Nej, jag menar inte om eller hur kan medmänsklighet formuleras? Det har gjorts många gånger. Exempelvis som; älska din nästa så som dig själv; av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov; deklarationer om mänskliga rättigheter och friheter; det kategoriska imperativet etc. Men dessa är ju bara redovisningar av goda intentioner.
Det jag efterlyser är en kodifiering i lag av medmänsklighet. Alltså något som kan läsas och förstås av människorna själva och tjäna som vägledning för hur man uppträder mot varandra. Samma lagar ska också kunna användas av domstolarna för att avgöra tvister vid de tillfällen då medborgarna inte kunnat enas på egen hand om vad som är rätt medmänsklighet. När domstolen med lagens hjälp fäller utslag som båda parter är nöjda med, då har lagen fungerat. Hur ofta händer det vid tvister tro? Oavsett vad tvisten gäller.
Hur medmänsklig kan man vara, behöver man vara? När vi idag möts av kolonner av utblottade människor på väg mot våra gränser, ska vi då bara välkomna dem och låta de människor som tagit deras egendom och människovärde ifrån dem och jagat dem på flykt, komma undan med dessa övergrepp? Vad är det för medmänsklighet? Är det vårt bästa val? Det känns inte rätt.
Å andra sidan, att resa ner dit till deras länder och ta på sig polismans roll eller föra krig mot dem som enligt våra normer inte bär sig rätt åt, känns inte heller rätt. För att göra det skulle vi ju åtminstone innan dess ha gemensam kodifiering av vad medmänsklighet innebär. Vilka rättigheter och skyldigheter det medför. Hur vi ska uppträda för att korrigera brott mot kodifieringen.
Vissa människor i Sverige vill ge bort andra svenskars egendom för att visa sin medmänsklighet mot dem som drabbats av omänsklighet i sitt hemland. Men det innebär också att dessa svenskar begår en omänsklighet mot sina svenska medmänniskor. Att konfiskera deras egendom, exempelvis i form av skatt, för att ge bort till främmande, det verkar inte medmänskligt. Att frivilligt ge bort sitt eget, det måste var och en få göra av sitt hjärtas lust. Men att ge bort andras, det kan inte vara rätt.
Inte heller kan det vara rätt att kräva att andra ska upplåta sin egendom, sin mark eller bostad, åt de som kommer utblottade. Såväl mark (jordbruk, skog, industri och tomt), som bostad, behövs för att kunna producera för den egna försörjningen och i förlängningen för att kunna producera ett överskott att frivilligt dela med sig av i medmänsklighet.
Men när någon svensk säger att de inte har så att de kan avstå, eller frivilligt vill avstå, då stämplas de som rasister av media och de godhetsapostlar som vill ge bort andras egendom. Hur kan de komma undan med sådan svartmålning? Känner de ingen medmänsklighet med sina landsmän?
Land ska med lag byggas. Men om medmänsklighet inte kan formaliseras i lag, är det då lämpligt, eller ens lagligt, av politiker och myndigheter att uppträda som om de har formaliserat stöd för att efter eget gottfinnande administrera medmänsklighet?
Utilitaristens valspråk om att tvinga fram största möjliga lycka till flest antal människor blir med detta resonemang själva antitesen till medmänsklighet. Ändå är det denna utilitarism som inspirerat socialister och godhetsapostlarna. Tänk vilken otur de måste haft när de tänkte – och än värre för dem som blivit offer för deras utilitarism.
Om det är så att medmänsklighet inte kan formaliseras, då måste det överlämnas till den privata sfären, till individerna själva att fundera ut och agera efter. Då blir det också ett indicium på att ”charity begins at home” är en korrekt slutsats. Eller annorlunda formulerat. Staten är inte människa, den är maktapparat. Således kan staten inte visa medmänsklighet, den kan bara visa olika grader av makt.
Jag började skriva detta några dagar innan attentaten i Paris. Jag kanske får anledning att omformulera delar av detta resonemang när jag fått tänka ett varv till.
Detta inlägg skulle tryckas ut som upplysningsblad till alla svenska politiker. Riksdagsmännen skulle tvingas offentligt redovisa innehållet på bästa tv-tid för hela svenska folket och de som vägrar förlorar omedelbart en plats för all framtid i rikets styre.
Det enda svenska socialister presterat hittills är att kommendera sina agenter på STASI högkvarteret SR/SVT att tillverka oändliga snyftreportage ifrån Paris för skattebetalarnas pengar!
Tack för all uppmuntran Samuel!
Ligger något i det du skriver…..
Väl tänkt och mycket väl skrivet – med ett undantag: påståendet att utilitarismens valspråk skulle vara ”att tvinga fram största möjliga lycka till flest antal människor”. Varför detta ”tvinga”, när de klassiska filosofernas avsikt var den rakt motsatta, att optimera lyckomängden utan tvång, på frihetlig grund, som ju en av liberalismen fäder, John Stuart Mill, så tydligt predikade i On Liberty. Ibland påstås även en kommunist som Torbjörn Tännsjö tillhöra samma skola och då kan förstås ”tvinga” vara motiverat, men i så fall blev det fel att åberopa det klassiska citatet.
