Här är ett försök att ge en annan utformning av den skrivelse Västerbottens markägareförening skickat till regeringen. Jag har lagt till en innehållsförteckning baserad på mellanrubriker och en sammanfattning i punktform. Dessutom har jag tillfört en del nya uttryck. Ändå har jag försökt hålla mig till den grundtext markägareföreningen åstadkommit. Hade jag börjat från scratch med en egen text hade den sett mer annorlunda ut. Den ursprungliga texten har jag av praktiska skäl delat upp i tre delar som vi diskuterar var för sig. Kapitel 1 och 2 idag, 3 imorgon, 4 och 5 på fredag.
Jag vill ha kommentarer och förslag på förbättrad skrivning. Eventuellt pusslar vi sedan ihop texten till en skrivelse. Vill någon skicka in denna version till regeringen står det dem fritt fram. Jag skulle rekommendera att även skicka till samtliga partiers riksdagskansli, så de vet vad regeringen mottagit för synpunkter från folket. Det kan även finnas partier och organisationer utanför riksdagen som bör få chansen att ta del av texten.
Landsbygdens utmaningar
Innehåll
1 Inledning
1.1 Kort beskrivning av markägarnas situation
2 Sammanfattning
2.1 Sammanfattning i punktform, horisontell skada
2.2 Sammanfattning i punktform, vertikal skada
3 Konsekvenser för markägare
3.1 Allemansrättens innebörd
3.2 Bärplockning i skydd av allemansrätten
3.3 Odlingar och skogsföryngringar är inte allemansrättsligt tillgängliga
3.4 Friluftslivets intressen har inte stöd i någon lag för intrång på enskild mark
3.4.1 Terrängkörning
3.4.2 Körning på vatten
3.5 Strandskydd
3.6 Intrång och olovligt ianspråktagande av annans mark
3.7 Rättsväsendets ansvar att utreda och beivra brott
3.7.1 Olagliga bosättningar
3.8 Markägaren som företagare måste ha rätt att styra över sin fastighet.
3.8.1 Skogsbruk ska byggas på skogsägarnas intresse och kompetens
3.8.2 Biologisk mångfald
3.9 Svensk mångfald
4 Sammanfattning och yrkanden.
5 Förslag till riksdagsbeslut
1 Inledning
1.1 Kort beskrivning av markägarnas situation
Grundbulten i det svenska samhällssystemet är avvägningen mellan rättigheter och ansvar såväl mellan staten och medborgaren som medborgarna emellan. En väsentlig del i dessa rättsliga förhållanden avser det privata ägandet. För närvarande är situationen den att markägare påförts en rad skyldigheter från staten och samtidigt fråntagits en rad rättigheter gentemot övriga medborgare.
En markägare möter en flera svårigheter i försvaret av rätten att bruka sin egendom utifrån sina egna intressen och förutsättningar. Bland de detaljer som försvårar brukandet och försvaret av den privata egendomen kan nämnas; allemansrätten, strandskyddslagstiftningen, utvidgat strandskydd, stängsellagen, skyltförbudslagen, riksintressen, miljöintressen, naturvårdshänsyn, nyckelbiotoper, natura 2000, Agenda 21, Århuskonventionen, Bernkonventionen, kommersiell bärplockning, kommersiell turistverksamhet, organiserad turistverksamhet, organiserad friluftsverksamhet, skoterkörning, fyrhjulingskörning, biotopskydd, miljöbalken, vattendirektivet, markavvattningsförbud, olagliga bosättningar, mm.
Riksdagen och de statliga myndigheterna har meddelat mer än 17 300 st föreskrifter, författningar, anvisningar och råd m.m. I flera fall, inte minst när det gäller allemansrätten, flyttar myndigheterna på eget bevåg fram positionerna för markägarens skyldigheter (eller förlust av rättigheter) gentemot staten, utan att de därtill bemyndigats genom riksdagsbeslut. Det vill säga att deras agerande inte har stöd i lagen eller verkar inom en gråzon som myndigheterna själva utvidgar.
Dessa självsvåldiga myndighetsageranden medför ofta att exempelvis skogsägare hamnar i ett rättslöst ingenmansland då det är lättare att få ett område klassat för något hänsynstagande än för skogsägaren att bevisa att det inte skall klassas för hänsynstagandet. Landsbygden står inför stora utmaningar och jordbruken och skogsbruket behöver utveckla sin juridiska status till skydd för sina ägares intressen.
