President Obama gav i januari 2010, efter klimatfiaskot i Köpenhamn, order om att Världsbanken inte får låna ut pengar till kolkraftverk.
Den 14 april i år hade NY Times en artikel som förklarade att västvärldens motstånd mot bland annat kolkraft var kontraproduktivt för den miljö man säger sig värna. Än värre är den orättvisa fattiga länder säger sig uppleva i och med att de förvägras likvärdiga chanser till utveckling som västvärlden haft. Detta alldeles oavsett klimathot, miljöpåverkan eller annat. Det finns områden i världen där hushållen i snitt förbrukar mindre el per år än vår vanliga ky/frys-kombo gör.
Dagen efter presenterade Kina och en rad andra länder i Asien den Asiatiska Investeringsbanken, som ska fokusera på utvecklande investeringar i Asien. Största långivare blir Kina med 500 miljarder USD och en reserv på ytterligare 500. Även Australien och Storbritannien är med. De enda större ekonomier som står utanför är USA och Japan. Planerna har varit kända en längre tid, men USA har valt att inte ens delta i förhandlingarna.
Den 20 april presenterades så ett aval mellan Pakistan och Kina, där man ska investera i infrastruktur som vägar, järnväg, pipelines och mobilmaster. Avsikten är att ge Kina en kortare väg till Mellanöstern och Europa samt utveckla Pakistans fattigaste regioner. Båda sidor hävdar att de muslimska extremister som huserar i regionerna på ömse sidor gränsen inte kommer utgöra ett problem.
Världens växande marknader utanför det vi kallar västärlden har ledsnat på att bli behandlade som mindre värda nationer. Nu går de sin egen väg, med Kina och Indien i spetsen. Detta blir något för ett allt mer stelbent EU att hantera.