Elvis var världens främsta sångare när han stod på höjden av sin karriär. Sitt första år på RCA, då världens största skivproducent, 1956-57, var hälften av bolagets sålda singlar Elvissinglar! Somliga anser att han nådde toppen av sin karriär redan 1958, andra något senare.
Han var en fantastisk sångare och scenartist ända till strax innan sin för tidiga död 1977. Men vad skulle han sjunga från 1958 för att vidmakthålla sin status som ”The King” och hålla sin karriär på topp? Under 60-, och 70-talen kom en mängd andra musikstilar än rock’n roll, schlager och rock-a-billy (stilar som Elvis behärskade utmärkt), stilar som singer-songwriter, brit-pop, soul, hårdrock, punk, med mera.
Han gjorde några få försök med nya stilar, men inget kändes så rätt att det låg någon framtid för honom i att satsa helt på det. Inte heller var det hållbart att hålla fast vid det invanda. Visst hade han kunnat fortsätta med det, om han önskat. Han hade råd, han hade en trogen publik som fortsatt lyssnade på honom. Han kunde ha varit kvar i branschen, fast i mindre skala. Då och då skulle han ha sjungit in en hit, eller kommit i ropet för en gammal. Men titeln som the King hade inte längre varit lika självklar.
Demokratin har varit 1900-talets populäraste politiska samhällsordning. Under hela seklet har demokratin vuxit och tagit på sig rollen som den gode patriarken, alla goda gåvors givare, den som jämnar vägen för de mindre framgångsrika, de svagas ombud.
Men därmed har också staten i demokratins famn blivit den effektivaste förtryckaren. Individens frihet och initiativrätt har steg för steg beskurits. Det fria val som världens musiklyssnare kunde göra och byta ut kungen mot andra favoriter, har i politiken förvägrats det väljande folket i folkstyressytemet, i demokratin.
Demokratins berättigande har allt mer kommit att ifrågasättas från olika håll. Den skiva som spelats i hundra år har inte längre samma attraktionskraft. Demokratins förvaltare har inte förstått att utveckla sitt instrument och sitt uttryck i takt med tidens krav.
Ett fullgott alternativ till demokrati kan vara den konstitutionella republiken. Exempelvis USA är en sådan. Tyvärr har den under lång tid smittats med demokratins baksidor, inte minst den svällande staten och dess krav på makt över individen.
År 1900 var elektricitet och telefon sällsyntheter, inte minst i privata privata hem. Sedan dess har vi i våra hem dessutom fått radio, TV, och internet. Statens enda reflex visavi dessa tekniska kommunikationsmedel är att kontrollera dem. Filosofer, samhällsvetare och andra som kunde tänkas ha idéer om hur dessa informationsteknologiska hjälpmedel påverkar och kan användas för att stärka individens frihet och rättigheter, hur demokratin kan utvecklas för dess medlemmars, individernas bästa, de verkar inte ens ha uppfattat frågan, inte förstått möjligheterna.
Om vi inte relativt snart kommer på hur vi kan utveckla demokratin kommer den att falla. Nittonhundratalets kung av samhällsorganisation kommer att falla, morgondagens generationer kommer att finna den omodern, ute. Den var bra för sin tid, men utvecklingen har gått vidare.
Du förväxlar ”demokratin” med en politisk inriktning. Demokratin är bara verktyget för folkstyre, men vad som åstadkoms med verktyget bestämmer den som håller i handtaget, politiska partier och ytterst deras väljare.
Det du kritiserar är socialismens syn och slogan: ”Allt är politik”. Dess konsekvens är kommunism utan personligt ägande. Socialismens mest grundläggande kännemärke är dess ständiga våldförande på språket, ordens betydelse, nyspråk enligt Orwell. I USA har begreppen förvanskats, så att det socialistiska partiet kallar sig ”Demokraterna” och kallar sin politik för ”liberal”.
I en demokrati måste politiken ha den överordande makten. Men bara för att makten finns där, har politikerna frestats att lägga sig i mer och mer. Det gäller även dem som kallar sig ”konservativa”. Så har politiken tagit på sig att sköta så mycket, att det inte står i mänsklig förmåga att göra det bra. Den har kommit att handla om så många skitnödiga smådetaljer, att förståndigt folk inte står ut med att bråka om dem. I ungdomsförbunden sorteras de käbblande, intrigerande begåvningarna fram, medan de som inte har tålamod med sådant lämnar eftersom de vill ha ett ”riktigt jobb” att sköta.
Efter Per-Albin Hansson har alla statsministar utom Thorbjörn Fälldin inte haft någon annan livserfarenhet än ungdomsförbundens intrigerande bakom sig. Fredrik Reinfeldt är ett paradexempel, som bytt åsikt i partiets mest prinicipiella frågor, sedan han fått makten.
En av demokratins grundläggande tankar var representation från samhällets alla hörn. Vi har istället fått ett ”adelskap” av politiska släkter, som sköter politiken i de stora partierna.
Det viktigaste vi måste få väljarna att förstå är att en kandidat med meriten ”politiskt skicklig” bör strykas på valdsedlarna. Sedan måste väljarna kryssa för kandidater med verklig och framträdande erfarenhet från det civila samhället. Hur nu partierna skall kunna värva sådana förmågor av klass. . .
