När inte ens en kommun kan finna verksamma åtgärder för att försvara sin äganderätt till marken mot olagliga campare, så är det ett tecken på att såväl allmänhet som myndigheter förlorat sinnet för proportioner. Liksom att begrepp som rätt och fel verkar ha mist sin betydelse. I det aktuella fallet i Norrköping verkar inte ens den lokala ordningsstadgan spela någon roll i kraftmätningen mellan ägaren, tillika myndigheten och de illegala ockupanterna. Detta eftersom ordningsstadgan säga gälla endast inom planlagt område. Men hot, trakasserier, olovlig körning och brott mot terrängkörningslagen är brott också när de utförs utanför planlagt område.
Lika märkligt är att polisen hävdar att man kan bryta hur grovt som helst mot markägarens äganderätt och uttalade önskan om uppförande på platsen. För att som polisen uppfattat saken, att det är inget brott mot allemansrätten! Men saken är ju den att det inte omfattas av allemansrätten. Ockupanternas gärningar omfattas inte av allemansrätten, de står i strid med äganderätten och även andra allmänt gällande lagar.
Polis och andra myndigheter måste lära sig att skilja på äpplen och päron här. Begriper man inte bättre, är man så vilseförda av en lagstridig propaganda om allemansrättens omnirättighetsprincip, då bäddar man för en snabbt växande opinion om en starkt begränsad allemansrätt.
Som Gunnar Wiktorsson mycket väl beskriver i Dagens Juridik nyligen, så finns det olika toleranspunkter att beakta vid tolkningar av allemansrätten. Den strängaste toleranspunkten kallas för politirättslig och innebär att frihetsgraderna för såväl eget initiativ som avtalsmöjlighet för såväl gäst som markägare är utsläckta och har övertagits av staten, som då har skyldighet att ingripa mot exempelvis ordningsbrott. Detta beskrevs av Seve Ljungman redan 1943 och har inte upphävts genom lagstiftning.
Däremot har myndigheter och intresseorganisationers intensiva propaganda för allt vidare förmåner inom allemansrätten, utan skyldigheter eller ansvar för den enskilde, skapat vanföreställningen om allemansrätten som en omnirättighetsprincip. Inget kan vara mer fel, eller mer förödande för det allmänna rättsmedvetandet. Dessa missuppfattningar om allemansrätten måste därför korrigeras. Det är lagstiftarens uppgift att klargöra allemansrättens begränsningar och vidmakthålla äganderättens ställning samt i övrigt tillhålla myndigheterna att beivra brott.
Jag har en tid deltagit i en debatt om allemansrätten och jakt på sajten Utsidan. Inte oväntat är en del människor djupt okunniga i frågor om äganderätt och allemansrätt. Andra har gått på propagandan, åter andra kolporterar den.
Nu är det väl läge för alla bostadslösa att ordna tält och slå upp dessa i våra städers parker.det vore väl ett sätt att få de bostadslösa att i alla fall under den varma årstiden ha en plats att bo på.Då ställer säkert kommunen upp med toaletter på dessa platser så man inte förorenar i onödan.Möjligen går det väl även att få dit tvättmöjligheter för den personliga hygienen också.Nu gäller ju allemansrätten även här I ett huj löser man ju även bostadsfrågan för alla unga och behöver inte bygga så mycket mer.Hur blir det på vintern då? Det tänkte jag inte på.Det är ju kommunledningens problem..Detta låter lite dramatiskt kanske. Men så är det ju redan idag,ja inte för svenskfödda förstås..
Jo, de är inte lika högt stående individer som vi är.
Vi får helt enkelt utrusta oss med ett stoiskt tålamod mot deras misstag.
Samt med lagens hjälp ge dessa godtyckligt utvalda grupper extra skydd, eftersom de inte kan ta hand om sig själva med våra mått mätt.
Obs! Sagt med ironi.
Ja från mig, för att klargöra.
Hur andra säger samma sak, inlindat med annan typ av formulering får de stå för.
Parkerna torde vara planlagt område.
Det var en bra liknelse du gjorde med bilen Mats.
Det är märkligt hur flertalet människor kan skruva på sig, så fort man försöker försvara äganderätten.
Faktum är att jag tror att en förstärkning av äganderätten hade främjat friluftslivet.
Min ståndpunkt grundar sig på den så kallade socialistiska kalkyleringsparadoxen.
Som det är nu har markägaren inga som helst incitament att sköta sina marker på estetiskt tilltalande sätt.
De som rör sig på ägarens estetiskt tilltalande marker behöver inte visa någon tacksamhet för det arbete som ägaren gör.
Vi kan likna det vid ägandet av en bil, känner man att man äger den fullt ut kommer flertalet ägare att lägga ner mer arbete utöver att enbart ha den i ett funktionellt skick.
Tack!
Ja något slags förklaring som kommer lite närmare deras vardag måste man ju försöka sig på. Jag har sett en del skräckexempel på företagsbilar som går i pool.
Du får gärna utveckla lite mer kring den socialistiska kalkleringsparadoxen!
Kalkyleringsparadoxen, eller som det också kallas kalkyleringsproblemet, är ett av de absolut tyngsta argumenten mot socialism.
