EU-kommissionen vill införa tvingande lagar inom hela unionen mot ”hate-speech”. Det kommer då att kallas för hatbrott att säga något negativt om vissa, kanske samtliga, minoriteter. Judar och muslimer kommer självklart att inkluderas i de grupper som anses vara utsatta för hatbrott.
Men vad är ett hatbrott? Hur vet man att ett uttalande är grundat i hat och hur avgör man om det är ett brott? Svaret är att hur det avgörs bryr man sig inte om. Man gör det väldigt enkelt för sig, att säga att man inte tycker om judar är ett hatbrott. Någon formell bevisning behövs inte, det kommer att vara förbjudet att säga så. Får man skämta om judar? Får man skoja med muslimer? Förmodligen får man inte heller längre säga negerboll om vissa konditorivaror. Ännu får man säga det, om än med en tillsägelse om att man måste lära om.
En demokratiskt utbildad person ställer sig naturligtvis frågan vad som händer med yttrandefriheten om ”hatbrottspolisen” blir verklighet? Inga problem, kommissionär Vera Jourová vill tvinga alla nätoperatörer att omgående censurera olämpliga uttryck. När den kontrollen är implementerad kommer hatbrott att vara ett minne blott och alla europamedborgare tänker och yttrar endast rena tankar om varandra.
Kommer lagen om hatbrott även att gälla imamer som i sina moskéer uttalar kränkande omdömen om de otrogna som inte delar deras religion? Kommer lagen ens att tillämpas om de öppet uttalar hot mot andra grupper? Bara en stilla undran, kommer lagen verkligen att gälla lika för alla, eller kommer vissa att vara mer jämlika än andra?
När jag läser detta kommer jag osökt att tänka på Naziströrelsen och Stasi, båda ursprungna från det tyska folket. Din fråga är berättigad, var drar man gränsen för ett hatbrott? Kan konstruktiv kritik omfattas? Ett framtida samhälle målas plötligt upp för mig, där Kafkas och Orwells skrifter görs till verklighet. Det brådskar att plocka fram Atlasen och försöka finna en fristad, där man kan ventilera sina innersta tankar, men var finns den fristaden?
Det låter besläktat med lagförslaget (som jag inte har en aning om vad som hände med det senare) som var uppe i EU för ett par år sedan. Där handlade det inte bara om etnisk or religiös diskriminering utan också om anti-feminism. Jag tog upp det i ett inlägg om en kampanj från svenska kvinnolobbyn.
Möjligheten till godtycklig repression från myndigheter gentemot oliktänkande ligger inom armlängds avstånd.
Vänta bara tills någon avslöjar Hr. Stefan Löfven, då blir det omgående infört undantagslagar i Sverige.
Kan man tänka sig följande rubrik i i”Aftonbladet” eller Hanna Stjärnes Svt?
”Socialisten Hr. Stefan Löfven genomförde en oblodig statskupp i Sverige den 24 December 2014 och hade som medhjälpare Hr. Jonas Sjöstedt”!
Nej men bäste Samuel, medhjälparna hette ju fru Batra, hr Björklund och fru Lööf. Jonas Sjöstedt var däremot helt utan skuld till det som du, helt riktigt, beskriver som en oblodig statskupp. Det verkligt illavarslande är ju att nyssnämnda trio, plus en senare tillkommen KD-ledare, utgör är ett större hot mot demokratin och välståndet än ”socialisten Hr Stefan Löfven”. Det är ju dessa fyra, som i strid med både grundlagen och sina väljares åsikter överlåtit makten åt en minoritet utan stöd i väljarkåren. Och därmed i praktiken avvecklat vårt demokratiska statskick, i varje fall för åtta år framöver. Vem hade trott att det skulle vara så enkelt? Och att förövarna skulle höra hemma i partier som kallar sig borgerliga, liberala eller konservativa?