. Båda skriver för The Economist.
Tyvärr verkar de ha kärat ner sig i den svenska modellen, något som jag inte ser som en framkomlig väg för att möta framtidens krav från medborgarna. I mina ögon har den svenska modellen redan visat sig vara en återvändsgränd. Det blir ännu tydligare med en vänsterregering.
Likväl så har de många slående fakta och argument att redovisa i boken. De gör en historisk beskrivning av utvecklingen i främst Europa, som trots allt varit mest drivande filosofiskt, med utblickar till andra kontinenter. Man kan säga att de börjar efter det att reformationen och det trettioåriga krigets avslut lossat på delar av religionens grepp om den världsliga ordningen och bildandet av nations-stater tar fart i Europa.
De belyser utvecklingen med hjälp av fyra ”filosofer” från olika epoker för att beskriva vad som lett fram till dagens situation. De fyra är Thomas Hobbes, John Stuart Mill, Beatrice Webb och Milton Friedman. Hobbes publicerade den välkända och omdebatterade Leviathan år 1651, där han slog fast att om nations-staterna ska vara den framtid världen behöver, istället för småfurstendömen och stadsstater, då måste etableras nya regler mellan medborgaren och staten. De viktigaste reglerna är till för att skydda medborgaren från övergrepp av staten, ett samhällskontrakt.
Därefter gick debattens vågor höga i England, Frankrike, Tyskland och även i Sverige. Tvåhundra år senare år 1859 publicerade J. S. Mill On Liberty, boken som blivit hela världens rättesnöre för individens frihet. I synnerhet det som brukar kallas för negativa (mänskliga) rättigheter, alltså frånvaron av tvång för det ena eller andra. Då hade redan Karl Marx publicerat det Kommunistiska Manifestet (1848) och skulle senare publicera Das Kapital (1867). Med Hobbes, Locke, Montesquieu, Jefferson, Mill och några andra som filosofiska inspiratörer för styrningen av nations-staterna, oavsett dessa var monarkier eller republiker, fick industrialismen och den individuella friheten en snabb utveckling. Den stora massan av medborgare kunde tillgodogöra sig många av dessa viktiga framsteg.
En som tydligt inspirerades av Marx var Beatrice Webb. Hon växte upp i en mycket förmögen familj, men gifte sig med den radikale Sidney Webb 1892 och började publicera sitt tiovolymersverk 1906 och blev färdig med det 1929. Hon sa tidigt att ”Endast staten kan anförtros försörjningen av framtida generationer”. Att hon var en av grundarna till The Fabian Society är nästan en självklarhet.
En konsekvens av Webbs ensidiga förlitande till staten som alla goda gåvors givare, är den ständigt växande staten. Det finns ingen ände på nya regler och omsorger som staten nödvändigtvis måste sköta, till priset av mer och fler skatter. Men vad då, det är ju häftigt att betala skatt! Enligt Mona Sahlin. Webb ville dock att alla skulle få lika stor utdelning av det välstånd industrialismen skapade. Som alla vet var det enkelt att fördela delar av detta överskott i början. Men allt eftersom fördelningen tilltog minskade överskottet. Lika fördelning började allt mer ta formen av minskning av tilldelningen för flertalet, för att de sämst lottade skulle få ”lika” som alla andra.
Det var här Milton Friedman kom in och åter beskrev hur marknaden automatiskt allokerar resurser där de gör mest nytta. Kapitalismen i högsätet igen. Men Friedman hade ingen bra plan för hur man utvecklar demokratierna, som nu blivit norm i de utvecklade länderna. Därav bokens titel. Författarna anser att vi endast åstadkommit tre och en halv revolution än så länge. För att fullborda den fjärde måste vi hitta en liberal väg att minska statens roll som utförare och släppa mer frihet och arbetsro till entreprenörer.
Författarna vill inte göra sig av med staten, som de mest radikala liberaler, libertarianer, anarko-kapitalister eller andra vill göra. Författarna vill ha kvar staten som försvarare av de grundläggande negativa rättigheterna. De vill också ha kvar staten som uppbördsman för skatt och fördelare av skattemedlen. Men de vill ge medborgarna ”checkar” för olika tjänster, som de kan lösa in hos privata eller offentliga företag, allt efter vilket som den enskilde föredrar. Detta är ingen revolutionerande nyhet egentligen. Åtminstone inte i Sverige, deras förebild. Men vi vet redan att detta inte är tillräckligt.
En av de stora behållningarna med boken är att författarna ger konkreta exempel och siffror på hur dåligt den stora staten fungerar. Ett av dessa exempel är hur stagnerande arbetsmarknaden och ekonomin blir när allt mer måste certifieras och utföras med tillstånd och licenser. Jag har redan skrivit om detta otaliga gånger.
En annan viktig fråga de reser är hur västs numera illa fungerande demokratier ska kunna konkurrera, inte bara ekonomiskt, utan främst demokratiskt och styresmässigt med ekonomierna i öst som nu utvecklas i rask takt utan våra demokratiska ”bördor”. Kina, Indien, Singapore, Sydkorea är sådana exempel. Kommer västs medborgre att vända demokratin ryggen när de ekonomiska villkoren för medborgaren blivit bättre i öst än vad de är i väst, även om friheten i öst då fortfarande är sämre?
RSS – inlägg
De sista 30 åren har polisstater skapat större välstånd och framtidstro än västliga (kortslutna) demokratier, jämför Singapore med Sverige 1985 – 2015 som exempel. Men med lågt begåvad befolkning duger det ej, se Afrika.