Ett nyttigt påpekande om den konkreta politiken. Det är precis därför jag är så angelägen om att sätta en konstitutionell begränsning för politiken. Väljarna ska få rösta som de vill, men ingen av dem de väljer ska ha rätten att fördärva demokratin, pervertera politiken.
Det är ett gigantiskt folkupplysningsarbete som behövs, dessutom med aktivt motstånd från såväl politiker som massmedia.
Detta är ett klassiskt fall av vad Robert Michels kallade oligarkin järnhårda lag.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Oligarkins_järnlag
Det går till såhär:
1. En organisation kräver administration.
2. Administrationen ökar makten hos vissa i organisationen.
3. Makt korrumperar.
Enligt honom, och jag har haft svårt att se att han hittills har haft fel, är det inbyggt i en organisation.
Oligarki och organisatin är två sidor av samma mynt helt enkelt.
Jag har vid ett flertal tillfällen hört om USA att ”We’re not a democracy, we’re a republic”, men jag har aldrig riktigt lyckats utröna vad det skulle vara för principiell skillnad på en demokrati och en republik. Verkar mest vara hårklyverier för mig.
Däremot har väl USA en ganska tydligt strukturerad konstitution, och en bra sådan dessutom. Att landet sen blivit så genomfördärvat som det är beror väl helt enkelt på att man frångår från och bryter mot sin egen konstitution. Hjälper inte hur bra samhällssystemet i grunden är om de som sitter vid rodret är korrumperade. Det krävs tyvärr att de som sitter vid makten håller en hög etisk nivå, och det kan inget system i sig självt åstadkomma.
Om jag inte tar helt fel var det en uttalad avsikt hos de ”founding fathers” att det inte skulle finnas en centralbank därför att det skulle leda just till en toppstyrd maktkoncentration av den typ vi ser idag. Det förekom tydligen flera försök att få till en centralbank i USA som man lyckades avstyra, fram till 1913 då. Och sen dess har det väl gått mer och mer utför med landet. Det kan till och med vara så att konstitutionen uttalat sade nej till en centralbank, men med ett tillägg ordnade man det ändå och våldförde sig på sin egen konstitutions anda, om inte dess bokstav.
De (FF) var noga med att skilja på demokrati (pöbelvälde, som de uppfattade det) och en republik som skulle styras av rikets ”finest and brightest”, i stort sett på ideell basis.
Undan för undan har de dock börjat köpa pöbelns röster med löften om bidrag eller andra lättnader. Förmåner som de hävdar kan betalas av andra än förmånstagarna, utan att det kostar något för någon. Dessutom lyckas de utan grimaser hävda att detta är tecken både på att staten fungerar och att den är god när den är stor.
Den som är stark måste vara snäll…
Rent praktiskt innebär det att den som har resurser måste hjälpa den som inga resurser har.
Av den enkla anledningen att den som inget har, har heller inget att förlora..
Så därmed är den som har, beroende av den som inget har.
Forever.
Inom islam tycks detta vara självklart…
Att ge gåvor till fattiga är Gudi behagligt…
Samma har väl gällt inom kristendomen innan ”välfärdsstaten” bröt ner alla tidigare tankegångar…
Så nog återuppstår gamla tankar i ny form framöver?!
Om vi skall ha ett fungerande samhälle…
Menar du att man ska vara snäll för att den som inget har annars kan bli våldsam? Det tycks mig vara en eländig människosyn.
Jämför J&B Tullbergs resonemang, ur ”Naturlig etik” s. 119:
”Istället för att ta en försäkring genom privat beslut kan man ta en kollektiv försäkring genom ett politiskt beslut. Till stor del är givare och mottagare desamma i de politiskt beslutade socialprojekten, så det är riktigare att se dem som försäkringsprojekt än solidaritetsprojekt. Medborgarna stöder system som de anser ökar den egna tryggheten; de som har eller tänker skaffa barn stöder barnbidrag och de som är arbetslösa eller fruktar att bli det är intresserade av insatser på detta område. Det är inte pensionärerna som kräver högre barnbidrag och storstadsborna som vill ha mer glesbygdsstöd, utan drivkraften är social trygghet för egen del, inte generositet mot andra. Den bärande idén i försäkringstanken är det långsiktiga övervägandet, en förmåga att se olyckor som potentiella händelser som kan drabba den egna familjen. Om sannolikheten för egna olyckor kan reduceras eller deras negativa konsekvenser minskas så är detta högst intressanta lösningar. Den centrala tanken är inte att det är synd om andra, utan att det kan hända mig. Detta är grundbulten i det sociala systemet. Beteckningen socialförsäkringar på en del av välfärdssystemet är inte missvisande.”
Tja… Flera revolutioner har väl en sådan eländig människosyn som bas…
Och Tullbergs uppfattning är nog också riktig.
Det finns väl än sämre människosyn..
