Verkligheten överträffar dikten brukar man med skämtsamt allvar säga. Tyvärr är det allt för ofta sant. SvD hade i veckan en intressant debattartikel om äganderätt och strandskydd. Den är skriven av Clarence Crafoord och Anna Rogalska Hedlund, båda jurister på Centrum för Rättvisa, inlägget handlar om ett verkligt rättsfall där de båda försvarar en markägare. Ett (av många) exempel på ändamålsglidning som drabbar en enskild.
Ola Hjelm har köpt en tomt på 1600 kvadratmeter och bygglov från kommunen. Men länsstyrelsen sa nej, med hänsyn till strandskyddet. ”Stranden” är en vassbemängd liten insjö 160 meter från den tänkta platsen för byggnaden. Miljöskydd har inte varit föremål beslutet i detta ärende. Däremot oroas länsstyrelsen att allmänheten ska finna sin tillgänglighet till stranden begränsad.
Till saken hör att tomtgränsen slutar 130 meter från stranden vid en statlig väg som är både asfalterad och trafikerad av kollektivtrafik. Men trafiken uppgår inte till de 1500 fordon per dygn som en ”riktig” väg ska, därför utgör inte vägen tillräkligt hinder för att allmänheten ska känna det som om den begår intrång på hjelms mark om de stannar på vägen och går över åkrarna som inte är Hjelms och genom slyet innan de når vassen.
Dessutom hänvisar staten till miljöbalkens förarbeten och följande passus: Generellt bedöms det allmänna intresset av strandskyddet väga tyngre än det enskilda intresset. Att det allmänna syftet väger tungt innebär också att en dispens ska nekas i sådana fall då det uppkommer en skada på det allmänna intresset, även om det i ärendet finns omständigheter som utgör särskilda skäl.
Jag har alltid hävdat att lag som inte kan brukas som den är skriven är för dålig och skall skrotas. Hänvisning till förarbeten och att som praxis vid dömande ta hänsyn till förarbeten är en styggelse och ett bevis på att lagen är oduglig. Vore jag justitieminister vore min första åtgärd att lägga fram ett lagförslag som förbjuder allt hänsysntagande till lagars förarbeten vid lagtolkning och dömande.
Den svenska staten chikanerar sig än mer när man i inlagan till Europadomstolen hävdar att om Hjelm nöjt sig med att idka jordbruk på de 1600 kvadratmeterna tomtmark så hade strandskyddet inte alls kommit ifråga, eftersom det inte gäller på samma sätt för jordbruksverksamhet. Svenska myndigheter och domstolar har fjärmat sig långt från de principer som var vägledande för Gunnar Bramstång och hans yrkesgärning.
RSS – inlägg
Länstyrelserna blir en allt starkare politisk kraft i Sverige.
Och även starkare framöver…..
Detta är verkligen anmärkningsvärt vilken låg nivå Länsstyrelsen har. Att antalet bilar och bussar på asfaltvägen var för lågt är bara svammel.
Helt klart har länstyrelsen en egen politisk agenda att beslagta privata marker.
Hur kan man anse att allmänheten har företräde före markägarens äganderätt.
Varför kan eller får en privat ägd markbit inte se privat ut????
SKÄMMES TAAA MIIG FFAAAANN LÄNSTYRELSEN….
Vill vi ha kommunism i Sverige det har aldrig fungerat på annat håll heller.
Återigen Mats (och Thomas), varför ondgöra sig över underhuggare i form av länsstyrelser eller redaktionschefer (i gårdagens tråd) när vi alla vet att ansvaret ligger på en helt annan nivå: hos den så kallade överheten i form av 349 riksdagsledamöter och regeringens ministrar. I det här konkreta fallet heter vedergörande Beatrice Ask, en av de största nollorna i Reinfeldts stall och en veritabel katastrof för rättsstaten.
För även om hon inte var med när strandlagen eller miljöbalken skrevs, har hon genom sin passivitet sett till att alla dessa gummiparagrafer som åsidositter den enskildes rätt har överlevt åtta år för länge samt att länsstyrelser och andra myndigheter haft fria händer att läsa lagen som djävulen läser bibeln.
En skam för Sverige, att ett ärende som detta inte kan hanteras internt utan hamnar i Europadomstolen, men så bra att den utvägen numera står till buds, när vi själva saknar en författningsdomstol som säkert hade avvärjt dessa intrång i äganderätten. Och en eloge till Centrum för Rättvisa som bistår den förfördelade markägaren.
Jo, visst är det riksdagen som har det yttersta ansvaret. Men vi har ju infört ett förbud för ministerstyre och tjänstemännen tar sig allt större friheter i det maktvakuum politikerna lämnar efter sig. Då uppstår ändamålsglidningar som denna, utan att någon ansvarig tycker att uppgiften att stävja dumheterna ligger på deras bord. Nånannanismen i riksdag och statsförvaltning.
Håller helt med Mats.
Detta är ett typiskt fall av myndighetsmissbruk, Tjänstemännen på länstyrelsen saknar sans och vett.
Hoppas verkligen att EU har mer försatånd och fäller Sverige i denna grova kränkning av äganderätt och förfoganderätt.