I ett rent socialistiskt samhälle äger staten allt.
Alla varor och tjänster förvandlas till en entitet som ägs av staten.
Det leder till att det blir omöjligt att beräkna värdet på en vara, eller hur andra värderar ens arbete.
Har det man har producerat inte något värde, eller om man inte kan förnimma hur andra värderar det, tenderar man att undvika att producera det.
Det leder ytterst till att man bara är villig till att producera tillräckligt för att klara sina minimibehov, allt arbete utöver detta tenderar att upplevas som värdelöst för producenten.
Att vistas i en skog har ett värde, till exempel fysiskt och psykiskt välbefinnande.
Men hur skall du kunna förmedla det upplevda värdet till ägaren av skogen?
Det kan du inte, på ett korrekt sätt, om vi har en allemansrätt.
Ägaren kan alltså inte korrekt uppfatta ditt subjektivt upplevda värde av hans ägor.
Ägare kommer då med stor sannolikhet att ignorera mycket av det som du värdesätter.
För en ägare av en vara är det av yttersta vikt att känna till hur andra värdera ens ägodelar, tvivlar ni är det bara att titta på valfri del av antikrundan.
Som jag ser det handlar allmänningens dilemma mer om problemen med själva brukandet av marken.
Medan kalkyleringsproblemet mer handlar om hur ägaren skall bruka det på det mest optimala sättet.
Nästa gång någon någon vill kräva ”sin rätt” över någons annans ägodelar kan ni fråga om de vet vad skllnaden mellan att våldta och förföra är?
Själva handlingen är ju den samma, men samtidigt är det en enorm skillnad.
För er som vill fördjupa sig mer länkar jag till själva artikeln där Mises behandlar själva kalkyleringsproblemet:
https://mises.org/library/economic-calculation-socialist-commonwealth
P.S.
Tänk om man hade fått lära sig sånt här i skolan i stället för en massa trams.
Det är alltså därför en granplantage känns tryggare än en blandad lövskog…..?
Allmänningens dilemma är enligt min uppfattning ”nånannanismen”.
Har man fått lära sig och förstå skillnaden mellan ditt och mitt, är det enkelt att förhålla sig till andras egendom.
Är du däremot uppfostrad i andan att någon annan ställer saker och ting tillrätta , och bär kostnaden därför, har du förlorat insikten om värdet av det du nyttjar.
Uppfostran i nånannanismens anda leder i förlängningen till att någon annan upplever sin ansträngning som värdelös.
Därmed upphör denne någon med att producera för fler än sig själv.
I det läget återstår tvångsarbete för att tillgodose allmänningens behov.
Då är vi där att samhället styrs med tvång och diktat.
För att i något avseende stävja denna utveckling, kunde en värnplikt, med syftet att uppnå insikt om värdet av det som produceras, provas.
Med insikt om värdet av andras ansträngningar är det lättare att upprätthålla ett demokratiskt system för att hantera framtidens utmaningar.
Den socialistiska kalkyleringsparadoxen, är det den när man sätter en groda i en kastrull vatten på spisen och vrider upp värmen för att räkna ut när den hoppar?
Nä, det handlar om hur du på ett ytterst effektivt sätt tar bort alla fördelar som mänskligt samarbete har.
Varför skall medborgaren bekymra sig om ”äganderätten”? Dom kan ju köpa sig till en ”lagstiftning” som tillfredsställer deras behov genom att sälja sin själ till bl.a. socialistmaffian. Det är uttrycket ”allemansrätt” ett utmärkt exempel på.
Jag har ett bra exempel på paradoxen.
En bekant har ett sommarställe på Ölands västkust. Som bekant lutar ön mot öster, så stranden är låg i öster och hög i väster. Utanför sommarstället är således stranden brant och lite svårtillgänglig. Botten närmast stranden består av hal klappersten, som det är riskabelt att vandra på. Stranden är svårnjutbar, fast det ibland är varmare vatten i väster än i öster.
Sommarstugeägarna får inte bygga en brygga ut till lagom djupt vatten, så att man kunde hoppa i och förtöja en båt där. Om de fick, vill de inte, eftersom allemansrätten ger vem-som-helst rätt att nyttja och vandalisera bryggan.
Alla skulle tjäna på att ett område privatiserades, så att ägaren kunde sätta upp ett stängsel, bygga en brygga och ta inträde för att täcka kostnaderna för bygge och städning, m.m. Så småningom kunde där bli ett hopptorn och uthyrning av kanoter och vattenscooters, etc. Något som dels skulle skapa arbetstillfällen och dels skapa tillgänglighet för många, många fler av ”allmänheten”.
Det sätt strandskydd och allemansrätt tillämpas nu, verkar i motsatt riktning mot ambitionerna för deras införande.
Mats! Här har du en bättre diskussionstråd på utsidan om allemansrätten http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=65498
Den tråden är ju några år gammal, så jag tror inte att jag väcker den. Det brukar inte uppskattas.
Ankdammen rättsväsendet är en patetisk samling som skyddar och skrubbar varandras ryggar !
Hur ska man kunna lita på ett rättsväsende som skyddar brottslingar ???