Där makten använder allmogens fattigdom som vapen mot varann…
Det har ju redan börjat genom uppmuntran till angiverier och på det sättet verkligen sänka människor till en ännu eländigare människosyn…
Och det är bara början…
Ja, det är en lyckad reflektion, musiken som en sorts extra tydlig indikator på hur tidsandan och samhället ständigt förändras, inte mot det bättre, utan för att det finns mekanismer som främjar förändringar liksom för sin egen skull. En sida av detta är förstås artisterna. Som Mats skriver – vad ska de egentligen göra för att bli kvar på toppen? De allra flesta stora artister får bara 3-4 år i händelsernas centrum. Sedan verkar det inte spela någon roll vad de gör. Om de blivit överexponerade när de var som mest ”inne”, så slår det alltid tillbaka, då kommer unga identitetssökare att söka sig nya idoler och de gamla elefanterna blir de man ska ta avstånd från om man vill vara ”inne”. Musikbranschen är extremt dominerad av en synnerligen smal ålderskategori – 18-24-åringarna. Det är direkt farligt för artister att bli populära i andra ålderskategorier. Då gör man endera musik för ”barn” eller ”töntar”. Om artisterna varit riktigt ute en tid men ändå hängt sig kvar i branschen kan de ibland få uppleva en ”ny vår”, när de idoler som en gång sopade bort dem har mist sin kraft och vi fått en ny generation 18-24-åringar. För artisterna står valet mellan att satsa på den gamla (säkra men glesnande) publiken eller försöka locka en ny, nyckfull och orättvis lyssnarskara.
Den andra sidan är hur vi eller jag som lyssnare handskas med min roll. Man är ju inte 24 mer än en gång. Ofta präglas man väl av den musik man tydde sig till i de där formbara, trendkänsliga åren och när tidsandan vänder blir man endera trogen sina gamla idoler eller så hittar man nya favoriter, men då kan man hamna inom vilken tid eller genre som helst. Den nya musiken bedöms efter de måttstockar eller glasögon man fick under de formbara åren och så i takt med tiden blir man nog aldrig mera, hur engagerad man än är. Och det normala är ju att också engagemanget sjunker, t.ex. när man skaffar familj.
Men musikexemplet går att se som ett exempel på Bourdieus teorier om maktförhållanden inom samhällets olika fält. Kampen om makten och positionerna, inom t.ex. olika vetenskapsgrenar, mellan ”ortodoxin”, de gamla professorerna och de ”korrekta” teorierna, och utmanarna, som liksom per definition måste utmana det bestående för att själva kunna slå sig in i maktens korridorer och befattningarnas tjänsterum. De ortodoxa strävar efter att frysa tiden, stanna utvecklingen så att just deras värderingar och kompetenser går till historien som evigt gällande, medan utmanarna, de ”heterodoxa” med Bourdieus terminologi, har allt intresse i världen av att förändra status quo. Kampen mellan gamla och nya aktörer är ett gemensamt drag på alla samhällsfält, men poängen är ju att det inte i sig garanterar någon viss riktning. Ingenting blir automatiskt ”bättre” bara för att det förändras. För att något verkligen ska bli ”bättre” måste man väl ha någon måttstock, ha kommit överens om vilket mål man strävar efter, en mål- eller värdehierarki. Att man är medveten om att man inte kan få allt samtidigt utan att alla val har för- och nackdelar. Men det där helhetsperspektivet blir allt ovanligare. Ideologier är överhuvudtaget inte på modet längre, den ideologiska medvetenheten bland såväl politiker som allmänheten var nog större förr. Det kan ju också delvis bero på att samhället faktiskt är mera svåröverskådligt idag. Vi lever i specialvetenskapernas tid, när vi som mest skulle behöva helikopterperspektiv.
Demokratin och humanismen lider av samma problem. Humanismen som ideologi avsatte sina bästa texter i andra världskrigets skugga, när det var fascism och nazism som var huvudfienden: FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, Sartres Existentialismen är en humanism, Fromms Är människan ond eller god och Georg Henrik von Wrights humanismföreläsning från 1946. Sedan hamnade andra strömningar i tidens huvudfåra, och jag skulle nog betrakta såväl Sartre som von Wright som svikare. Och typiskt nog var det till den environmentalistiska sidan som von Wright avföll. Det kan också vara så att humanism och demokrati under några decennier kommit att tas för givna, något som (precis som billig mat och energi) inte behöver motiveras eller diskuteras eller prioriteras. På så sätt har andra strömningar tagit över utrymmet i offentligheten.
Kravmaskinerna.
Bra kommentarer.
Sjöng von Wright samma melodi senare i livet fast med en mer moderniserad text…
Eller var sången anpassad till tidens melodi mer i början, för det är ju då man söker en karriär som sångare?
Han hade nog bara lätt för att ta till sig tidens trender, ungefär som Madonna kanske man kan säga. Boken Humanismen som livshållning innehåller två essäer om humanismen, där den senare, från 1976, är i mitt tycke betydligt sämre än den från 1946.
Ett belysande citat från boken ”Mitt liv som jag minns det”: ”Den humanistiska väckelse som jag ville förbinda med den nya vetenskapen har jag senare kallat en rationalistisk humanism, eller en tro på framsteg och lycka som en följd av utvecklingen av den sida av människans förnuft som den exakta forskningen representerar.”