Heder åt Centrum för rättvisa jag håller tummarna…..
Det är, Mats, inte helt lyckat att försöka skilja mellan ”ansvar” och ”yttersta ansvar”. En statsanställd skall agera i enlighet med gällande lagar och regeringsdirektiv, men innehållet i dessa föreskrifter har de givetvis inget ansvar för. Men naturligt nog kommer ilskan ofta att riktas mot budbärarna, i synnerhet sådana som uppträder med översittarfasoner (som många lantbrukare tycks ha mött). Kanske har somliga tagit intryck av det dåliga föredöme som f d statsministern och nuvarande godsherren på Torp tillhandahållit.
Även om det säkert händer, som du skriver, att tjänstemän ”tar sig allt större friheter” är ansvaret likväl regeringens, eftersom dess uppgift är att i sådana fall förtydliga sina direktiv eller entlediga den försumlige generaldirektören, vilket händer alltför sällan. Sådana förfaranden är ingalunda detsamma som ministerstyre.
Här finns alltså inget utrymme för ”tyckande” om var ansvaret ligger eller för den ansvarige att skjuta skulden på någon annan. Det du kallar ”nånannanism” innebär i praktiken att politikerkåren skyddas från kritik – och det tror jag inte varit din avsikt.
Detta sagt på förekommen anledning, eftersom både du och andra ibland skjuter på fel pianist, på de statliga eller kommunala företrädare som medborgarna närmast kommer i kontakt med, i stället för att sikta på berörd minister (därmed också regeringen i sin helhet) eller kritisera de 349 på Helgeandsholmen. Politiskt ligger faran i att väljarna kan uppfatta byråkrater och andra statstjänare som deras värsta fiender, vilket gör livet alltför lätt för partisekreterarna och spindoktorerna.
När pianisten som i detta fall ej kan läsa noter och ”spelar på gehör” , dessutom så falskt att katten stack, ja då finns inte så många alternativ.
För orkesterns skull är det nog bäst att ”skjuta pianisten”.
”En skam för Sverige, att ett ärende som detta inte kan hanteras internt utan hamnar i Europadomstolen”?
En stilla undran Åke, om Du tror att det hjälper med att det endast är 1.460 dagar mellan valmöjligheten att något ”ombud” skall få lov att stoppa tre stycken valsedlar i ”valurnan” som de styrande med viss säkerhet redan vet hur utfallet blir. Därför är det nog bättre att påminna oss alla och envar hur vansinnet fortgår med att plundra medborgaren på sin egendom eller rättigheter därifrån till kollektivets fromma. Oavsett vem kritiken drabbar!
Tror att du misstolkar mig, det var en intern hantering i olika rättsliga instanser jag syftade på, inte nya riksdagsval. Om vikten av att ständigt ”påminna om vansinnet” är vi givetvis eniga, men man bör framför allt fundera över hur detta vansinne skall kunna stävjas.
Lösningen är, menar jag, att dels införa en författningsdomstol, men dessutom minska riksdagens och regeringens makt till förmån för ett större inslag av direktdemokrati (folkomröstningar), som i Schweiz. Olikheten i statsskick och graden av reell demokrati bidrar till att förklara varför Schweiz så mycket bättre än Sverige förvaltat de gratischanser både dessa stater åtnjutit som neutrala i det senaste världskriget.
För vem tror att våra medborgare i folkomröstningar skulle ha godkänt Gunnar Strängs Pomperipossaskatter, Palmes socialstat, Reinfeldts migrationspolitik, Borgs jobbcoacher – eller blocköverskridande idiotier som klimatnojan eller dagens skuldbergsbyggande? Allt det som förklarar att vi ”halkat efter” i förhållande till Schweiz, vars jämlikar vi var så sent som 1970.
Strandskyddet stoppar utvecklingen.
Strandskyddet gör mer skada än nytta speciellt på landsbygden där strandskyddet lägger sig som en död mans hand över landsbygden.
Det har aldrig givits någon förklaring till nödvändigheten i att Sverige som ett av världens mest sjörika land har ett fanatiskt strandskydd
Ett återinfört tjänstemanna-ansvar vore ett sätt att kyla av den härdsmälta som delar av vår ”rättsskipning” drabbats av.
Resonemang om huruvida en väg är en väg i juridisk mening, som ett domskäl av vikt, visar med all önskvärd tydlighet hur illa det är.
Denna typ av argument görs till lag, i ”brist” på vederhäftiga faktiska skäl.
Det förefaller som att endast fantasin sätter gränsen för trovärdigheten hos dylika beslut.
Så blir det när ”dikten överträffar verkligheten”, eller kanske så här:
Diktatet dödar verkligheten!!
Strandskyddet är rättsosäkert, det är ett stort intrång i äganderätten och det slår mot lokal utveckling. Regeringen måste agera,
Det finns uppenbarligen en hel del överflödiga tjänstemän på diverse myndigheter, när de har tid med sådana här dumheter. Bättre vore ju att ge dessa överflödiga tjänstemän a-kassa.
Verkshöjden i detta myndighetsbeslut är väl ungefär på samma låga höjd som i fallet med den s.k. stekpannedamen. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10788858.ab