Ambitionerna från politiker och tjänstemännen att till förmån för allmänheten och dess fritidsintressen begränsa äganderätten för företagen inom jord och skogsbruk medför betydande ekonomiska kostnader för berörda jord och markägare och befolkningen i landsbygden. I förlängningen innebär det också avsevärda förluster i beskattningsbara intäkter. Skattemedel som kunnat komma den gemensamma välfärden till godo. Politiker och myndigheternas tjänstemän visar dålig respekt för befolkningen, markägarnas och näringsidkarnas äganderätt att förfoga och bestämma över sin egen ägda mark enligt grundlagen.
Enligt regeringsformens andra kapitel ska det rättssäkert kunna verifieras och bevisas att det allmännas intressen väger tyngre än den enskildes för att denne ska tvingas avstå sin egendom till förmån till det allmänna. Regeringsformen kallas primär (även överordnad, övergripande eller härskande) lag och skall alltid ges företräde framför sekundär (även underordnad, underliggande eller tjänande) lag, föreskrift eller liknande. Idag tillämpas dessa lagar ofta i bakvänd ordning, klart i strid mot gällande rättsordning. En bidragande orsak till detta är att skrivningen om allemansrätten fått en otydlig skrivning i regeringsformen. Det är därför lämpligt att skrivningen om allemansrätten lyfts ur regeringsformen och istället kodifieras i sekundär lag.
2 Sammanfattning
2.1 Sammanfattning i punktform, Skada som staten tillfogat markägaren och dennes äganderätt.
Negativa konsekvenser för samhället av att statens lagtolkning hindrar avtal mellan markägare och andra intressenter. Ävensom exempel på hur staten genom lag i onödan begränsar ägarens nyttjanderätt.
- Kommersiella bärföretag skattar ofta utomlands. Mindre pengar till gemensam välfärd.
- Organiserade bärplockare skattar företrädesvis utomlands. Mindre skattepengar till gemensam välfärd.
- När intäkter från marken förs utomlands kommer vinster från markens avkastning därför inte återinvesteras i Sverige.
- Krav på personalliggare har införts i många affärsverksamheter där myndigheterna har svårt att övervaka verksamheten. Risken är uppenbar att markägare kommer att avkrävas personalligare för organiserade bärplockare, av den enkla anledningen att markägaren är den ende som myndigheterna kan få tag på.
- De organiserade kollektiva aktiviteterna avkrävs ingen miljökonsekvensbeskrivning, MKB. Krav kan istället komma att riktas mot den drabbade markägaren som inte har lagens stöd för att värja sig mot intrånget.
- Nyttjande- och brukandeförbud åläggs utan prövning mot primär lag. Det skapar rättsosäkerhet över hela det juridiska fältet.
- Mulbetet på allmän mark förbjöds i början av 1900-talet, bland annat av omsorg om födotillgången för viltet. Men tolkningen att allemansrätten ger rätt att dammsuga marken på bär och svamp riskerar att motverka mulbeteslagens intentioner.
- Terrängkörningslagen gäller alla, även markägarna. Lagen medger inte ens markägaren att självständigt besluta om terrängkörning på sin mark. Till förfång för utveckling av verksamhet på marken.
- Statens ensidiga beslut i en mängd lagar och föreskrifter inskränker markägarens möjligheter att själv bestämma över sitt förfogande av sin egendom är extremt asymetriskt och ovärdigt en civiliserad rättsstat. Markägaren måste tillförsäkras bättre möjligheter att föra talan mot statens beslut om tvingande förvaltning av egendomen.
- Det uppifrånperspektiv som lagstiftningen utformats med har närapå helt tagit bort markägarens möjligheter att säkra sin rätt till sin mark eller föra talan mot andra medborgare som inkräktar på markägarens rätt. Denna brist måste rättas till så att markägaren får statens bistånd att försvara sin rätt, sin egendom.
- Bruket av pseudomyndigheter, särintresseorganisationer som ofta till mer än hälften finansieras med offentliga medel, för att ge stöd till myndigheternas beslut, är odemokratiskt och måste upphöra.