Det var ju den naiva vetenskapstron, som vi lika gärna kanske skulle kunna kalla scientism, som han senare tog avstånd från så till den grad att det slog över i utvecklingspessimism. Själv tycks han ha uppfattat sin roll som ”kontroversiell och inopportun” kritiker till tidens skeenden, men ur mitt efteråtperspektiv ter sig ju hans vietnamkrigsprotester och miljöengagemang tvärt om som väldigt opportuna för sin tid.
I självbiografin ”Att förstå sin samtid” så beskrev von Wright den värld vi vandrar in i, den ny-feodala värld med globala multibolag som använder politiken som medel för att skaffa sig maktbaser och att demokratin inte bara är en pratbubbla utan ett rent skämt…
Precis som i boken ”1984” så missar alla som spånar om framtiden just det som hör framtiden till, ungdomens förmåga att anpassa sig…
Precis som vilka burhöns som helst, så vänjer vi oss vid begränsningar i tillvaron.
Och lär oss att kalla det ”frihet”!
Jag hörde för flera år sedan i en radiointervju en känd brittisk musikproducent säga att det är de 16-åriga flickorna som bestämmer musiksmaken. Precis då känner de sig vuxna, samtidigt som pappas flicka får allt hon pekar på och hennes jämnåriga pojkar gör allt för att ställa sig in. Lyckas man sälja musik till de sextonåriga flickorna, då har man en hit!
Tror det ligger mycket i det. Därför bifogar jag en länk till en liten låt som både textmässigt och musikaliskt sammanfattade rock’n rollen redan 1958.
https://www.youtube.com/watch?v=ZLV4NGpoy_E
Jag är inte helt bekväm med Bourdieus hierarkier. Jag ser inte världen på det sättet. Men det gjorde uppenbarligen han. Jo, det finns många som vill se världen på hans sätt och på något sätt ta sig upp i toppen på någon av pyramiderna. Det finns dock om människor som inte alls ställer upp i det racet.
Jo, von Wright var intelligent och ibland nytänkande. Men han var också en anpassling, inte alls så kontroversiell som det ibland påstås.
Håller med, jag är djupt imponerad av alla era kommentarer. Här finns en intellektuell kraft som står skyhögt över den som styr landet. Vilket bara visar på att vår urvalsprocess inte är tillfredsställande.
Njae, när jag var ung och jag och mina polare lyssnade på (och fortfarande lyssnar på) Alice Cooper, Uriah Heep och Deep Purple lyssnade tjejerna Donny Osmond och andra sockerlag som jag glömt namnet på.
Captain Beefhart med ”Mirror man”…
Eller Beatles med ”Inner light”…
Den sista var rolig för den fanns i fikets jukebox…
Man tryckte tre gånger på den låten och så satte man sig och väntade för att se vilka som lämnade fiket först…
Litet vadhållning i sinnet…
Samma här, min syrra övervägde till och med att konvertera till mormonkyrkan 🙂
För några år sedan hjälpte jag min ena dotter med en läxa i historia.
Den handlade om de stora omvälvningar i Europa från medeltiden till renässansen, upplysningen och så vidare.
Det som slog mig var hur intimt förknippat dessa omvälvningar var med utvecklingen av tillgängligheten och spridandet av information.
Det unika med internet, jämfört med tidigare informationsmedier, är att det finns ingen ledare och att det här och var har börjat uppstå en sorts spontan ordning kring vissa saker som är nära relaterade med internet.
Ja, alla som inte tror på att en gud har skapat världen måste förr eller senare acceptera att det enda alternativet är att det har skett genom en Spontan Ordning.
Fler och fler börjar inse att inom många områden kan komplexa system växa fram på ett bättre sätt spontant, än om en uttalad ledare skulle ha styrt upp det.
Jag tror att i framtiden blir det svårt att skrämma folket med att utan ledare blir det kaos.
Nu tror jag inte att vi kommer att få ett samhälle utan organisationer eller ledare, åtminstone inte under överskådlig tid ;-).
Men det finns något som kallas sociokrati.
Poängen med det är att det behövs inget konsensusbeslut eller en majoritet för att få igenom ett förslag.
I stället får inget beslut tas så länge någon i gruppen har en invändning mot ett förslag.
Samt att alla i gruppen måste bli hörda innan ett beslut tas.
Som ni förstår kan man inte styra ett land på det sättet, men om ni är intresserade hur det kan lösas får ni väl googla.
Det finns mycket mer att skriva om hur sociokratin fungerar, men som ni kanske förstått är funktionen som, inom fysik, kallas negativ återkoppling inbyggd.
Just den negativa återkopplingen har saknats i det demokratiska systemet, ja även i så gott som alla andra styrelseskick vi har provat genom historien.
Alla som har försökt att bygga något utan att ha med en negativ återkoppling vet hur det brukar sluta?
Just det, förr eller senare blir det en självsvängning där signalerna förstärker varandra för att snabbt därefter sluta i kaos.
Negativ återkoppling = det som österländsk filosofi brukar betecknas som balans, eller harmoni.
