När jag var ung fanns det ovanliga människor, lite udda. Kanske var de original i bästa bemärkelse. På en ort där jag bodde i flera år fanns en skrothandlare som inte hade som främsta mål att berika sig. Han valde sina kunder med hjärtat. Kom fel person, eller kom man med fel fråga efter en viss del, så var det stopp. Han hade inget att sälja även om han hade tio fungerande exemplar på hyllan. Blev det affär med dessa personer så blev det inte billigt för köparen. Det var sällsynt att man fick följa med in i de inre räjongerna för att skåda vad han samlat på lager. Men kom rätt person, till exempel en yngling med en dröm om att förverkliga ett projekt, då ställde han motfrågor och förhörde sig om hur det var tänkt att fungera och till vilket ändamål. Då fanns inte bara den efterfrågade delen, utan det erbjöds även alternativ som kunde vara bättre. När man i ett sådant läge frågade vad den kostade brukade han ställa motfrågan, vad får det kosta? Eftersom det här var länge sedan kanske man drog till med 200 kr. Han kunde då säga att, nja, hundra kronor är nog mer rätt. Men får du den att fungera så kommer du hit och visar upp den. Då har du med dig en namngiven sorts bakverk från ett specifikt konditori och så tar vi en kaffetår medan vi beundrar skapelsen. Vid ett tillfälle kom jag när han öppnade posten. Ivrigt öppnade han ett myndighetskuvert. Skönstaxeringen förstår du, sa han lugnt. Sedan sprack ansiktet upp i ett flin och han förkunnade att de hade inte gissat rätt den här gången heller.
En annan speciell man var en mycket duktig maskinreparatör och svetsare. Ofta anlitad av de riktigt stora bolagen. Han hade en timtaxa som jag inte var bekväm med, men vid ett tillfälle hade jag ingen annan att vända mig till med mitt specifika problem. Så det var bara att begära hjälp. Han ägnade en halv dag drygt åt att hjälpa till och instruera. Han gav sig inte förrän allt var perfekt. När så den oundvikliga frågan, vad allt skulle kosta kom på tal, svarade han, ingenting! Jag gillar det här projektet och hoppas ni lyckas. Det här tar jag igen på någon av de stora som kan betala. När deras grejer går sönder står kanske hundra man utan syssla, maskiner för miljarder står still och deras kunder får inga varor. Då är det ingen som märker om de får betala de tusenlappar jag normalt skulle ha tagit för detta. Lova mig bara att ni gör samma sak i framtiden när ni själva kan hjälpa någon som ni tror på! Det löftet har vi hållit. Han gjorde emellanåt återbesök för att se allting funkade som det skulle.
Jag älskade dessa gubbar och saknar dem, det sättet att jobba och tänka, med mera. De kunde hålla drömmar vid liv och få känslan av frihet att kännas verklig. Deras eventuella förbrytelser mot god bokföringssed är för länge sedan preskriberade och det de skrapade ihop kan inte längre återtas från deras nuvarande vistelseort. Inte ens den bäste av byråkrater kan åstadkomma vad de gjorde. Tusen byråkrater kan bara göra saken värre. Inte heller skolbänken kunde leverera vad dessa ”gubbar” lärde ut i learning by doing. Något har gått snett när det inte längre finns plats för dessa själar och deras medmänsklighet i sitt samhällsansvar.
Helt borta från kartan är de inte, (de där kluriga), men det ligger i sakens natur att man hittar dom inte lika lätt.
Jag har egna erfarenheter av hur det kan vara svårt att få denne klurige att ens i grova drag berätta vad han vill ha i ersättning. I vissa fall har jag på eget bevåg mer än fördubblat den ersättning han säger sig behöva för sitt engagemang.
Kommer jag i kontakt med yngre som klar visar att dom vill ( ibland mer än de kan) vara behjälplig, kan dom räkna med en extra bonus, som jag benämner ersättning för ”visat deltagande”.
Samtidigt förfaller ” ärligt engagemang” i allt större omfattning, till en marknad som präglas av ”tjuv och rackarspel”, där alla metoder är tillåtna. Detta förhållande leder i sig till lägre omsättning/tillväxt i ekonomin som helhet.
Men för att citera en klurig i min närhet;
”Det finns inget, jag menar absolut inget, som inte går att reparera”.
Bryter vi pengaströmmen till parasiterna törs jag slå vad om att de ”kluriga” och mänskliga medborgarna återuppstår.
Tyvärr tycks personligt ansvar vara på väg ut för att ersättas av regler och följsamhet mot regler. Ett steg på väg mot den kadaverdisciplin som präglade både Nazityskland och Sovjet.
Jag tror att människor som ”lyckas i livet” (enligt normerna) är mer benägna av att dela med sig av sin framgångsaga till och med gratis än de flesta andra som travar på i normens spår: utbilda sig – skaffa ett jobb – arbeta på utan att ifrågasätta något. Många som lyckas med något vill gärna att även andra ska lyckas. Dock innebär det inte att andra ska få något serverat gratis utan den som tar emot råd måste ha attityd, vilka och vara beredd att ändra på sig och jobba hårt.
Ovan är tvärtemot vad vänsterfolket vill. De vill lägga ner så lite energi som möjligt. Det är därför de vill omfördela allas tillgångar; ta del av dem utan att anstränga sig.
En av mina egna livsfilosofier är;
Det är bättre att man vill mer än vad man kan, än tvärtom.
Den som kan mer än han vill, har större problem att hantera.