2.2 Sammanfattning i punktform, Skada på äganderätten medborgare emellan.
Här följer en lista på olägenheter som markägare tvingas utstå utan möjligheter att skydda sin rätt därför att staten avhänt markägaren möjligheten att rättsligt upprätthålla lag och ordning gentemot andra medborgare och företag.
- Kommersiell organiserad kollektiv friluftsverksamhet på annans mark. Åsidosätter avtalsplikt mellan företag.
- Kommersiell organiserad fångst av växter och växtdelar utan markägarens medgivande. Brott mot Jordabalken [(1970:994) Kap 2, 1 § Till en fastighet hör på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel.] Åsidosätter avtalsplikt mellan företag.
- De kollektiva aktiviteterna medför nedsmutsning, nedskräpning och även miljöfarlig verksamhet för vilken markägaren kan ställas till svars, trots att denne inte har samhällets stöd att stoppa verksamheten.
- De kollektiva verksamheterna åsamkar skador på mark och gröda, vilket ger ekonomiska förluster för markägaren.
- Utländska medborgare inbjuds att ta för sig av förmåner som allemansrätten avsett vara förbehållen svenska medborgare.
- Andra än markägaren anlägger värderingar på hur marken ska skötas. Myndigheterna uppmanar regelmässigt pseudomyndigheter som SNF att kontrollera markägares verksamhet. Ett angivarsamhälle skapas.
- Andra än markägaren anlägger värderingar på vilka värden som ska prioriteras. Ännu ett exempel på hur myndigheter använder pseudomyndigheter som ”maffiamuskler”.
- Fordonstrafik på enskild väg i samband med flera av ovanstående aktiviteter är vanliga, såväl med olämpliga fordon som på olämplig tid. En markägare som försöker stoppa detta riskerar åtal för egenmäktighet, när det verkliga förhållandet är det omvända. Det är fordonsföraren som begår en egenmäktighet.
- Terrängkörningslagen är tämligen strikt. Men markägaren har inte getts några befogenheter att tillse efterlevnad bland allmänheten.
- Allemansrätten, såväl enskilt som i grupp är utsläckt på åkermark och i planterad skog till dess skogen nått manshöjd. Likväl har markägaren ingen praktisk möjlighet att beivra brott mot dessa undantag.
Edit: CG, en av skrivelsens författare, har lämnat in ett förslag till ändringar i ovanstående text. Det är påpekanden i detaljer, med visst fog. I huvudsak handlar det om att ändra begreppen horisontell och vertikal till en beskrivning av ”medborgarna emellan” respektive ”från staten” eller liknande, beroende på hur det passar i texten. Han vill även konsekvent ändra primär och sekundär lag till överordnad och underordnad lag.
Det hela är så utspritt i texten att jag låter min text stå kvar orörd och lämnar dessa påpekanden här istället. Läsaren inser säkert själv var CG avsett att ändringarna ska sättas in. Som jag tolkat CG anser han att det blir lättare att förstå vad som avses om man använder hans beteckningar. Han kan ha rätt. Det skulle betyda att jag har för höga tankar om mina medmänniskors fattningsförmåga. Min tro är att om man har tillräckligt distinkta begrepp så blir tanken bakom ett visst resonemang lättare att ta till sig, även för den ovane, än om man använder luddiga begrepp. Vad som är luddigt eller distinkt i detta fall kan naturligtvis diskuteras. Men ibland måste man skapa nya begrepp eller ta till sig mindre vanliga sådana för att inte konotationernas luddighet ska hölja texten i dimmor.
Edit 2, 7/11, kl.17.45:
Har ändrat i stort sett efter de förslag som kommit fram i kommentarerna.
Din omarbetade upplaga i ämnet är definitivt mera lättläst i den strukturerade form som du byggt upp. Den utesluter också risken för misstolkningar.
Den fråga man kan ställa sig i jämförelse med originalet är väl om ”mera kött på benen” ska till för att tydligare markera med några exempel alla de lagöverträdelser som i mängd vanställer verkligheten?
Är det riktigt att tro att okänsliga paragrafryttare också finns inom regeringen, till vilken skrivelsen ska ställas? Det kanske finns skäl att betvivla denna tanke och därför målsätta regeringsmedlemmars känsloliv i högre grad, genom att mera gå in på djupet med solklara exempel på uppenbara lagöverträdelser.
