Lew Rockwell har en intressant artikel som Motormännens amerikanska motsvarighet, National Motorists Association, hjälpt till att sammanställa. Det handlar om polisens metod att sätta upp mål för hur många trafikböter de ska skriva ut. Vissa stater har förbud mot att sätta upp sådana mål andra har det inte.
I de stater där polisen får sätta upp sådana mål, kan de göra det av en mängd olika skäl. Ett kan vara att påverka statistiken av en eller annan anledning. Exempelvis att visa på omfattande fortkörning, rattfylleri, rödljuskörning eller någor annat som man av någon politisk anledning vill framställa som problem i trafiken. Med rätt statistik i ryggen kan polisen, politikerna, väg- och transportmyndigheter eller skattemyndigheten, som exempel, vidta de åtgärder de anser befogade.
I flera stater är det tydligen så att de böter polisen skriver ut betalas in på polisens konto. Då kan det bli väldigt frestande att förstärka den egna budgeten genom att skriva ut mycket böter. Det gäller bara att hitta svenssonbilister som gör något fel eller har en trasig lampa. De protesterar inte och skjuter inte på polisen som grova brottslingar gör.
Hittar man inte tillräckligt många att bötfälla får man börja hitta på saker att bötfälla för. Jodå, i Red Oak, Texas har polischefen uppmanat sina konstaplar att skriva ut böter till ett sammanlagt värde av 3,4 miljoner dollar. Som en extra budgetförstärkning. I Redford, Michigan, kan enskilda polismän tjäna så mycket som 21 dollar extra för varje bot de skriver ut. Två-tre böter i timmen till oskyldiga bilister kan alltså fördubbla en polismans lön, utan ansträngning, utan risk. Vittnen verkar finnas på att det emellanåt handlar om rena hittepå-böter.
I Iowa och Colorado finns det polischefer som antingen utreds för, eller entledigats efter att det framkommit att de beordrat sina anställda att skriva ut en viss mängd trafikböter varje månad, med disciplinära straff för dem som ligger under kvoten.
Så kan det väl inte gå till i Sverige?
Kanske inte riktigt. De böter polisen skriver ut betalas direkt till statsbudgeten. Så det finns ingen direkt koppling mellan antalet böter och polisens lönsamhet eller de enskilda polisernas inkomster. Men eftersom polisen är statligt avlönad och mer pengar i statsbudgeten ger mer att äska när man ska klösas med de andra statligt anställda om budgetmedel.
Dessutom kan vi långt ifrån svära oss fria från att polisens uppdrag, de brott de beordras leta efter och beivra, kan vara en del i en politisk offensiv på ett visst område. Det är lika sant i Sverige som i USA. I synnerhet när det gäller trafikbrott är det uppenbart att den svenska statstiken är politiskt motiverad.
Tittar vi på andra offentliga tjänstemän finns det ännu mer anledning att dra paralleller med avarterna inom den amerikanska polisen. Hur är det med tjänstemän på Länsstyrelser och kommuner? De debiterar för tillsyn och tillstånd. Det mesta av dessa pengar går rakt in på den egna verksamhetens konto. Det gäller alltså att komma på nya saker att övervaka och kräva tillstånd för. Stora delar av djurskydd, miljö, byggverksamhet, jord- och skogsbruk styrs av skatteavlönade tjänstemän som själva bestämmer sin bonus, eller åtminstone kassaförstärkningen till den egna verksamheten. På det viset skapar offentlig sektor en egen marknad där de kan tjäna pengar. Trots att deras marknad egentligen redan är definierad i beskattningsrätten.
Nu tror jag likheten med polisens rättsvidriga agerande i USA framgår. Alla är de därför till alla delar att beteckna som likvärdiga kålsupare med de korrupta prätorer det sönderfallande romarriket såg. Det ger också en illustration till hur statstjänstemän på olika håll betraktar andra människor som undersåtar. En tydlig fingervisning om att demokratin är i fara, hotad av sina administratörer.