Jag håller fast vid min modell som jag utvecklat under 40 år. framtiden visar vilket system som vinner, i närområdet har Estland det mest effektiva systemet, men vi får se om de verkligen kan fortsätta sänka sin platta skatt i takt med resursökningen.
Intressant.
Jag har en helt annan, alternativ, fyrstegsraket:
Den första vågen: Klasskampens tidevarv. (Jämför gårdagens post.) Vi mot dem. Arbetare mot kapitalägare. Viktiga ord: Solidaritet, jämlikhet. Det är politikens glansperiod, med självklar vänster-högerskala. ”68-generationen”, 30-talisterna med sina oresonliga klasshat.
Den andra vågen: aktivismens tidevarv. När arbetarrörelsen segrat ihjäl sig, blivit medelklass, drivit industrin ur landet, tog sig denna medelklass andra ideal att kämpa för. Huvudsaken var att syftet var ”gott”, att man var för de ”svagare”. Aktivism för ”den goda sakens” skull: djurrätt, miljö-/naturskydd, de stackars kvinnorna, de stackars sexuella minoriteterna, de stackars utlänningarna. 70-talister. Politiken hamnar en smula offside, eller rörelserna ser det som sin uppgift att påverka politiken – utifrån. Samtidigt minskar politikens makt över ekonomin.
Den tredje vågen: Aktivisterna vinner! Alla vill vara på ”den goda” sidan! Den politiska korrekthetens tidevarv. Alla tävlar om att vara ”godast” eller ”ta sitt ansvar” som numera är liktydigt med att larma om potentiella samhällsfaror. Den som vill ge bort mest rättigheter till djur, natur, landskap etc vinner. På samma sätt som det är den som är mest alarmistisk som vinner. Eller den som först hävdar att den känner sig ”kränkt”. Dvs näringsliv, vetenskapssamhälle, medier, pr-byråer och politik går i aktivismens spår och utnyttjar samma mekanismer och drar åt samma håll. Westander påverkan. Politiken driver med strömmen. Men det finns förstås ”någon” som måste betala, någon annan, medborgaren… Staten krymper… på vissa områden, samtidigt som den stärker sitt inflytande på de områden som aktivisterna pekat på, dvs den stärker t.ex. sitt inflytande över sådant som påverkar naturbrukare. Jättemånga % ägnar sig åt handläggning av miljövård och djurskydd på länsstyrelserna…
Den fjärde vågen: Vid vägs ände måste ju reaktionen komma. Medborgarna mot etablissemanget, mot ”det politiskt korrekta”. När godheten eller alarmismen blivit ihjälkomprommetterad återstår bara slagordet: lämna oss ifred!
Citat från texten ovan: ”För att fullborda den fjärde måste vi hitta en liberal väg att minska statens roll som utförare och släppa mer frihet och arbetsro till entreprenörer.”
Tja, mycket av 80- och 90-talens avregleringar inom näringslivet gick väl i den riktningen, men vad som nu skulle krävas är ju att även naturbrukare finge del i den samhällsutvecklingen, ja till och med… (tanken svindlar!)… energiproducenter! – dvs aktivisterna, hotprofitörerna, de politiskt korrekta, (Djurens rätt, SNF, Svensk landskapsvård, etc,) måste förlora sin makt.
En mycket intressant beskrivning. I synnerhet som jag uppfattar det som att du tar vid där Milton Friedman gick bet på att föreslå en politik, en samhällsutveckling, för den ekonomiska frihet han förespråkade.
Hans ekonomiska resonemang mötte som du säkert minns ett veritabelt hat från just de grupper du nämner (inte företagarna). Delvis kanske för att de inte såg något gott med den ekonomiskt sunda friheten. Men med din beskrivning framstår det som om de mycket snabbt lärde sig att utnyttja det diffusa i frånvaron av en politik för samhällsutvecklingen till att just ta makten med diffusa påståenden och anklagelser om orättvisor, kränkningar och övergrepp.
Detta tycker jag Micklethwait och Woolridge har missat och det är det som gör att boken trots uppseendeväckande fakta och intressanta resonemang slutar i tomma intet. I den svenska återvändsgränden.
Gratulerar till en slagkraftig slutsats: B-J Bjurling: Lämna oss i fred!
Det dominerande problemet är nog att självklarheter om frihetens egenvärde och ekonomiska betydelse knappast kommer att dyka upp i gymnasiets läroböcker i brådrasket. Med en fortsatt socialistisk indoktrinering – bejakad även av förment borgerliga partier – bör vi förbereda oss på minst två decennier med stagnerande eller sjunkande välståndsnivå. Och även om någon inre maktkamp eller plötslig klarsyn får våra nymoderater att ta sitt förnuft till fånga, så är det en lång process att reperara Sveriges många förödande systemfel. Ett av de värsta, klimatpolititiken, har cementerats av Mr Reinfeldt himself.
Å andra sidan bekymrar du dig i onödan, Mats, när du ställer slutfrågan om vad som händer när villkoren för medborgaren blivit bättre i öst än i väst? När det gäller de stora giganterna Indien och Kina, som avgör hur vi påverkas, ligger den tidpunkten i ett mycket avlägset fjärran. Att enstaka stadsstater som Singapore redan i dag är rikare än Sverige kan vi ta med största ro – i annan mån än att behöva skämmas för vår egna flagranta misslyckanden.