Royal Command Performance

När de numera tämligen nygifta kungabarnen var små lyckades François Bronett få SVT att producera något som kallades Royal Command Performance Cirkus. Där uppträdde både svenska och internationella toppartister. Mitt under den svenska sovjetstatens glansdagar, innan murens fall, lyckades Bronett producera kommandoföreställningar enligt kejserlig tradition i den statliga televisionen. Visst låter det märkligt?

Men det kanske inte är så märkligt som det verkar. Socialismen är en kommandoekonomi, ett samhällssystem som bygger på kommandon uppifrån. Vår kung var fråntagen de sista kungliga befogenheterna. Han hade endast kvar det som hans farfar satt upp som valspråk, ”Plikten framför allt.” Detta kanske var socialisternas sätt håna den maktlöse monarken. Han hade inga befogenheter att likt en romersk kejsare eller drottning Victoria kommendera fram en föreställning. Men den svenska statstelevisionen hade den makten. De kunde dessutom göra det i kungens namn och tvinga honom och hans familj att beskåda spektaklet.

Jag kom att tänka på detta när jag funderade över såväl riksbankerna som riskbankernas agerande efter borttagandet av de sista resterna av guldmyntfoten som en valutas värdemätare. Tänk om all räntepolitik bara är ett slags Royal Command Performance? Det finns marionettmästare någonstans som drar i snörena till finans-, valuta-, och räntepolitik. Bankcheferna har inget annat val än att följa med i trådarnas ystra dans.

Vi i den vanliga pöbeln står och gapar förundrat hur det går till, och inte minst varför? Har vi några möjligheter att avslöja dessa marionettmästare? Är det Bilderberggruppen, Amerikanska Centralbanken, Vatikanstaten, judarna, oljeshejkerna? Eller är det rent av trådarna som är bluffen, de finns inte? Vi ska bara tro att våra finansministrar och riksbankschefer inte har något reellt val att göra på annat vis? Även när Riksbanken sänker räntan med 0,1 procentenheter, till -0,35%.

I alla händelser tvingas vi leva med oförutsägbara svängningar i räntor, valutor och skattepolitik. På det viset föses vi dit vi icke vill, men dit någon tydligen vill ha oss.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Royal Command Performance

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Jag ”äger” intet, ”dom” äger allt, till och med mitt liv. Allt annat är som sagt, inbillning!

  2. Åke Sundström skriver:

    Som jag skrivit tidigare är det riksbankens och SCB:s lögner om ínflationtakten som är den stora, fräcka och helt avgörande manipulationen – den som, skam till sägandes, helt tyst accepteras av hela kåren av ekonomiprofessorer och bankekonomer. Den sanna inflationstakten är inte noll procent utan minst fyra procent. Med en nominell styrränta på cirka noll uppgår därmed den reala styrräntan till minus fyra procent, en himmelsvid skillnad mot den ”officiella sanningen” att deflation (prisfall) är det stora hotet.

    Att sjunga om du gamla, du fria är lika falskt som det var att kalla DDR en demokrati. Du gamla, du korrumperade vore en mer passande text. I en rättstat värd namnet hade Ingves och Co inte suttit i sin bunker på Brunkebergstorg utan på Kumla.

  3. Jan Suhr skriver:

    Problemet är väl att det finns för mycket pengar på marknaden som ingen vill låna på grund av det osäkra läget till investeringar i produktion och företagande. De enda som lånar är privatpersoner som bara blir mer och mer skuldsatta. Förvisso lånar de till konsumtion eller boende som ger vissa jobb men inget konstruktivt och långvarigt.

    • Åke Sundström skriver:

      Problemet är inte bristande investeringsvilja, Jan, utan motsatsen: fortsatta överinvesteringar i en västvärld som struntar i att åtgärda sina förödande systemfel, bl a en planekonomisk kreditmarknad, där maktens män med hjälp av negativa realräntor uppmuntrar till överdriven skuldsättning, inte bara i bosektorn. Det är sannerligen inte marknaden som styr, utan en kollektiv politisk dårskap, som överlever bara därför att ekonomkåren tiger, inte bara i Sverige.

      Så Ingves har sällskap av stort sett alla centralbankschefer och västregeringar. Numera även den tyska. Det senare är en nyhet och en förklaring till oredan. Gamla tyska riksbanken var en omutlig liberalkonservativ spärr mot lättsinniga politiska turer, nu har ECB tagit över och kör sedelpressarna på högvarv. Utan detta inga äventyrliga Greklandslån och inga växande skuldberg. Frau Merkel är på väg att reversera det tyska undret och bidrar till att förvandla EU till en än mer parasitär och antidemokratisk institution.