Kanske går jag händelserna i förväg? När jag tittar i innehållsförteckningen under punkt 3. Konsekvenser för markägare, som kommer i morgon, så skulle i så fall exempelsamlingen bättre passa in?
Jo, mera kött kommer i 3:an. Jag tänker som så att det viktiga måste stå tidigt i texten för dem som inte orkar läsa allt. Man bör hålla i minnet att både politiker och tjänstemän har högar med papper att läsa igenom innan varje möte. Många lägger inte ner full tid på all text.
Exempel på överträdelser som kan vinna läsarens sympati måste också komma i 3:an.
Som du ser i innehållsförteckningen har jag inte kopplat sammanfattningen till den utförligare förklaringen i 3:an. Dels skulle det innebära en ganska kraftig omarbetning av originaltexten, dels ett ganska omfattande arbete för mig. Men det är något som bör övervägas om man vill få till en slagkraftig skrivelse.
Jag skulle vilja se en blankrad mellan varje uppräknad punkt i kapitel 2, vilket skulle göra texten betydligt mer lättläst.
Vi provar!
Äsch! Jag lägger dit blankrader med shift+enter, men programmet tar bort dem när jag sparar. Om jag bara tar enter lägger programmet till en numrerad blankrad.
Det där får man nog ordna i ett textprogram innan utskrift om man vill ändra. Eller bli bättre på datorer än jag.
I Open Office Writer går det att fixa blankraderna på följande sätt:
1 gör numrering på vanligt sätt.
2 ställ markören sist i punktens stycke och tryck enter.
3 blankraden blir nu numrerad.
4 tryck delete en gång och numrering försvinner på blankraden. (Trycker du delete 2 gånger försvinner även blankraden).
Kan denna metod även finna i ditt program?
Tyvärr, det fungerar inte i WordPress.
Nu har jag läst igenom det och har lite mer kommentarer.
Innehållsförteckning:
Sammanfattning i både kapitel 2 och kapitel 4! Det borde väl räcka med en sammanfattning?
Borde inte yrkanden och förslag till riksdagsbeslut vara ungefär samma sak i detta fall? Således borde dessa två ligga under samma rubrik?
Kapitel 1:
Borde inte miljöbalken, vattendirektivet och dikningen också räknas upp bland olägenheterna (även om Västerbotten slipper dras med det absurda markavvattningsförbudet)?
Kapitel 2 Generellt:
Språket borde göras mer levande, genom att stoppa in lite småord här och var. Nu är det närmast SMS-språk/telegramspråk.
Kapitel 2.1
Uttrycket ”kommersiell organiserad kollektiv friluftsverksamhet” låter krångligt. Kommersiell organiserad friluftsliv tror jag att de flesta förstår vad som avses. Men vad avses med kollektiv friluftsverksamhet? Är det möjligtvis friluftsfrämjandet och liknande organisationer som avses?
Kapitel 2.2
Punkt 1-3 är ju i princip samma sak och borde därför läggas ihop till en enda punkt.
Kapitel 7 Om mycket av bären försvinner för de vilda djuren, hur påverkas då viltbetningen av t.ex. tall? (Här saknar jag tillräcklig kunskap, men viltbetet gör ju att många skogsägare ser sig tvungna att sätta gran på tallmarker).
Sammanfattningen i 4 blir i ren text, ej punktform.
Instämmer i att yrkanden och förslag till beslut borde vara samma sak. Jag överlägger med mig själv hur jag ska få ihop detta utan att begå övervåld på västerbottningarnas text. Eventuellt har jag redan tåt över gränsen.
Kapitel 1
Du har rätt i MB med flera lagrum borde finnas med.
Kapitel 2
Avsikten är att det ska vara kortfattat. Utförligare text kommer i kapitel 3.
kapitel 2.1
Med tillägget kollektiv avser jag vad som liknas vid gruppresor i naturen.
Kapitel 2.2
Nej, det handlar tre olika skattskyldiga, bärföretaget, bärplockaren och markägaren, respektive. Jag anser det därför befogat att hålla isär dessa eftersom både skattskrivningsort och beskattningsform kan vara olika för var och en av dem.