Återkoppling, även kallat feedback, är ett sätt att styra olika typer av system, där en del av utsignalen kopplas till systemets insignal.
Detta är en positiv återkoppling, tänk diverse miljörörelser och Miljöpartiet.
MP påstår att vi har ett allvarligt miljöproblem, ger pengar till diverse organisationer.
Organisationerna i sin tur bekräftar problemen och tenderar att överdriva för att säkerställa fortsatta bidrag.
Efter att MP tagit del av organisationernas rapporter tror de att problemen var värre än befarat och ger mer bidrag till organisationerna…
Utsignalen förstärker insignalen, som det heter inom fysiken, vilket leder till resonans/självsvängning.
En negativ återkoppling kan vara en konstitution som begränsar handlingsfriheten för tjänstemannen eller politikern.
Ett tjänstemannaansvar kan också vara begränsande.
Rigorösa Budgetbegränsningar är ytterligare ett.
Problemet med en demokrati är just att den tenderar att demontera de negativa återkopplingarna.
De som motsätter sig ett demokratiskt beslut blir inte hörd på ett vettigt sätt, eller så hamnar de ständigt i minoritet.
Så, de som säger att alternativet till Demokrati är kaos nu när vi börjar att se dessa självsvängning lite var stans i samhället…
Bra skrivet, Anders!
Hela miljöfrågan har ända från början varit ett sådant exempel på ett system där de negativa återkopplingarna saknats.
Några citat från Jan Mårtenssons memoarer, kapitlet som bär den geniala rubriken ”Snöbollen som blev en lavin”. Kapitlet handlar om när han organiserade FN:s miljövårdskonferens 1972.
”För med någon överdrift ”fanns inte” miljöproblemen i slutet av sextiotalet. …
Och experter som Hans Palmstierna, Erik Dahmén, Georg Borgström, Rolf Edberg och andra varnade för konsekvenserna av en okontrollerad och ohämmad exploatering av jordens resurser. …
Man hade ännu inte fått klart för sig att naturtillgångar inte är outtömliga och att inte, som i nationalekonomins läroböcker, vatten och luft var ”fria nyttigheter”. Men personer som Inga Thorsson och inte minst Sverker Åström hade uppmärksammat farorna. Han tog initiativ till att ärendet togs upp i FN 1967 där frågan drevs med skicklighet och engagemang. …
I likhet med vad som gällde för de flesta vid den tiden hade jag mycket begränsade kunskaper om miljö och miljöfaror. …
På mitt nya tjänsterum på jordbruksdepartementet satt jag som sakkunnig, förmodligen en av de minst sakkunniga som funnits i departementet. …
Jag drog upp riktlinjerna för verksamheten och föreslog för Ingemund att vi borde inrätta en nationalkommitté. Då skulle vi slå flera flugor i en smäll. ,,, Med rätt sammansättning skulle vi också ”infiltrera” det svenska etablissemanget med kunskap om miljöfrågans betydelse, understryka vikten av att alla spelare tog sitt ansvar. Och , vilket inte var oviktigt ur politisk synpunkt, vi skulle få en positiv ”gisslan”. ”Hela Sverige” hade varit med om att fatta besluten. Ingemund godkände tankarna och en nationalkommitté sattes upp. Tage Erlander blev ordförande med Ingemund som vice. Sedan ingick representanter för hela samhället efter gammalt korporativistiskt mönster…
(…) Kunde man fånga in deras (NGO-ernas) engagemang på ett konstruktivt sätt skulle mycket vara vunnet för miljöfrågorna.
Ett viktigt avsnitt (Av FN-konferensens rekommendationer) gällde vatten och luftföroreningar. I ett annat togs naturresurser upp med rekommendationer om bl.a jordbruk, skogar, genetiska resurser, vatten och energi. …
Sammanfattningsvis identifierades alltså problemen och sattes på den internationella kartan. Lösningar formulerades och kompassriktningen mot framtiden lades fast. …
Via massmedia och NGO:s spreds den nya insikten om miljö och miljöfaror som en konstruktiv gräsbrand över världen. Den skulle driva politiker och beslutsfattare framför sig… (…) Miljön är nu en av FN:s viktigaste uppgifter… (…)
FN är instrumentet, medlemsstaterna måste utnyttja det.
Vi måste analysera och revidera samhällets mål och medel
när det gäller resursfördelning. Vi behöver helt enkelt en ny ekonomisk teori. (…)
Miljöfrågorna (…) rörde (…) ytterst våra möjligheter till global överlevnad.”
(Jan Mårtensson – Att kyssa ett träd)
Jag tycker det är något hisnande över hur den naiva tron på nymalthusianismen, med Borgström som främste pådrivare, kunde förföra hela etablissemanget och sätta igång denna lavin som vi ännu inte ser något slut på. Mårtensson är uppenbarligen en skicklig organisatör. Men det där med behovet av negativa återkopplingar tänkte han nog inte på.
Var kommer de in som försöker säga att det inte är någon fara – att jorden inte behöver räddas? Att miljöfrågorna tjuvkopplar demokratin? …När massmedier och NGO:er driver beslutsfattarna framför sig…
Makalöst! Varför har inte detta uppmärksammats mer? Av någon!
