När riksdagen 1932 bestämde att svenska mejerier fick rätt att ta ut straffavgifter från icke anslutna mjölkbönder började en dyster utveckling i den unga demokratin. Det var en borgerlig regering som begick denna dumhet. Året efter, efter ett val och regeringsskifte, bestämde den socialdemokratiska regeringen att facken hade rätt att tvinga till sig underkastelse från arbetarklassen. Detta fullständigades 1938 med Saltsjöbadsavtalet. Då delade Svenska Arbetsgivarföreningen och fackföreningarna upp hela arbetsmarknaden. I princip alla som ville ha jobb i Sverige var tvungna att vara med i antingen den ena eller andra organisationen. Politikerna välsignade uppgörelsen och tog sin hand ifrån individens fri- och rättigheter. Den korporativistiska staten, i tidens fascistiska och nationalsocialistiska anda, var etablerad även i Sverige. Men här sveptes den inte bort av andra världskriget.
Mitt under kriget infördes så den tillfälliga hyresregleringen 1942. Den infördes för att staten (sossarna) skulle kunna reglera hyrorna, dels för att ge låginkomsttagare möjlighet att bo kvar i dyrorter som Stockholm, dels ge ett visst besittningsskydd för hyresgästen. Lagen har ändrats 1968, 1974 och 2011. Vissa beräkningar antyder att 50.000 hushåll skulle tvingas flytta från sina hyrelägenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö om rena marknadshyror infördes. Alltså att tillgång och efterfrågan får styra.
År 1947 infördes källskattelagen och personnumren. Den ålägger arbetsgivaren att hålla inne del av lönen för att betala det som kallas arbetsgivaravgifter. Därmed blev det också mycket svårare att vara diversearbetare, att exempelvis blanda sin tid mellan att vara småföretagare del av året och löneanställd vid säsong. Normen blev heltidsanställd med fast anställning och av facket reglerat avancemang inom yrket. Den som ville vara mer flexibla kallades ”hoppjerka” och skulle mobbas ut som opålitliga tredje rangens medborgare.
En vilsen folkpartist bidrog till att ett orättvist och i längden ohållbart förslag om Allmän Tjänstepension genomfördes 1959.
Omfattande kommunsammanslagningar genomfördes från 1964 till 1977. Den mest omfattande skedde 1971. Dessa har inneburit ett allvarligt demokratiskt underskott lokalt. Att de genomfördes för att skifta de politiska majoriteterna i flera kommuner som skulle ge fler socialdemokratiskt styrda kommuner stod klart redan från start. För landsbygden och i synnerhet glesbygdskommunerna har det inneburit katastrof. De har inte fått fler skattebetalare per kvadratkilometer med reformen och följaktligen inte gjort någon vinst på den. Snarare har ansvarsområden flyttats fysiskt längre bort från kommunala maktcentrum, till dyra kostnader.
Stockholms Universitets kårhus ockuperades av samhällsomstörtande studenter 1968. Bland de saker de diskuterade var om samhället skulle förändras genom yttre våld och tvång i kommunistisk riktning, eller om man skulle göra det inifrån som en del av systemet. Dåvarande utbildningsminister, Olof Palme, kom dit och anvisade den senare metoden, något som sedan dess präglat svenska myndigheter.
År 1971 delades ett hårt slag ut mot familjerna. Då avskaffades sambeskattningen och istället infördes särbeskattning. I skattemässigt hänseende blev även gifta personer ungkarlar. Kvinnorna skulle tvingas ut i arbetslivet. Som ett brev på posten kom kraven på barnomsorg och 1976 ålades alla kommuner att erbjuda plats i förskola för alla sexåringar. Successivt har verksamheten utökats till att gälla allt yngre barn och större del av dygnet. Dessa platser är starkt subventionerade med skattepengar och gynnar därför i första hand familjer med två arbetande med höga löner. De som missgynnas mest ekonomiskt är naturligtvis de som lika fullt sköter barnomsorgen själva. En helt annan väg hade varit att sambeskatta familjerna efter försörjningsförmåga, ha ett högt grundavdrag och ta fullt betalt för barnomsorgen, gärna i privat företagsform.
I dyningarna av skärholmsfruarnas protester mot höga matpriser 1972, införde staten successivt mer priskontroll på matproduktion. På femton år infördes en total reglering, som mot slutet snabbt visade sig ohållbar.