Kapitel 7
Jag tror du menar punkt 7. Din gissning är lika god som min. Djur som går i ide borde rimligen påverkas mycket av att maten är borta när de ska äta upp sig inför vintervilan. Även många fåglar påverkas rimligen. Vad gäller hjortdjuren är det troligen olika. En gissning är att de går över till tallbetning tidigare på säsongen när örterna vissnat ner och bären är borta.
Kapitel 2
Genom att sätta in några få ord, kommer texten att flyta på utan att den nämnvärt blir flyter ut.
Kapitel 2.1
Då föreslår jag att du skriver gruppresor alternativt gruppaktiviteter istället för kollektivt, så blir det tydligare vad som avses.
Kapitel 2.2
Punkt 1-3 Det blir väldigt mycket idissling när i princip samma sak upprepas på alls 3 punkterna. Onödig upprepning helt enkelt. Här finns goda möjligheter att korta ner texten genom att slå ihop punkt 1-3.
Punkt 7 ska det förstås vara.
Gruppaktiviteter är ett bra ord.
Kapitel 2.2
Möjligen att punkt 1 och 2 kan slås ihop. De handlar ju enbart om beskattning.
Punkt 3 handlar ju även om markägarens val att hantera sina intäkter, för exempelvis konsumtion eller investering i verksamheten.
Då borde punkt 3 förtydligas. T.ex. ”Hade markägaren fått dessa inkomster, skulle troligtvis vinsterna investerats i Sverige.”
Oavsätt om du väljer min eller Fastighetsägarens version, så är det en klar förbättring, jämfört med den nuvarande versionen.
Jag jobbar off line med en sammanställning och ett avslut. Återkommer.
Ingen lätt uppgift att fä budskapet så koncentrerat ( men inte urvattnat ) att det skulle leda till en dialog om skapade samhällsproblem.
Jag själv besitter definitivt inte den förmågan, att ”koka ned soppan till en skarp sås” , som skulle kunna leda till ett mindre urvattnat regelverk.
En kommentar från mig skulle förmodligen riskera att uppfattas som ytterligare en ”urvattning”.
Jag känner fullt förstående för att problembeskrivningen lätt kan komma att uppfattas och avfärdas som endast ett uttryck av frustration.
Beroende på vilken del av den vertikala maktfördelningen man befinner sig kan saken uppfattas väldigt olika. Samma typ av åtgärd i allmänhetens tjänst kan upplevas som hot eller löfte.
Markägarna i Västerbotten ger i sin skrivelse klart besked om hur hotfullt anarkin upplevs.
De beskriver också demokratins förfall i så måtto att den ej klarar att möta anarkistiska framsteg.
Jag tolkar dess budskap såsom en vädjan om att lagens innebörd i alla delar respekteras, (även de överenskommelser Sverige träffat med vår omvärld om t,ex. äganderätten)
Om samhällets företrädare ”slirar” på lagens innebörd , kan samma samhälle ej förvänta sig något annat av dess medborgare.
Hur ser vi på detta faktum?
Som ett hot eller löfte?
Att myndighet själsvådligt tar sig, (och medges) tolkningsföreträde av lagars och överenskommelsers innebörd, finner jag personligen vara ett hot mot demokratin, med klar risk att anarkin får fotfäste.
(Varför skall jag ta ansvar för mina förehavanden, när denne som bestämmer inte gör det? )
Mats! Då jag anser att språket inte flyter i kapitel 2, så tar jag mig friheten att omformulera detta – med början med kapitel 2.1. Känn dig fri att klippa och klistra in de ändringar som du anser för dokumentet framåt.
Kapitel 2.1 – ett förslag på omskrivning
1. Såväl kommersiella bärföretag som organiserade bärplockare skattar ofta utomlands, vilket inte alls bidrar till vår gemensamma välfärd. Dessutom återinvesteras vanligtvis bärföretagens och bärplockarnas vinster i respektive hemland och inte i Sverige.
2. De intäkter från marken som däremot hamnar hos markägaren, skattas för och/eller återinvesteras däremot i Sverige.
3. Krav på personalliggare har införts i många affärsverksamheter, där myndigheterna har svårt att övervaka verksamheten. Risken är uppenbar att markägare kommer att avkrävas personalliggare för organiserade bärplockare på sin mark, av den enkla anledningen att markägaren är den ende som myndigheterna kan få tag på.
