Mittemellan, räcker det?

Inger Enkvist hade en uppmärksammad ledare i Svenska Dagbladet. Hon skriver under rubriken, Ett system utan insikt om sin uppgift. Helt korrekt beskriver hon hur Sverige och svenska politiker under lång tid inte insett vilka uppgifter som är statens huvuduppdrag. Vi har som nation och folk inte deltagit i krig på över 200 år. De ”fredsbevarande” militära insatser Sverige gjort under FN-flagg räknar jag inte som krig i egentlig mening.

Vi kan spåra genom större delen av 1900-talet att svenskarna tror att frånvaro av krig är ett normaltillstånd. Men så har det inte varit någon annan stans i världen. Svenskarna har i hundra år gått omkring med en felaktig världsbild, en felaktig omvärldsanalys. I den andan har man valt politiker som inte presenterat budskap om statens kärnuppdrag. Media har inte hjälpt vare sig politiker eller väljare att vaska fram frågorna om vad som är centralt för staten och därmed för politiken. Tjafs om en pappamånad hit eller dit, millimeterrättvisa i fördelningssystemen, strandskydd för att ”rädda” stränderna undan sina ägare och inskränkningar av de laglydiga medborgarnas frihet, har blivit Sveriges bisarra signum.

Avskaffandet av värnplikten utan att ersätta den med något genomtänkt alternativ är ett stort svek mot medborgarna. Att störa gott uppträdande i trafiken på eget ansvar, med vajerräcken och fartkameror, för att istället sätta poliserna på kontor, har inte varit en bra utveckling för vare sig medborgarna eller polisen. På flera håll i landet finns idag varken polis eller ambulans eller akutsjukvård tillgänglig inom rimlig tid. Så löser man statens felaktiga resursallokering, man skapar köer i kärnverksamheten och överflöd av bisysslor.

Enkvist pekar korrekt ut militärt försvar (utan att ta upp frågan om gränskontroll och hävdande av rikets gränser), som skydd för nationens säkerhet. Hon nämner även polisen och domstolarnas uppgift att upprätthålla medborgarnas säkerhet inom nationens gränser.

Men sedan börjar hon sprida ut ansvaret till andra områden, exempelvis att staten ska ansvara för skolan. Det finns många indikationer på att privata skolor fungerar minst lika bra som statens. Det är samma sak inom vården. Privat fungerar minst lika bra. Här verkar Enkvist sitta fast i gamla socialdemokratiska föreställningar om statens uppgift. Gick inte hennes artikel ut på att peka på ett system som inte har korrekt insikt om sin uppgift?

Då hade det väl varit på sin plats att begränsa sin önskelista till just de centrala uppgifter staten verkligen har? Annars hamnar man på det där sluttande planet där allt mer sidouppgifter ses som viktiga och de verkligt viktiga prioriteras bort. Vänsterläge, eller kommunism som vi också kallar det, fungerar inte. Det har redan ett dussin fullskaleexperiment bevisat. Men om man menar allvar med att staten ska fokusera på sitt kärnuppdrag, då finns det ingen anledning att tro att mittemellanpolitik i längden kommer att fungera bättre. För den som tvivlar, lyssna till Ron Paul om allt från IS till ekonomisk politik.

 

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Mittemellan, räcker det?

  1. hellertz skriver:

    För 25 år sedan var jag aktiv i Civilförsvaret. Vi medlemmar var indelade i kvartersgrupper. Vi skulle bland annat gå runt och kolla var det fanns skyddsrum och att skyddsrummen inte användes som förråd och var belamrade med prylar och mycket mera. Framförallt var vi en grupp som lärde känna våra kvarter. Det kändes som ett mycket meningsfullt fritidsarbete. Vi pratade om att lära känna gamla, sjuka och handikappade i våra kvarter så vi snabbt kunde hjälpa vid akut katastrof. De anordnade studiebesök på viktiga platser i kommunen, exempelvis reningsverket m.m. Men sen ”dog” aktiviteterna bit för bit. Jag har frågat varför, men inte fått något vettigt svar. Så jag till och med tappade lusten att gå på deras årsmöten, men jag betalar fortfarande medlemsavgift. Vem vet… Men jag har ingen aning om vart närmaste skyddsrum är eller vart jag tar vägen om…
    Det som oroade mig mest var när jag fick veta att Sveriges reservlager tömts. Undrar när regering och riksdag och myndigheter ska börja förstå att det drar ihop sig…?

  2. Thomas Gunnarson skriver:

    Man kan fundera på hur debatten lät när Baltikum skulle frigöra sig från Sovjet.
    Vilka institutioner som då krävdes att samhället tvunget måste ha…
    De har vi skrotat också sedan vi kom med i EU.
    Alltså, medlemskapet i EU blev en total feluppfattning från svensk sida…
    Man trodde från svensk sida att vi spelar hockey inom EU, när det egentligen är poker.
    Det är två ganska skilda spel….
    Nu först verkar en del börja inse att poker inte är ett riktigt enkelt spel.

    Nu är detta kanske inget nytt.
    Sverige var i samma läge före 1939.
    Allt var skrotat och man tvingades tänka om totalt.
    Märkligt är dock att historien upprepar sig.
    Är det måhända en nationaldrag?

    • mats skriver:

      Jo, jag hade både kanonbåtsinsamlingen 1912 och mellankrigstidens naiva försvarshållning i åtanke när jag skrev, ”Svenskarna har i hundra år gått omkring med en felaktig världsbild, en felaktig omvärldsanalys.”

  3. hellertz skriver:

    Jag undrar om det inte snarare är en generationsfråga. Jag tänker på alla år jag arbetade på universitetet. Varenda ny generation som började jobba som lärare kom med samma förslag som vi hade prövat ett eller par decennier tidigare, och som inte hade varit framgångsrikt. Kanske är det så att vi alla behöver göra samma misstag om och om igen… eftersom det inte finns så väldigt många former av misstag som går att göra… 🙂 Alternativen är begränsande…

    • mats skriver:

      Generationsklyftan som kollektiv glömska eller avsiktlig val att inte lära av de äldre. Jo, du har nog minst en halv poäng där!

Kommentarer är stängda.