På 80-talet utökades ”möjligheterna” att ha sina barn i barnomsorg, både vad gäller från tidig ålder och långa dagar, även efter skoltid. Allt för att föräldrarna skulle kunna (tvingas) jobba heltid. Birgitta Dahls önskemål från 60-talet om statlig indoktrineringspolitik riktad mot barnen förverkligades.
Från 1990 började svensk jordbrukspriskontroll och förvärvsregler avvecklas. Avvecklingen gick mycket snabbt och när Sverige ansökte om medlemskap i EU fanns inget skydd för det svenska jordbruket att förhandla om. De enda undantag svenska politiker begärde var rätten att fortsätta snusa och bevarandet av alkoholmonopolet. I allt övrigt blev Sverige, till skillnad från andra eu-medlemmar direkt påverkade av eu-beslut, utan filter.
Ganska snart började svenska bönder, markägare och andra notera att istället för ett skyddande filter av undantag eller annat som mildrade effekten av eu-beslut, hittade de svenska myndigheterna på egna tolkningar som gick längre vad gäller myndigheters rätt att ingripa mot enskilda. Däremot levde inte myndigheterna själva upp till de krav EU ställde. Följden blev att staten i några uppmärksammade fall skickade kostnaderna för eu-böter på myndighetsutövningen direkt vidare till berörda näringsidkare som avdrag och straff på fel som myndigheten begått.
Med de öppna gränser som Schengenavtalet och eu-medlemskapet innebar avvecklade Sverige snabbt sin gränskontroll. Än värre var att man också avvecklade all politik för att upprätthålla nationalstaten Sveriges gränser. Narkotika, vapen, terrorister, illegala invandrare flödar in över gränserna. De illegala invandrarna förses med pengar och förmåner av kommunala och statliga byråkrater, eftersom de finns här. Skillnaden mellan förmåner som tillkommer medborgare i kommun respektive nationen Sverige har suddats ut i byråkraternas iver att uppfylla socialismens dogm om allt till alla. Ut ur landet flödar via dessa handläggare också bidrag till människor som inte är svenska medborgare och inte är bosatta här.
Sedan 90-talets början har den statliga och mediala propagandan om klimathotet via koldioxidutsläppen ökat för vart år. Larmen står som spön i backen, men sannolikheten för att koldioxiden bär med sig ett klimathot minskar för var dag. Inga bevis för den förhärskande hypotesen har presenterats. Förutskickelserna om okontrollerad uppvärmning har kommit på skam. De senaste 18 åren har ingen signifikant uppvärmning kunnat redovisas. Däremot avslöjas med återkommande avskyvärdhet att de offentliga forskarna och rapportförfattarna förfalskar gamla mätserier för att få de nya temperaturmätningarna att verka mer alarmerande. Svenska politiker och media vägrar ta in eller kommentera denna information. Klimathotspolitiken fortskrider oförändrat.
Sedan Agenda 21 tillkom 1992 har äganderätten successivt urholkats i såväl grundlag som miljöbalk, förordningar och föreskrifter. Myndigheterna driver självsvåldigt klappjakt på alla markägare som äger någon typ av mark som kan tänkas hysa en biotop av något slag.
Efter millennieskiftet har invandring på olika grunder ökat stadigt. Svenska politiker och myndigheter har inte reagerat på folks oro och inte ens på utvecklingen av brottsliga gärningar. Istället mästrar politikerna folket. De öppna gränserna verkar paralysera politiker och myndigheters självbevarelsedrift för nationen. Allt för sent har politikerna insett allvaret.
Samtidigt som vapenlagarna skärpts i flera omgångar för lagligt vapenägande för såväl jägare som sportskyttar har skjutningarna med illegala vapen ökat. Men myndigheternas fokus ligger konstant på att begränsa det lagliga vapenägandet. Lika intelligent som att övervaka gifta pars interna förehavanden för att avslöja utomäktenskapligt sex.
Jag vet inte om man kan påstå att detta är en del av kugghjulsverkstaden, men nog finns det tydliga likheter.
EDIT kl 13.57: Efter Thomas Gunnarssons kommentar om att jag glömde ta med 1990-talets skatteuppgörelse, vilket är ett korrekt påpekande, vill jag lägga till några andra viktiga faktorer som jag glömt.
Bildandet av Journalisthögskolan 1967 kom att fungera som en likriktningscentral för massmedia.
Presstödet som infördes 1965, har haft och har, inte minst i dessa tider av nya mediateknologi, kommit att på ett liknande sätt få en likriktande verkan.