Jag har förstått att vi fick in, eller möjligen började utveckla en FN-sjuka i Sverige med Dag Hammarskjöld. Att det var så genomorganiserat och så omfattande i princip från start har undgått mig.
Hur kunde SAF, LRF och några till gå med på detta?
Ny ekonomisk teori måste ju närmast med nödvändighet innebära något annat än frihet, marknadsekonomi och äganderätt.
Mitt ordförråd är begränsat till ett genomsnitt (tror jag)
men man lär så länge man lever.
Så därför undrar jag:
Vad kännetecknar nymalthusianismen?
Det man inte vet får man ju fråga om och hoppas på svar.
MVH Stefan.
Thomas Malthus var en britt som trodde att vi förstör naturens resurser. Ju mer desto fler vi blir. Han var en variant av domedagsprofet. Senare tids forskning har visat att han hade grovt fel.
De som tror på hans idéer idag kallas för nymalthusianer.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Malthusianism
Det har ju vissa effekter i Sverige… Som rewilding sverige…
Vargfrågan hör dit..
Den ständiga sammanblandningen av hälsa och miljö i ekolivsmedel…
Som förr bara var en hälsofråga…
Det har påverkat mycket i vårt tänkande.. Just att det aldrig är nog. Bristen på negativ återkoppling.
Men positionerna blir på detta vis helt låsta….
Tackar så mycket!
Då fick jag lära mig något idag också!
Nä, vem vill riskera att få stämpeln på sig att man vill förstöra miljön.
Att komma med fakta hjälper inte längre.
Ett exempel på en resonans, eller rundgång, är nya vattendirektivet.
Var är problemet?
Vi kan ta dricksvatten från i princip valfri sjö eller vattendrag.
Snarare är problemet att vi har för mycket vatten, bra vatten.
Det hade varit en välgärning, och en bra affär, att skicka vårt överskott av vatten till Europa.
En euro per kubikmeter?
Men, inte vi inte, i stället har vi gett en myndighet fria tyglar att ohämmat föreslå att vi skall plöja ner hur många miljarder som helst i ett projekt som på många ställen kommer att förvandla bra åkermark till metangasbubblande mygghålor.
Ven vågar stoppa vattenmyndighetens framfart?
Ingen.
Vem vill riskera att få sin bild publicerad under rubriken ”MILJÖMARODÖR!!!” i Aftonbladet?
Tycker jag var mycket bra skrivit.
Ett tydligt exempel på anorexi hos svenska staten.
Helt respektlöst gentemot de som med möda och besvär låtit anlägga bra åkermark.
Det är effekten av att LRF aldrig försvarar sina medlemmar….
I Sverige sägs det att man ska skydda fornminnen. Vi får inte bygga bostadshus för nära ett fornminne, vi får inte använda marken vid ett fornminne hursomhelst. Ytterligare ett exempel på hur andra bestämmer över äganderätten. Vårt lands absolut främsta fornminne är våra åkrar som våra förfäder har röjt under mycket arbete. Ibland extra mycket med tanke på många steninga moränmarker.
Detta fornminne som också blivit en mycket viktig naturresurs får dock behandlas hur som helst. Asfaltera åkrar och bygga sönder de bördigaste åkrar som vi har. Att ”att förvandla bra åkermark till metangasbubblande mygghålor.” som Anders Rydén uttrycker det.
Konstiga bergsformationer, vissa raviner beundrar människor men våra åkrar, den goda jorden kan man behandla hur som helst.
Du har rätt Rutger.
Förra sommaren var jag med min familj och vandrade i Linnés Råshult.
När vi gick där förklarade jag för mina döttrar att en bonde från yngre stenåldern hade känt igen sig där.
Han hade ganska omgående gjort sig hemmastadd i den miljön.
En mäktig känsla egentligen, en sorts anknytning till människor som levde före Stonhenge.
Det kanske fanns en och annan lind som fortfarande levde på samma ställe?
Han hade ganska omgående förstått hur man skulle bruka de markerna.
På många sätt tycker jag att hagmarker är mer värdefull än vad en hög med stenar är.
Tack för mkt intressanta kommentarer. Detta med NGO:ernas roll är intressant. Inga grävande journalister avslöjar hur dessa ”frivilligorganisationer” används av våra ledare.
När jag för första gången kollade över SNF:s topporganisation blev jag oerhört förvånad hur mycket folk till allt möjligt de hade. Kändes som man kommit in på ett större företags hemsida. De säger sig vilja stötta allt möjligt, stötta miljöundersökningar exempelvis. Försökte utnyttja detta en gång och få hjälp av dem ekonomiskt med ett par tusen kr när jag och mina elever undersökte vilka sportflaskor som avger mest kemikalier. Det kostade 5000 kr för varje flaska. Vi fick 10 000 kr av den lokala spabanksstiftelsen. Så vi kunde undersöka två flaskor. Se http://www.lagmansnatursida.se/plastflaskor.pdf
Vå undersökning blev sedan riksnyhet på TV4. Mikael Karlsson kommenterade vår undersökning och vad jag förstår gjode han det mer än gärna. Se http://www.lagmansnatursida.se/Elevernas%20labb.pdf
Senare under morgonens nyheter kommenterades också detta av Åsa Romson. När jag ett år senare skickade ett brev till Mikael K med tack för trevliga kommentarer till detta och ett ex av min elev Kajsas utmärkta arbete om människans positiva och viktiga påverkan på naturen så fick jag inget svar.
