En av de anledningar som anges som orsak när politiska beslut strider mot folkviljan, sunt förnuft, eller bygger på uppenbarligen omtvistad vetenskap, är forskningens förflackning. Här på Frihetsportalen har emellanåt diskuterats vilka som är förövarna vid dålig politik och vilka som är möjliggörarna.
Det fanns en tid när såväl åtminstone högre studier, såväl som forskning bekostades av deltagarna själva (eller deras föräldrar). Det fanns nackdelar med det systemet också. Främst att utvecklingen gick långsamt. Att detta var ett privilegium för några få var naturligtvis ett problem för många människor, men inte så mycket ett samhällsproblem. En stor fördel med systemet var dock att staten inte bestämde vare sig inriktning på eller resultat av forskningen.
Idag kan i stort sett alla som vill, studera hur länge som helst. För staten har det blivit ett sätt förvara människor, ett sätt hålla människor borta från arbetsmarknaden och därigenom från arbetslöshetsstatistiken. Det har gått inflation i högre utbildning. Allt mer har det blivit krav på högskoleutbildning för anställning. Inte ens en doktorsexamen är längre något märkvärdigt.
Som alla vet kan en doktorsexamen erhållas först efter att en doktorsavhandling presenterats. En sådan avhandling skall vara en vetenskaplig studie inom ett visst område och avhandlingen skall hålla en viss verkshöjd. Det vill säga att den ska tillföra ny kunskap som är avgörande för bättre förståelse av det studerade.
När staten (staterna) idag betalar för huvuddelen av den forskning som sker på högskolor och universitet bestämmer de också i allt högre grad forskningens inriktning. Några går så långt som att påstå att staten med sina pengar bestämmer (beställer) vilket svar forskningen ska ge.
Dessa beställda svar lärs sedan ut på alla skolnivåer, från förskola till universitet. De beställda svaren, hur osanna de än är, upprepas så att uppfattas som sanningar. De mals fram i politisk propaganda. De efterfrågade ”sanningarna” reproduceras i forskningsrapport efter forskningsrapport. Det är ju det man får betalt för. Den som till äventyrs finner andra sanningar i sin forskning riskerar att få sina anslag indragna.
The Guardian hade i juli en intressant artikel, där 121 professorer skrivit och varnat för utbredningen av dålig vetenskap. En av de vanligaste metoderna att presentera vetenskap är att göra en kvantitativ undersökning och när man når en viss procentuell fördelning av svaren anses det vara signifikant och därmed sannolikt att det funna svaret är nära saningen. Det är denna typ av vetenskaplig forskning, där man förutsätter att man ur en tillräckligt stor massa av data kan finna ett mönster som stöder en hypotes, dessa professorer främst riktar in sin kritik mot.
Som exempel på hur kvantitativ forskning kan missbrukas har Christie Aschwanden skrivit en nätartikel där det finns ett intressant interaktivt utvärderingsverktyg för kvantitativ forskning. Det är visserligen på engelska, men det är underbart enkelt och informativt hur man kan ratta olika parametrar för att erhålla ”vetenskapligt” stöd för sina påståenden.
Det finns andra sätt att skapa vetenskaplig visshet. Exempel på sådana metoder är Euklidisk matematik, logik, och att ställa upp problemformuleringen så att den kan falsifieras enligt Poppers principer.
Med kvantitativ forskning, statliga pengar, staliga forskningsinstitutioner, politiskt tillsatta forskningsråd och medelsfördelare, blir svaret på frågan om vem som möjliggörare och vem som är förövare något diffus. Ytterst blir svaret att det är vi skattebetalare som genom att rösta på de politiker som bejakar detta stystem, som också skapas det forsknings- och utbildningssystem som bedrar oss.
P.S. Det där med att behandla en mängd med data för att ur resultatet få argument för ett påstående kallas för statistik. Det kan användas till mycket och ibland liknar det sanningen, men det är aldrig detsamma som sanningen. D.S.
P.P.S. Här är en bild som visar hur vad som är sant kan förhålla sig till sanningen. Hämtat från nätet, hoppas upphovsmannen förlåter mig för lånet. D.S.