Granskningsnämnden för Radio och TV, GRN, har blivit en fullfjädrad portvakt som endast godkänner sådant som staten vill göra propaganda för. Alla klagomål mot denna ordning avskrivs som extremism eller motbevisad av vetenskapen.
En gedigen redovisning!
Du missade kanske en detalj.
Skatteomläggningen i början av 90-talet.
Enligt Sten-Arne, som alltid har torrt på fötterna, så var skattetrycket inräknat i fackets lönekrav men man blundade för detta vid skatteomläggningen!
Egentligen borde lönerna för de högavlönade sänkt i samma mån som skatterna sänktes.
Istället körde facket på med samma lönekrav även i fortsättningen vilket gjorde sossarna till ett höginkomstparti…..
Deras nyrika väljare blev till moderater under Göran Persson.
Detta insåg nog sossarna senare…..
Ja, och sedan kan man ifrågasätta huruvida miljöbalken verkligen gäller då den inte har hanterats korrekt enligt de regler som staten själva skall följa…
Med notifiering och sådant…
Men det är kanske en verklig politisk röra som ingen numera vill ta i.
Thomas, jag vill börja med att tacka för att du skrivit den för mig perspektivvidgande boken Jordbruk 2.0.1 som jag nu har läst.
Menar du att förutom djurskyddslagen så är inte heller miljöbalken notifierad enligt EU:s ordning?
Javisst ja, skattereformen glömde jag! Du ser, det är i verkligheten värre än vad jag beskrivit.
Oj oj. det var ingen nådig lunta, det påminner mig till innehållet av ett ”årsbokslut” där revisorn förmodligen inget annat kan göra än att rekommendera ”ägarna” att så fort som möjligt lämna in ansökan om konkurs.
Undrar bara vem som kommer att utses till konkursförvaltare??
Ett tips!
Kanske kunde vi höra med Grekerna, dom har ju färsk erfarenhet av förhandlingen med fodringsägarna.
Bäst att snacka med grekerna innan staten lånat uppför mycket.
För i Grekland var det staten som hade/har skulderna. Inte medborgarna!
Här är det tvärtom….
Än så länge…
Men får Andersson hålla på så är både staten och medborgarna grovt skuldsatta framöver och då blir det fattigstugan, eventuellt rännstenen, som blir nästa bostad….
Konkursförvaltare! Här handlar det snarare om psykologisk tvångsvård av en suicidal stat!
Mäster Mats är outtröttlig, 99,999% procent av befolkningen verkar redan ha resignerat.
En sådan utmärkt redogörelse i en skattefinansierad rännstensblaska får inte många lyfta på ögonbrynen, medborgarna fattar inte vad vi pratar om de flesta har ju tvingats in i ett tillstånd av egendomslöshet, allena pensionärsgruppen lever ju på allmosor som de flesta inte har kontroll över.
Hela skattetänkandet borde egentligen kastas dit pepparn växer. Minst 1,5 miljoner små fanatiska partitrogna byråkrater kontrollerar numera praktiskt taget all verksamhet i varje fall på landsbygden med egna utfärdade förordningar under intetsägande ”ramlagar”. Det berör i synnerhet kostnadssidan. Intäktssidan kontrollerar andra specialutbildade byråkrater. Det räcker med att nämna EU bidragen som skulle varit utbetalda för länge sedan.
Vill gärna påminna dem som glömt, hur Christer Mueller, ICA handlare i Eldsberga som lovade att lägga på 1:kr/liter mjölk + moms och avräkna direkt med mjölkproducenterna. Många fattade nog inte att larmet gick hos mästertjuven Ingemar Hansson på STASI agenturen/skatteverket i Kungl. huvudkommunen.
Inte kan man göra affärer i stor skala i livsmedel i Sverige utan att socialisterna skall missa chansen till ”skimming”. Jag slutar med att ställa frågan. Hur stor är statens ”kostnadsandel” i en liter svensk standardmjölk som kostar ca 10 -12:kr / liter ? Är den 50, 60, 70 eller 80+% ?
Hur mycket inkräktar statens kostnader på övriga livsmedel, det hör vi aldrig något om.
I det fallet är vi allt för fixerade på energi och alkohol.
Tyvärr Samuel, så där konkreta problembeskrivningar tycks inte gå in i svenska skallar.
Det verkar finnas ett övergångsmotstånd hos svensken i gemen. Kanske är det rent av en fasövergång som krävs. Sådana är som bekant ofta energikrävande.
Jag skriver bara ett ord:
Nånannanismen.