Sedan har det avslöjats att SNF tar emot mycket pengar från staten bla genom Naturvårdsverket så att de kan hållet många månniskor sysselsatta. Men att stödja vår undersökning av sportflaskor med ett par tusen var inte möjligt. Naturvårdsverket ger dem pengar så de kan överklaga NVV:s beslut om varg tex och påverka att det inte finns en ordentlig förvaltningsplan för vagen som det en gång sades att det skulle upprättas.
Undrar även hur du kunde bli sakkunnig på jordbruksdepartementet?
Det finns en mycket intressant TV-serie som gjordes av BBC för några år sedan där temat egentligen är hur maskinerna ska ta över. Det finns många intressanta filosofiska inslag också, bland annat är Ayn Rand med i flera sekvenser.
Ett intressant Sociokratiskt exempel är en grupp människor som sätts in för att leva 100% demokratiskt, det tog inte lång stund innan ledarstrukturer hade skapats ändå fast avsikten var att några sådana inte skulle förekomma.
Serien finns att se från flera olika källor på nätet.
http://en.wikipedia.org/wiki/All_Watched_Over_by_Machines_of_Loving_Grace_(TV_series)
Jag måste se den igen 🙂
En givande och kompetent diskussion, men för egen del håller jag en slant på att grundorsaken till demokratins förfall är att universiteten förlorat sin självständighet och numera styrs av en till 95 procent enig politisk nomenklatura. I uppenbart egenintresse har forskarna slutat att vara sanningssägare och springer i stället makten ärenden. Det militärindustriella komplex som Eisenhower talade om har vuxit till en allomfattande hydra, en förödande symbios mellan politik, forskning och näringsliv. Maten kommer före moralen som Brecht så riktigt konstaterade.
För hur skall man annars kunna förstå att klimatnojan, EU:s galenskaper eller Anders Borgs framtidsimperalism kan överleva i samhällen med så hög formell kunskapsnivå som vårt? Det positiva är att internetrevolutionen gör det allt svårare för korrumperade forskare att styra opinionbildningen. Att Al Gore, IPCC och andra klimatskojare förlorar i trovärdighet har vi USA:s pluralism och bloggdemokratin att tacka för. Att det gått så långsamt i Sverige kan vi faktiskt skriva på en enda persons skuldkonto: läroboksförfattaren Klas Eklunds.
Jag skall försöka förklara hur jag tror att din teori inte alls är i konflikt med min.
Politikern påstår att vi har ett problem, men vi har inte tillräckligt med kunskap om problemet och dess omfattning.
Detta är utsignalen i systemet.
Så ett universitet, eller ännu värre flera, får politiska anslag att undersöka om det egentligen är ett problem.
Detta är förstärkningen av signalen i systemet.
Forskarna börjar att undersöka om det är ett allvarligt problem.
Vissa forskare inser att om de kan bevisa att det är ett reellt problem, får de mer anslag.
Andra forskare reagerar ungefär på samma sätt som en som har en hammare i handen.
Plötsligt ser de en massa spikar som sticker upp.
De presenterar sina rapporter för politikern som nu får det bekräftat att han hade rätt i sin oro.
Detta är den förstärkta insignalen i systemet.
Valda delar av rapporten publiceras i den mindre källkritiska pressen.
Med illa dold förtjusning säger politikern att läget var allvarligare än han trodde.
Det enda reportrarna fattar av detta är att de kan hålla uppe sin upplaga om de driver denna fråga till max.
De kräver att något måste göras.
Som den ”samhällsansvarige” politiker som han är lovar han att han skall lösa detta.
Detta är den förstärkta förstärkta utsignalen i systemet.
Politikern måste då börja prioritera bland anslagen till all annan forskning.
Troligen blir det så att han försöker dra ner på anslagen till annan forskning.
Alla forskare som nu riskerar att få sina anslag nerdragna börjar då vinkla sin forskning så att problemet integreras i deras arbete, för att behålla sina anslag.
Detta är den förstärkta, förstärkta, förstärkta signalen i systemet.
Ja, du förstår vart jag vill komma.
Angående skolan.
Vill jag tillägga något som den moderna skolan verkligen har lyckats med.
Det är att en klar majoritet av eleverna har utvecklat en kompakt motvilja till att söka nya kunskaper på egen hand.
En bra beskrivning på det jag lite vårdslöst kallar ”en självgående cirkus”.
”Man biter inte den hand som föder dig” lyder strategin som gäller.
”Politikern påstår att vi har ett problem.”
Ja, vad som är hönan eller ägget kan säkert variera. Ursprungsimpulsen kan också komma från forskningen eller byråkratin, men när väl bollen satts i rullning… Ibland hävdas det ju t.o.m. att alltings grundorsak skulle kunna vara att någon jädrans fjäril fladdrat med vingarna, och efter att ha läst Mårtenssons skildring av Stockholmskonferensen är det onekligen lätt att tänka på fjärilseffekten.