Behövs ingen lång kommentar till vad de flesta vet, ett torrt konstaterande. Sverige är modern bananrepublik.
Priset tar just nu Åsa Romson, vice statsminister. Stackars kungen!
Egentligen är hon bara det till namnet, hon fick lönen men inte tjänsten.
Lite intressant, om man reflektera lite över det, med tanke på hur lätt regeringen tar på vår eventuella författning.
Historiska, geografiska, filosofiska, eller rent av fysiska jämförelser är det sätt som vi hanterar olägenheter som ”drabbar oss”.
Det kan kännas lite lättare att bära oket av översitteri, då vi har något än värre att jämföra med.
Därför vill jag låta nyansera hur olika benämningar och begrepp om statsskicket kan uppfattas.
Bananrepublik: är det så illa som det låter?
Ett genomkorrumperat system att hålla ”ordning och reda” kan inte helt bortse från fundamentala marknadskrafter (tillgång o efterfrågan).
Systemet bygger sin framgång på grundregeln: man biter inte den hand som föder mig.
Att vidmakthålla en födkrok för sitt maktutövande är av central betydelse för systemets bestånd.
Åsa Romson har så höga tankar om sin egen del av maktapparaten att hon helt bortser från födkroken.
I hennes värld finns ingen verksamhet kvar att beskatta, i vilket fall inte här.
Med demokratiska avarter har verksamma undersåtar malts ned till en håglös samling i utanförskap.
Jag menar att Åsa Romson hugger likt en utsvulten hyena i den hand som föder hennes fögderi.
Nu till jämförelsen!
Jag hade en god vän som sedan barnsben levde med övertygelsen att:
Vi vet väl inte om det fungerar om vi inte provar!!
Denna livsåskådning med att pröva har kostat honom en hel del uppoffringar och till sist också hans liv.
Han kraschade med sitt garagebyggda flygplan i en ålder av 52 år.
Han lärde sig också redan som barn att det är inte bra att svetsa i ett 2tumsrör fyllt med klorex och socker.
Hans liv blev inte så långt, men väl så brokigt.
I sann ”prövaranda” skaffade han sig tillgång till en strandbar på Bali – Indonesien.
Där fick han erfara hur ett genomkorrumperat system på olika vis och vägar välsignade hans vilja att prova livet som barägare på en strand i ett subtropiskt paradis.
Vi – hans kamrater här hemma i Sverige- var ju naturligtvis nyfikna på hur han skulle lyckas denna gång. Ett halvår senare kom han hem för att deklarera sin verksamhet här och då berättade han samtidigt för mig hur han uppfattade systemet som råder där på Bali.
Han hade att bekosta allehanda tillstånd och licenser för att överhuvud taget kunna verka som entreprenör där. Allesammans att betrakta som det vi kallar för bestickning/mutor.
Han fick erfara att såsom ”västerlänning vid god kassa” hade att betala mer än den ”fattigare” Indonesiern för erforderliga tillstånd .
Men ändå fanns en utbredd acceptans för systemet som sådant, tack vare att grundregeln om att inte bita den hand som föder gäller överlag.
Dom är inte så ”dumma” där att dom låter födkroken dö ”sotdöden” med allt för höga avgifter.
I så måtto fann han systemet på Bali mer ”rättvist” än här.
Bananrepubliken till trots.
Apropå korruption kunde vi i SR P1 höra ifrån Malmö att hotellen har för många rum att hyra ut, det råder en viss överetablering. En hotellägare erkänner glatt att man måste hyra ut rummen till privatpersoner mycket billigare än affärsmän som kommer i tjänsten så att säga. Säljer man 1 liter mjölk till privatpersonen för 2:kr och till affärsmannen i tjänst för 4:kr i en ICA butik? Förmodligen inga nyheter?
Hmm….
http://familjejordbruk.blogspot.se/2015/07/en-sommarhalsning.html
Ja, läs gärna Ulfs krönika idag…
Ulf är en pensionerad polis, som upplysning….
En rättrådig polis, kan man tänka.
Hans historia är intressant, men du får fråga honom själv….