1. Först om klimathotet, även Atlantstormarna tycks inte öka trots att IPCC säger att uppgången är robust under senare delen av 1900-talet. Se gärna mina artiklar om stormar på klimatupplysningen igår och idag.
2. Partistödet som har gjort att politikerna inte behöver bry sig om sina medlemmar lika mycket och att det behövs inte så många partimedlemmar. De kan fantisera ihop ett partiprogram utan att tänka på sina väljare.
3. Tycker att de två senaste regeringarna har spelat rysk roulett med vårt land.
Lagen om alla människors rätt att söka asyl i Sverige blev på något konstigt sätt Sveriges viktigaste lag. Med hjälp av denna lag kan en islamistisk armé utan problem tåga in i Sverige, den ena soldaten efter den andra. När de kommer till gränsen uttalar de det magiska ordet ”asyl”, då bockar polismakten på huvudet och säger ”välkommen.”
Al Shabab, Al Quaida och IS finns idag i Sverige och rekryterar krigare till Mellanöstern och Somalia.
Tycker det du beskriver är det svenska folkets totala aningslöshet. Det är ur detta folk demokratin väljer sina representanter.
Undrar så
hur det ska gå?
Kopia från Land Göran Berglund:
Vem bestämmer över svensk landsbygd och jord- och skogsbruket i dag? På område efter område tycks starka tjänstemän ta över medan svaga politiker abdikerar.
Önskelista inför 2016
Måtte 2016 bli året när sunt förnuft ersätter högtravande och till intet förpliktigande retorik. Vi är många som är trötta på Sven-Erik Buchts version av Bridge Over Troubled Water.
Och där tjänstemännen sedan verkar driva egna agendor. Här finns en risk att detta kan öka när färre och färre tjänstemän har anknytning till jord- och skogsbruket och förstår dessa näringars faktiska förhållanden. Vi har sett det i hanteringen av vargfrågan där gällande riksdagsbeslut tänjs till rovdjurens fromma. Till exempel som i den polisanmälan som länsstyrelsen gjorde mot fårhållarna på Molstaberg.
Godkännande av vildsvinsfällor tar flera år. Kemikalieinspektionen får kritik för att inte se till svensk lantbruksnärings konkurrenskraft när användningen av olika preparat begränsas.
Arbetet med EU:s vattendirektiv, där tjänstemän hellre klubbar beslut utifrån bristfälligt underlag som kan kosta svenskt lantbruk miljardbelopp, än att låta utföra ordentliga kostnadskalkyler och säkerställa finansiering.
Hur har det blivit så här? Regeringen Göran Perssons beslut 2002 att inrätta Djurskyddsmyndigheten, den som tidigare KD-ledaren Göran Hägglund senare kom att benämna ”en lekstuga för djurrättsaktivister”, verkar ha varit någon form av startskott och en anledning till att det i dag finns tjänstemän på Jordbruksverket som drivs av en vegansk agenda.
Snacka om att sätta bocken till trädgårdsmästare.
2014 såg jag en uppgift om att svenska virkespriser var de lägsta i Norden…
€41 i Sverige jämfört med Baltikum med €61.
Det är tveksamt om det framöver är lönt att avverka alls.
Det var ungefär vad Sveaskogs förre informationschef skrevi sin debattartikel häromdagen.
Vilket min kompis i Jämtland sade redan för tjugo år sedan.
Han pekade på att virkespriserna är 42% av realpriset från 1980-talet…
Om jag minns rätt.
Stämmer säkert. Jag har kollat prislistorna i några år. Bolagen ändrar hela tiden måtten på virket så att man inte får något betalt för tillväxten. Det är lika bra att sopa ner allt nu och ta pengarna. Helst skulle man gjort det för 10 eller 20 år sedan.
Från aftonlögnen:
Pseudovetenskap
Problemet är bara att forskare, som till exempel psykologen Mattias Lundberg som Vetenskapsradion talat med, kallar hela saken för pseudovetenskap. Bluff skulle kunna vara ett annat ord. Metodens anhängare tycker för sin del inte att det behövs någon oberoende utvärdering. Kursdeltagarnas omdöme räcker.
Det enda som tycks riktigt säkert är att kommunikologi blivit ett varumärke för ledarskapsutbildningar.
Kursdeltagare berättar om övningar som gått ut på att på alla fyra krypa riktigt långsamt genom ett rum. Det låter inte så vetenskapligt.
Norrköping är en av de kommuner som köpt kurser i kommunikologi, för fyra miljoner kronor. Precis vad kurserna gått ut på har cheferna dock svårt att svara på. Kanske har medarbetarna blivit bättre på att kommunicera.
