År 1989 sålde jag och min hustru vår mjölkgård i Älvsbyn i Norrbotten. Det blev en slant över och vi använde den till en tre månaders jordenruntresa. Vi hann naturligtvis inte med alla länder eller ens alla världsdelar. Vi undvek i mesta mån storstäder och givna turistmål. Mindre orter, bed n’ breakfast, rum med självhushåll och liknande utnyttjade vi så ofta vi kunde. Det gav en närkontakt med lokalbefolkningen som inte är lika lätt att få annars.
De gånger vi bodde på större hotell eller så, var vi alltid enda svenskarna på plats även i Thailand! Därmed fick vi många fina tillfällen att tala med människor från många delar av världen. Jag har ju lite svårt att hålla tyst, så det blev aldrig någon pinsam tystnad eller brist på ämnen att tala om. De säger att man ska akta sig för att tala politik med främlingar, det har aldrig besvärat mig och de flesta jag talat med uppskattar att få lätta sitt hjärta till någon som lyssnar. Oavsett det var lokalbefolkning eller andra besökare vi talade med, så hade alla en gemensam önskan om livet och framtiden. En öppen och fredlig värld där det går att skapa sig en dräglig tillvaro med eget arbete.
Vi märkte redan på resan att det hände saker i världen. Människor samlades på Himmelska Fridens torg i Peking. Andra flydde över berlinmuren i en omfattning som inte skådats tidigare. När vi nyss kommit hem stoppade de kinseiska myndigheterna med stridsvagnar den folkliga rörelsen på Himmelska Fridens torg. Några månader senare föll Berlimuren.
Det är kanske inte så konstigt att jag var en av de som då bejakade en gränslös värld och ett medlemskap i EG. Givetvis röstade jag för en anslutning när vi fick chans till det. Far bjöd hela familjen, med barn och barnbarn på en bussresa med egen chartrad buss till Bryssel med omgivningar 1996, för att vi skulle få bekanta oss med våra nya europeiska familjemedlemmar.
Jag föreställde mig att Europa inte skulle vara lika socialistiskt som Sverige, inte vara lika förtjust i den stora staten och byråkratin, men där hade jag fel. Länge var jag en varm förespråkare för internationell harmonisering, men har sedan flera år, med erfarenheter från EU, bytt åsikt. Jag är fortfarande för öppenhet, fritt utbyte av resor, idéer och varor mellan länder. Men jag har insett att det är kontraproduktivt för friheten att tvinga samma mönster och lagar på alla nationer och alla människor.
Även om jag i många avseenden förespråkar libertarianska idéer så vill jag behålla nationalstaterna. En bärande del i libertarianismen är fri konkurrens. Min åsikt är att det är bra med fri konkurrens mellan stater också. De länder som erbjuder bäst möjligheter för människor att på egen hand skapa sig ett gott liv kommer också som nationer att må bra. Det ger också möjlighet för utsatta människor att byta land, till ett där villkoren passar bättre.
En viktig reservation är dock att detta positiva utbyte och konkurrens inte gäller nationer som väljer vägen av stor stat och välfärdssamhälle med skattepengar. Vid fri invandring eller etableringsrätt kommer många snyltare att söka sig till dessa länder för att fika efter deras skattepengar utan att ge något direkt värde tillbaka.
Utöver den ”skräckpropaganda” som trummades in i valboskapen, att utanför EG fanns ingen framtid, så lockades många av löftet om ett decentraliserat styre av gemenskapen.
Subsidiaritetsprincipen var ett flitigt använt uttryck som argument mot de som med rätta hyste farhågor rörande ett överstatligt system.
EU som det gestaltat sig med en byråkratisk kollos på lerfötter, har passerat bortre gränsen för sin förmåga att skapa folklig förankring för sitt berättigande.
Därav ser vi framväxten av nationalistiska viljeyttringar i snart nog alla medlemsstater.
Jag tänker inte säga:
Vad var det jag sade!
Så var det sagt också!