      Tysklands penningpolitiska vänstersväng sätter Sveriges riksbank i ett besvärlig läge, det är sant, men att tiga om den sanna inflationstakten räcker gott för riksrätt, avsättning och livstid på kåken. Däremot förtjänade inte Karl XII:s finansminister, han med nödmynten, sin dödsdom, när det var kungen själv som ställt till det. Ingves avstår från att rädda sin heder, trots att han inte riskerar mer än ett något kortare mandat. Än värre är förstås att inte ens våra ekonomiprofessorer som ingenting alls riskerar, möjligen några extraknäck, höjer rösten om fifflet med inflationsstatistiken.

      • mats skriver:

        I vilken grad är den grekiska tragedin bidragande till detta? Om en liknelse tillåts. Grekerna verkar anse sig utlovade en ansenlig del av arvet efter det industriella Europa. De har redan spenderat mer än din andel. För att skyla detta trycker Merkel och ECB mer pengar, vilket bara sänker alla pengars värde.
        Hög inflation = försämrad internationell konkurrenskraft. Att bota det med sämre penningvärde är som att pinka i byxan. Det värmer en kort stund, sedan blir det bara kallt och obehagligt.

        • Åke Sundström skriver:

          Tragedier klingar grekiskt och visst är detta en tragisk historia – dock bara för den underklass som är maktspelets offer. Den grekiska eliten, både den ekonomiska och politiska, har däremot gått oberörda eller vinnande ur striden.

          Till förlorarna hör framför allt Tysklands skattebetalare, som riskerar att bli blåsta på en oerhörd massa miljarder om Grekland ställer in betalningarna. Sannolikt är därmed Angela Merkels tid vid makten till ända. Det vore ett rättvist straff för en person som, i likhet med vår svenska Allians, sålde ut sin marknadsekonomiska ideologi när hon gav ECB klartecken att bedriva samma förödande och i grunden socialistiska penningpolitik som USA. Att ignorera läxan från 1920-talet blir dyrt både för tyskar och amerikaner – liksom för alla andra som indirekt påverkas av Feds och ECB:s galenskaper.

          • mats skriver:

            Jag var en gång på en historisk rundresa i Grekland. Vår guide var en gammal svensk historielärare som spenderat mycket tid Grekland allt sedan sin ungdom. Bland annat påstod han att det då var fritt fram att plocka på sig småsten och andra fynd vid Akropolis. Idag är det böter på att böja sig ned och knyta skon där.

            I vart fall menade han över ett glas ouzo en kväll att grekerna var den sämst sedda folkgruppen i hela medelhavsregionen, klart sämre än judarna som ibland fått klä skott för sämre tider.
            Denna inställning var redan etablerad när Laocoon i Illiaden varnar för grekernas list vid Troja. De anses av grannarna alltså inte ha gjort rätt för sig på 3000 år!

            Om det är sant? Din bedömning är lika god som min.

            • Åke Sundström skriver:

              Men att fokusera på grekernas eventuella nationalkaraktär är irrelevant, när problemen skapats av frau Merkel och en högst inkompetent (övervägande nordeuropeisk) EU-stab i Bryssel. En långivare som inte kollar säkerheterna har sig själv att skylla.

              Sanningen är nog dessutom att EU-ledarna visste att Greklands euro-ansökan innehöll förfalskad statistik, men tystade ner saken eftersom egenintresset (att vidga sin maktsfär) tillmättes större betydelse.

              Och den trojanska fadäsen var väl framför allt en obegriplig blunder av Trojas egna befälhavare. En klassisk dårskap av det slag som vi aldrig tycks bli kvitt.

              Du har säkert läst Barbara Tuchmans sorgliga och avslöjande katalog över världshistoriens värsta misstag? Alltid samma fråga: Hur i helvete kunde dom släppa in den där trähästen?! Eller, som nu, låta Grekland gå med i eurosamarbetet? Eller, som Angela Merkel, överge Tysklands hårdvalutapolitik? Eller, som våra borgerliga partier, underteckna Decemberöverenskommelsen och därmed i praktiken medverka till en statskupp och en nedmontering av folkstyret?

              • mats skriver:

                Jo, visst var reflektionen om grekisk nationalkaraktär en parentes. Men samtidigt är det fascinerande hur den tycks bestå av lika delar, ödestro, kristen gudstro, vetenskapstro och likgiltighet inför morgondagen.

                Jag har inte läst Tuchman, men hon verkar ha varit insiktsfull. Vi är många som förundrats över några av historiens uppenbara dumheter. I synnerhet när de begås av personer som i vanliga fall noggrant överväger sina beslut.

                Från den stund man går från att vara en kol- och stål union och ett europeiskt samarbete, till att forcera fram en politisk union, präglas hela EU-projektet av hybris, megalomani, eller bara ren dumhet. Åtminstone som jag ser det.

                Man kastar i tvålen efter att man tagit upp ungen ur badbaljan. Inte blir ungen renare av det!

                • Åke Sundstrom skriver:

                  Vi är helt överens om att EU är det stora problemet, meda Grekland bara är ett många exempel på den parasitära unionens dårskaper. .

Kommentarer inaktiverade.