Nästan allt ska upphandlas
I andra sammanhang har kraven på dokumentation och referenser blivit allt hårdare, inte minst i den offentliga sektorn. Allt från blyertspennor till regeringsplan ska upphandlas, och självklart ska det dokumenteras.
Men när det gäller ledarskap och coachning gäller tydligen inget av detta.
Den minnesgode påminner sig när arbetsmarknadspolitiken skulle läggas om för en sju, åtta år sedan. Dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin trodde mycket på coacher, och mest om de var privata.
Arbetsförmedlingen skrev kontrakt för glatta livet, och plötsligt kunde arbetslösa vända sig till experter på hypnos, healing eller “frigörande måleri” för att få hjälp med sitt jobbsökande.
Kristaller och handpåläggning i stället för arbetsmarknadsutbildning eller praktik.
När det kommer till kritan borde vi kanske inte bli förvånad när fackliga ombudsmän eller kommunala plantjänstemän långsamt kryper fram över golvet.
Den senaste trenden i ledar- och chefsutvecklingen tycks vara kommunikologi. I direkt översättning ska det betyda “läran om det som är gemensamt”, ett slags sammanfattning av allt vi vet om människors och organisationers utveckling.
Så för att sammanfatta de senaste hundra åren.
Så har vårt land gått från något som närmast kan liknas vi ett gigantiskt postkontor till ett globalt socialkontor?
Jag kan komplettera beskrivningen av ATP. Införandet gick emot folkomröstningen och blev möjligt sedan folkpartisten och varvsarbetaren Ture Königson svek partilinjen och lade ner sin röst.
I en radiointervju långt senare förklarade han att han blivit lovad stryk, om han fällde ATP-förslaget och vågade sig ner på golvet på Götaverken. Dit han förstås skulle bli förvisad sedan han svikit partilinjen. Socialism förutsätter hot.
Jag ser ATP som den verkligt stora skiljelinjen. Då fick privata tjänstemän ut 15 % mera av lönen. Sossarna svarade sina anställda: Staten har garanterat era pensioner förut och gör det även nu. Det är ingen skillnad.
Därmed blev lärare, polis, domare, officer och präst låglöneyrken. Det är vad som grundlade den svenska skolkrisen.
Att folkpartister inte är att lita på är känt sedan länge. Att de saknar stake nog för att stå vid sitt ord är därför inte förvånande.
Att det var Königson som svek visste jag, men inte att sossarna hotat honom med stryk. Socialistisk parlamentarism när den är som bäst.
Ack ja!
1990 ÅRS SKATTEREFORM M.M.
När något blir riktigt galet i svensk politik, så nog är det minst en folkpartist med på fel sida. Vilket parti var det som drev igenom 1990 års skattereform tillsammans med socialdemokraterna? Det största rånet på låginkomsttagarna i modern tid enligt min mening. Den reformen förorsakade att Sveriges statsskuld ökade från 600 miljarder till 1400 miljarder från 1989 – 1994 och de som skodde sig var inte låginkomsttagarna. De fick vara med och finansiera med moms på energi och energiskatt, sotning o sophämtning m.m. LO:s Skatteexpert Christer Persson var så fräck så att han hävdade att skattereformen hade en låglöneprofil.
Under många år hade Sveriges höga skattetryck på arbetsinkomster kritiserats. Marginalskatten på den beskattningsbara inkomsten låg på 80 procent när det var som värst, det vill säga att man fick behålla 20 kronor av den sist intjänade 100-lappen. Löntagarorganisationerna med Saco-SR i spetsen lyckades genomdriva en helt ologisk princip i löneförhandlingarna, att fastställa löneökningen i procent av nettolönen i stället för i procent på bruttolönen. (Vet någon av er som läser detta vilket år löntagarna fick igenom detta krav? Tacksam om någon kan upplysa mig om detta.)
Företagen tvingades på så sätt att betala högre bruttolöner och tvingades därmed höja priserna på sina produkter. Detta resulterade i bristande konkurrensförmåga i förhållande till vår omvärld vilket knappast förbättrade vår ekonomi. Hur kunde Arbetsgivarföreningen gå med på denna ologiska princip. Om marginalskatten var för hög skulle väl Saco SR krävt en marginalskattesänkning av riksdag och regering. Att tvinga företagen att höja lönerna för att kompensera för de höga marginalskatterna var som att hälla bensin på elden med tanke på de orimligt höga arbetsgivaravgifterna. Först ställer våra makthavare till detta elände. Som om inte detta var nog så frångick man principen att räkna löneökningen i procent på föregående års nettolön. Marginalskatten hade ju minskat med 30 procent. Inkomst på kapital sjönk i många fall från 80 procent till 30 procent.