Jag gillade i synnerhet formuleringen ”Staten är inte människa, den är maktapparat. Således kan staten inte visa medmänsklighet, den kan bara visa olika grader av makt.” En sådan devis kan vara lämplig att slänga i halsen på såväl Tännsjö som vårt förtappade politiska och kyrkliga prästerskap.
Mill hyllade Bentham i On Liberty och det har förbryllat många genom åren. Efter publiceringen av On Liberty drev han mer åt vänster, så till den grad att han på vissa håll räknas som socialist.
I vilken grad tvång motiverats med gemensam lycka kan diskuteras. Jag hävdar att socialisterna exempelvis använder det resonemanget när de inte sätter något principiellt tak för skatteuttag för att försörja den så kallade gemensamma välfärden. Naturligtvis till förmån för den största lycka och trygghet som kan komma hela folket till godo.
Så det var alltså Tännsjös utilitarism du åsyftade, trots att du citerade de klassiska liberalernas välkända tes? Håller du inte med om att detta blev missvisande? För även om Mill, redan ganska tidigt, var mer tolerant mot statlig inblandning än Manchesterskolan så förblir marxism och klassisk socialism (statlig ägande) antiteser till det frihetliga lyckorecept han stod för. Kanske skulle Mill ha haft vissa sympatier för den tidiga svenska funktionssocialismen, men omöjligen gillat det nära nog totalitära tvång dagens ofantliga offentliga sektor innebär. Texten blir helt strålande om du avstår från att göra de sanna utilitaristerna medansvariga för socialismens tillkortakommande.
Jag hade ingen särskild utilitarist i åtanke, endast min egen uppfattning om utilitarismen som tankefigur. Eftersom jag sedan sedan barnsben varit pro individuell frihet reagerade jag negativt redan första gången jag hörde talas om utilitarism och uppfattade det bakomliggande kravet på konformism.
Eftersom du gör skillnad på utilitarister av olika slag, från olika tidsepoker, kollade jag vad Wikipedia har att säga om utilitarism. Jag tycker att där bekräftas min åsikt att de alla är av samma skrot och korn, även om de uttrycker sig olika.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Utilitarism
Att den yngre Johan Stuart Mill som skrev On Liberty och Torbjörn Tännsjö är av samma skrot och korn kan du väl ändå inte mena, även om nu Mill på äldre (och senilare?) dar drog sig mer åt vänster? Om så, får vi denna gång enas om att vara oeniga. Men synd på en i övrigt så utmärkt text.
Bjurlings kommentar kan jag mer helhjärtat instämma i.
PS John hette han förstås, Tännsjös förnuftigare och frihetligare föregångare.
Du missförstår mig Åke. Jag jämför inte Mill och Tännsjö. Jag reflekterar enbart över tesen om mesta möjliga total lycka. För att den implicit ställer ett konformistiskt krav på alla människor. Med andra ord ett tvång. Detta tvång uttalas ofta nog explicit av dem som anammat utilitarismen.
Det är också detta implicita avsteg från den individuella friheten från Mills sida som väckt sådan undran bland hans uttolkare.
Nej, missförstår gör jag inte, men tycker fortfarande att texten, på denna enda punkt, blev missvisande och riktade anklagelser åt fel håll.
Nu kommer ett förtydligande, när du skriver att tvånget ”uttalas av dem som annammat utilitarismen”.
Tesens upphovsmän eftersträvade ökad frihet, inte mer tvång. Det är sossar, kommunister, folkpartister, nymoderater som ”implicit ställer konformistiska krav” och använder statens alla tvångsmedel för att påtvinga medborgarna sina egna värderingar, oftast av kollektivistisk natur.
Om det bättre framgått att det är sådana frihetsfiender du åsyftar med ”utilitaristen” skulle jag inte haft anledning att kommentera saken.
PS Men smart av vänstern att efter en fräckl omtolkning införliva en frihetlig, liberal målformulering i sin propagandavokabulär, DS
Svara på ny sträng.
En bit på vägen dithän att formalisera medmänsklighet skulle man (med lite vilja) skönja i ökningen av brottsrubricerade kränkningar.
Kan väl vara så att anonymiteten ”triggar” mer kränkande uttaladen på nätets alla forum.
Men också och i högre grad, lagförs individer för sitt bristande medmänskliga beteende, då denne ertappas med att kränka människovärdet hos någon medmänniska.
Att med mer eller mindre konfiskatoriska metoder frånta människan rådigheten över sitt liv o leverne är absolut kränkande och ett tydligt tecken på bristande medmänsklighet.
Så jag tycker att rättsvårdande myndigheter skall sluta med att ”sila mygg och svälja kameler” och därtill behandla intrång i äganderätten för vad det är:
Djupt kränkande och långt från medmänskligt.
Viktigt att värna umgängesformerna till gagn för en fridsam framtid.
”Man blir som man umgås”.
Godhetsapostlar göre sig ej besvär, om jag får be!