Men detta, det alarmistiska systemet, är bara den ena sidan av problemkomplexet. Den andra är, som jag ser det, godhetsprofiterandet. Den moraliska överhöghetens makt. Den mekanism som gör att den som hävdar sig tala för ”den goda sidan” eller för ”de svaga” alltid har ett övertag och egentligen inte får ifrågasättas. Det är den säkraste härskartekniken, att hävda sig tala för djurens, naturens, utlänningarnas, de ofödda generationernas etc sak. Inom det här kretsloppet har kanske inte vetenskapen riktigt samma roll, men övriga aktörer, medier, frivilligorganisationer och kulturetablissemanget, sköter sina roller på samma sätt. Att vilja ställa oss själva på ”den goda sidan” är en reflex som vi inte kan göra så mycket åt, och just därför är den så tacksam att spela på. Det är i sig djupt omoraliskt.
”Vem vill riskera att få stämpeln på sig att man vill förstöra miljön” – har sin motsvarighet i: Vem vill riskera att få stämpeln på sig att man inte vill försvara dem som inte själva kan försvara sig…
Jäpp, det är ”holier than thou” köret som jag redovisat tidigare någon gång. Katolikerna är så vana vid detta att de oftast genomskådar det, men svenskar faller direkt verkar det som.
En gång, för fyrtio år sedan, så umgicks jag med ett gäng agronomstuderande. De gick en förberedande kurs. En grabb var fundersam…
Alternativen var att bli agronom och kugge i systemet, eller att bli bonde, han hade en kvinna som gav honom alternativen…
Han valde att bli bonde.
Skulle han gjort detta idag?
Det är frågan. Är det möjligt?
Om inte möjligheten finns, finns då ärligheten hos akademiker? Eller måste man som forskare och akademiker acceptera att spela med? För sin egen överlevnads skull……
Vad är då universiteten värda?
Anders: Några motstridande åsikter var det inte fråga om, bara en utvikning om vad som i min ögon är den viktigaste faktorn: forskarsamhällets förfall.
B-J Bjurling förtydligar också vad vi tycks vara överens om, dock vill jag tillfoga att både alarmismen och godhetshyckleriet (liksom PK-medias vänstervinklingar och indoktrineringen i skolvärlden) aldrig gått att ”sälja in” till godtrogna medborgare utan hjälp av en tigande och maktlojal professorskår. Den intellektuella krisen är vårt allra största problem eftersom den förvandlat Sverige från en ganska väl fungerande demokrati till något som numera i hög grad liknar en bananrepublik.
Den politiska styrningen av våra universitet och forskningsprogram (liksom av näringslivet) bör givetvis upphöra. Bl a genom att löntagarfondernas pengar återbördas till sina rätta ägare, löntagarna.
Hjälper det om falskheten har en ekonomisk bakgrund…?
Då blir det väl bara den ekonomiska styrkan som styr, även om det idag är en kombination av politik och ekonomi.
Okej, Åke, kan du konkretisera det där? För det förbryllar mig. Hur förhåller sig egentligen den ekonomiska vetenskapen ute på svenska universitet och högskolor till nymalthusianismen så som den yttrar sig i fenomen som Rockström, miljömålen och vattendirektivet?
Jag utgår t.ex. från Eklund & Ericsons Timbroskrift ”Ingen kris i befolkningsfrågan” (Finns att läsa på nätet.) Är deras verklighetsbeskrivning kontroversiell bland dagens ekonomer?
Nej, Malthus har inte längre så många anhängare. Dagens alarmism, och den jag åsyftar, handlar om klimatet. Men den skrift du nämner illustrerar vad jag tidigare sagt om Klas Eklunds dubbelhet. Det är i första hand klimatskojarna han håller om ryggen. Hans andra stora avfall från vetenskapens smala stig är stödet till riksbankens katastrofala lågräntepolitik och den tysta acceptansen av SCB:s ljugande om inflationstakten. I övrigt har han oftast mer rätt än fel.
Men precis samma kritik kan riktas även mot Timbro och näringslivets toppchefer. Samt mot Allianspartierna. Stefan Fölster misslyckades i sina försök att få styrelsen för Svenskt Näringsliv att ta ställning mot klimatnojan. Och en annan mångårig kritiker på samma barrikad, en professor från Umeå, springer nu maktens ärenden som miljörådgivare åt Konjunkturinstitutet. Han godkänner så kallade secondbest-analyser, där man utgår från en politisk premiss – klimatpolitikens mål – och inom den ramen har synpunkter på olika konkreta propåer.
Mest anmärkningsvärt tycker jag det är att även vår nationalekonomiske nestor, Assar Lindbeck, och arvtagaren Lars Calmfors, tiger i denna ödesfråga. Här har vi Möjliggörarna med stort M. Assar kan i någon mån ursäktas av att ha tagit strid i flera andra politiskt känsliga frågor, framför allt genom att bekämpa hyresregleringen. Calmfors har, vad jag kan minnas, inga liknande meriter att anföra till sitt försvar.