Det var inget fel på att sänka marginalskatten bara man hade gjort en lönerevision först.
De som före skattereformen hade en miljon kronor i årslön kunde ha sänkt sin lön med 480 000 kronor utan att förlora i nettolön.
De som tjänade 500 000 kronor kunde utan vidare sänkt sin årslön med 200 000 kronor utan att förlora i nettolön.
De som tjänade 300 000 kr hade kunnat sänka sin årslön med 100 000 kronor utan att förlora i nettolön.
Dessa enorma nettolöneökningar som S och Fp genomdrev för höglönegrupperna helt i skydd av massmedia, och utan något egentligt motstånd i riksdagen i övrigt var vettlösa.
Det värsta av allt var att våra makthavare nöjde sig inte med dessa enorma inkomstförstärkningar efter skatt som de själva tillskansade sig utan de höjde dessutom sina löner som om ingen skattelättnad skett.
1990 ÅRS SKATTEREFORM M.M.
När något blir riktigt galet i svensk politik, så nog är det minst en folkpartist med på fel sida. Vilket parti var det som drev igenom 1990 års skattereform tillsammans med socialdemokraterna? Det största rånet på låginkomsttagarna i modern tid enligt min mening. Den reformen förorsakade att Sveriges statsskuld ökade från 600 miljarder till 1400 miljarder från 1989 – 1994 och de som skodde sig var inte låginkomsttagarna. De fick vara med och finansiera med moms på energi och energiskatt, sotning o sophämtning m.m. LO:s Skatteexpert Christer Persson var så fräck så att han hävdade att skattereformen hade en låglöneprofil.
Under många år hade Sveriges höga skattetryck på arbetsinkomster kritiserats. Marginalskatten på den beskattningsbara inkomsten låg på 80 procent när det var som värst, det vill säga att man fick behålla 20 kronor av den sist intjänade 100-lappen. Löntagarorganisationerna med Saco-SR i spetsen lyckades genomdriva en helt ologisk princip i löneförhandlingarna, att fastställa löneökningen i procent av nettolönen i stället för i procent på bruttolönen. (Vet någon av er som läser detta vilket år löntagarna fick igenom detta krav? Tacksam om någon kan upplysa mig om detta.)
Företagen tvingades på så sätt att betala högre bruttolöner och tvingades därmed höja priserna på sina produkter. Detta resulterade i bristande konkurrensförmåga i förhållande till vår omvärld vilket knappast förbättrade vår ekonomi. Hur kunde Arbetsgivarföreningen gå med på denna ologiska princip. Om marginalskatten var för hög skulle väl Saco SR krävt en marginalskattesänkning av riksdag och regering. Att tvinga företagen att höja lönerna för att kompensera för de höga marginalskatterna var som att hälla bensin på elden med tanke på de orimligt höga arbetsgivaravgifterna. Först ställer våra makthavare till detta elände. Som om inte detta var nog så frångick man principen att räkna löneökningen i procent på föregående års nettolön. Marginalskatten hade ju minskat med 30 procent. Inkomst på kapital sjönk i många fall från 80 procent till 30 procent.
Det var inget fel på att sänka marginalskatten bara man hade gjort en lönerevision först.
De som före skattereformen hade en miljon kronor i årslön kunde ha sänkt sin lön med 480 000 kronor utan att förlora i nettolön.
De som tjänade 500 000 kronor kunde utan vidare sänkt sin årslön med 200 000 kronor utan att förlora i nettolön.
De som tjänade 300 000 kr hade kunnat sänka sin årslön med 100 000 kronor utan att förlora i nettolön.
Dessa enorma nettolöneökningar som S och Fp genomdrev för höglönegrupperna helt i skydd av massmedia, och utan något egentligt motstånd i riksdagen i övrigt, var vettlösa.
Det värsta av allt var att våra makthavare nöjde sig inte med dessa enorma inkomstförstärkningar efter skatt som de själva tillskansade sig utan de höjde dessutom sina löner som om ingen skattelättnad skett. Var fanns oppositionen?
Tack Sten-Arne! Jag vet att du är bättre påläst i dessa ekonomiska frågor så det känns som ett gott stöd att få dessa förtydliganden framförda.