Bastiat skrev en hel del tänkvät om lagar, rekommenderas varmt.
En liten ”aptitretare”
“When law and morality contradict each other, the citizen has the cruel alternative of either losing his moral sense or losing his respect for the law.”
Personligen lekte jag lite med en tanke.
Man kanske skulle börja med att skriva i lagboken:
1. Inte döda.
2. Inte ljuga.
3. Inte stjäla.
Som ni ser kan vissa yrkesgrupper/tjänstemän knappast följa dessa lagar i sitt ämbete
Så då kan jag tänka mig att de som behöver ska få definierade undantag i lagen.
Så om vi, till exempel, tycker det är okej att riksdagen ska ha rätt att skicka soldater till ett annat land för att kriga.
Ja då får vi ha ett undantag i lagboken som säger att under vissa omständigheter får riksdagen beordra att människor får dödas.
Vill vi ha ett skattesystem?
Då får det bli ett undantag från lagen om stöld.
Vill vi ha politiker som är som politiker är?
Då blir det garanterat ett undantag från att inte ljuga i sitt ämbete.
Ni kanske börjar förstå poängen med en sådan lag nu?
Förutom det uppenbara med att en riksdagsman är en presumtiv mördare, lögnare och tjuv förstås
Sista meningen kom inte med, här är den:
Så kanske vi kan få en lag som är hyfsat i fas med vad som anses vara en god moral för vanligt hederligt folk.
Nej. Det är inte lagens och statens uppgift att ”vara hyfsat i fas med god moral för vanligt hederligt folk”. Tvärt om. Lagens syfte är att försvara våra rättigheter. Våra rättigheter att vara inskränkta, oförnuftiga, omoraliska och framför allt – egoistiska. Frihet är friheten att prioritera sina egna projekt och sina egna närstående framför det gemensamma eller allmänna, framför allmänheten eller mänskligheten. Integritet är att få göra sina egna värderingar och livsval utan att staten lägger sig i. Lagens och statens uppgift är att undanröja friktion mellan olikartade intressen och värderingar. Att ge allas olikartade värderingar och moralsystem möjlighet att fungera sida vid sida. Moral skall förhålla sig till lag som olja till vatten. Så länge våra olikartade moraluppfattningar inte kränker någon annan människas rättigheter så är det tolerans, dvs respekt för sin nästa, som skall vara ledordet. Inte likriktning. Inte anständighet. Inte godhet. Som Sternlycke formulerat det i Miljömagasinet:
”Demokrati är inte en enda sanning, utan alla åsikter samtidigt. Ett samhälle som tillåter många sätt att leva. Respekt för sin nästa. Att inte veta bäst. Demokrati är decentralism och kärlek.”
Staten får gärna underlätta för medborgarna att vara ”moraliska” (vad det nu innebär), med den får aldrig själv föreskriva vad detta skulle innebära. Moral är en privatsak.
Att de här frågorna diskuteras och att statens funktion att vara till för sina medborgare, att vara partisk till sina medborgares förmån ifrågasätts och överges är ju ett tydligt tecken på att nationalstaten är på fallrepet. Om inte partiskhetens försvarare får fortsätta försvara partiskhet – vad får vi då i dess ställe?
Jag har en känsla att vi lägger lite olika värden i ordet moral?
Vad jag menar när jag säger moral i detta sammanhang är ungefär en god sed.
Jag menar inte att moral ska vara något som någon annan har tvingat på dig.
Lagen ser jag ur ett annat perspektiv.
Jag tror inte att äganderätten och rätten till frihet existerar tack vare lagen.
Utan det är tvärtom, äganderätten och rätten till frihet fanns först och vi var tvungna att stifta lagar för att försvara dessa rättigheter.
Men att med tiden har staten korrumperat lagen.
Dagens lagar används allt för ofta att gynna vissa på andras bekostnad.
Det känns som om du fortfarande missförstår mig, Åke.
Du måste förstå att jag som sexåring placerad i lekskola eller vad det hette på den tiden, rymde upprepade gånger för att jag inte gillade den diktatoriska hierarkin på stället. Detta fick till följd att min mor lät mig slippa detta tvång. Jag tillbringade istället mina dagar på A4:s övningsfält, travbanan, eller i skogen mellan Spikbodarna och Rannåsen. Mor hade mina två yngre syskon att hålla koll på, så jag var inte saknad. Ibland följde min bror med på äventyren.
Vi är en skara mycket jag-medvetna människor i mins släkt, från tidig ålder. Det verkar som om vi föds sådana. De pedagoger som anser att nyfödda är oskrivna ark ”tabula rasa” möts med gapskratt från vår släkt.
När jag första gången läste On Liberty och tankarna om utilitarismen, vi talar decennier tillbaks i tiden nu, så tyckte jag från första stund att det tvång som jag läser in i utilitarismen var uppenbart. och saknade varje likhet med frihetlig liberalism.
Att socialisterna skulle upptäcka den defekten i ideologin och utnyttja den för sina cyniska syften är knappast ägnat att förvåna.