Under senare år har det diskuterats om patienterna själva ska få ta del av sina medicinska journaler över nätet. Tekniken finns och det har redan prövats på en del håll. De flesta patienter är nöjda. Missnöjda är de vanliga kverulanterna som gör sig till tolk för andra. ”Tänk om man får läsa att man har en dödlig sjukdom, utan att doktorn talat om det!” är ett vanligt argument. Jag tycker att tänk vad bra att få läsa sin egen journal och i tid få reda på att man har en dödlig sjukdom. Istället för att vänta på att doktorn ska ta mod till sig (eller tid) och säga sanningen. Då kanske det är för sent för det man själv tänkt göra med sitt liv.
Den här diksussionen känner jag igen från grundläggande filosofikurser på exempelvis gymnasiet på 70-talet. Även då fanns det gott om dessa människor som inte trodde sina medmänniskor kapabla att tåla sanningen om sig själva. Jag hävdade då och har alltid hävdat att jag vill veta sanningen. Hur jag hanterar den är min ensak, mitt bekymmer. Ingen ska tro att de vet bättre än jag, vad som är viktigt för mig att veta om mig själv. Självklart var det vänstermänniskor som inte trodde medborgarna var kapabla att veta sanningen om sig själva .
Det stora problemet, som man inte talar om, elefanten i rummet, är läkarnas skäl för att inte låta patienterna bestämma över sina egna journaler. Det är nämligen risken att det blir uppenbart hur många fel och brister journalerna innehåller. Dels är det de saker läkarna har fattat fel och därför kanske behandlat fel. Dels är det de saker läkarna inte alls fäst vikt vid och därför inte ens noterat i journalen. Information som kan vara avgörande för vilken behandling som sätts in nästa gång patienten söker vård.
Jag har tidigare skrivit om hur vanligt det är med fel i journalerna och hur ofullständiga de är, samt vilka ödesdigra konsekvenser det kan få för patienterna i försäkringsfrågor. Patienterna behöver rätten till sina journaler.