4. Det fordras ingen miljökonsekvensbeskrivning (MKB) för de organiserade gruppaktiviteter, som sker med stöd av allemansrätten. Krav kan istället komma att riktas mot den drabbade markägaren, som idag inte har något lagligt stöd att värja sig mot intrånget.
5. Markägaren kan idag åläggas ett nyttjande- och brukande-förbud, utan någon prövning mot grundlagen. Detta skapar en stor rättsosäkerhet över hela det juridiska fältet.
6. Mulbetet på allmän mark förbjöds i början av 1900-talet, bland annat av omsorg om födotillgången för viltet. Men tolkningen att allemansrätten skulle ge rätt att dammsuga marken på bär och svamp, riskerar att motverka mulbeteslagens intentioner.
7. Terrängkörningslagen gäller alla, även markägarna. Lagen medger inte ens markägaren att självständigt besluta om terrängkörning på sin mark, vilket kan förhindra en utveckling av näringsverksamheten på den egna fastigheten.
8 Statens ensidiga beslut i en mängd lagar och föreskrifter inskränker markägarens möjligheter att själv kunna bestämma över sin egendom. Detta är extremt asymmetriskt och ovärdigt en civiliserad rättsstat. Markägaren måste tillförsäkras bättre möjligheter att föra talan mot statens beslut om tvingande förvaltning av sin egendom.
9 Dagens lagstiftning har ett strikt uppifrånperspektiv. Detta uppifrånperspektiv har nästan helt tagit bort markägarens möjligheter att säkra rätten till sin mark, eller att föra talan mot andra, som inkräktar på markägarens rätt. Denna brist måste rättas till, så att markägaren får statens bistånd att försvara sin rätt och sin egendom.
10. Bruket av pseudomyndigheter (särintresseorganisationer, som ofta till mer än hälften finansieras med offentliga medel) för att ge stöd till myndigheternas beslut, är odemokratiskt och måste upphöra.
Mats! Här kommer mina förslag till omskrivning av kapitel 2.2. Jag la ihop punkt 6 och punkt 7, då de är väldigt lika.
Känn dig fri att klippa och klistra in de förslag på omformuleringar som du anser för dokumentet framåt. .
Kapitel 2.2
1. All kommersiell friluftsverksamhet samt övrig organiserad friluftsverksamhet, som sker på annans mark med påstått stöd av allemansrätten, åsidosätter avtalsplikt mellan berörd markägare och arrangör.
2. All kommersiell fångst av växter och växtdelar utan markägarens medgivande är ett brott mot jordabalken [(1970:994) Kap 2, 1 § Till en fastighet hör på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel.] och åsidosätter avtalsplikt mellan berörd markägare och företaget.
3. Ovanstående gruppaktiviteter medför ofta nedsmutsning, nedskräpning och även miljöfarlig verksamhet, som markägaren kan ställas till svars för, trots att denne inte har samhällets stöd att stoppa verksamheten.
4. Ovanstående gruppaktiviteter åsamkar skador på mark och gröda, som resulterar i kännbara ekonomiska förluster för markägaren (eller en arrendator).
5. Utländska medborgare inbjuds att ta för sig av allemansrätten, som ska vara förbehållen svenska medborgare.
6. Andra aktörer än markägaren anlägger värderingar på hur markägarens egendom ska skötas och vilka värden som ska prioriteras i denna skötsel. Myndigheterna uppmanar regelmässigt pseudomyndigheter, som t.ex. Sveriges Naturskyddsförening (SNF), att kontrollera markägarens verksamhet. Vi får då ett angivarsamhälle.
7. Fordonstrafik på enskild väg (utan vägbidrag) är vanliga i samband med ovanstående aktiviteter, såväl med olämpliga fordon som på olämpliga tider. Om en markägare försöker stoppa detta, riskerar markägaren åtal för egenmäktighet, när det verkliga förhållandet är det omvända. Det är ju fordonsföraren som begår en egenmäktighet.
8. Terrängkörningslagen är tämligen strikt. Men markägaren har inga befogenheter på egen mark att tillse dess efterlevnad bland allmänheten.
9. Allemansrätten (såväl enskilt som i grupp) är utsläckt på åkermark, samt i planterad skog till dess skogen nått manshöjd. Likväl har markägaren ingen praktisk möjlighet att beivra brott mot dessa undantag i allemansrätten.
Kapitel 2.2
1. All kommersiell och eller organiserad friluftsverksamhet, som sker på annans privatägda mark när avtal mellan berörd markägare och arrangör saknar laglig grund. Påståendet att stöd finns i allemansrätten som inte är definierad, är fel. Var finns det stödet?,
2. Ovanstående gruppaktiviteter medför ofta nedsmutsning, nedskräpning och även miljöfarlig verksamhet, som markägaren ställas till svars för som fastighetsägare, trots att denne inte har samhällets befogenhet att stoppa verksamheten.
4. Ovanstående gruppaktiviteter åsamkar skador på mark och gröda, som resulterar i kännbara ekonomiska förluster för markägaren (eller en arrendator). Därför måste markägaren ges formella rättigheter med stöd av äganderätten att försvara sig mot olovligt nyttjande och med samråd före aktiviteten kunna styra verksamheten till tider eller annat mer lämpligt område samt att för det intrång och ev förslitningar eller extra arbete kunna få skälig ersättning
5. All kommersiell fångst av växter och växtdelar utan markägarens medgivande är ett brott mot jordabalken [(1970:994) Kap 2, 1 § Till en fastighet hör på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel.] och åsidosätter avtalsplikt mellan berörd markägare och företaget.
5. Utländska medborgare inbjuds av särintressen att ta för sig av den avkastning som jord, mark ger med stöd av allemansrätten, En ekonomisk avkastning som tillhör den privata markägaren. Allemansrätten som är en myt är inte baserad på de verkliga förhållanden då det begav sig.
6. Andra aktörer än markägaren anlägger värderingar på hur markägarens egendom ska skötas och vilka värden som ska prioriteras i denna skötsel. Myndigheterna uppmanar regelmässigt pseudomyndigheter, som t.ex. Sveriges Naturskyddsförening (SNF), att kontrollera markägarens verksamhet. Vi får då ett angivarsamhälle.
Markägaren har och skall ha beslutsrätt över den egna fastigheten, markägaren som också är fastighetsägare och företagare är sakägare och har det ekonomiska och juridiska ansvaret över den egna fastigheten. Att företrädare för särintressen och aktivister som om t.ex. Sveriges Naturskyddsförening (SNF)ges företräde att kunna stoppa fastighetsägaren är inte värdigt en fungerande rättsstat.
7. Fordonstrafik på enskild väg (utan vägbidrag) är vanliga i samband med ovanstående aktiviteter, såväl med olämpliga fordon som på olämpliga tider. Om en markägare försöker stoppa detta, riskerar markägaren åtal för egenmäktighet, när det verkliga förhållandet är det omvända. Det är ju fordonsföraren som begår en egenmäktighet. samt tagande av olovlig väg eller brott mot terrängkörningslagen när man forcerar eller rundar vägbommar.
Hade lite bråttom synd att man inte kan gå in och rätta i sin egen kommentar
Rättat nedan:
Kapitel 2.2
1. All kommersiell och eller organiserad friluftsverksamhet, som sker på annans privatägda mark utan avtal mellan berörd markägare och arrangör saknar laglig grund. Påståendet att stöd finns i allemansrätten som inte är definierad, är felaktigt. VAR FINNS DET STÖDET?
5a. All fångst av växter och växtdelar utan markägarens medgivande är ett brott mot jordabalken [(1970:994) Kap 2, 1 § Till en fastighet hör på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel.] och förutsätter avtalsplikt mellan berörd markägare och utövaren.
5b All kommersiell fångst av växter och växtdelar utan markägarens medgivande är ett brott mot jordabalken [(1970:994) Kap 2, 1 § Till en fastighet hör på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel.] och FÖRUTSÄTTER avtalsplikt mellan berörd markägare och företaget.
Niklas och Fastighetsägare. Jag har ändrat i de där punktlistorna ett par gånger och bytt plats på dem. Era långa utläggningar om punktlistorna är så långa och omfattande att jag tycker det är bättre att inte byta den nuvarande skrivningen, och vems skulle jag byta till?
Så era får stå kvar i kommentarerna. Därmed kan läsarna själva välja de punktlistor/beskrivningar som de tycker bäst beskriver läget eller vad de vill ha sagt.
Förslagsvis till den version du anser vara bäst,…