Som en offspin på en tidigare debatt här på Frihetsportalen kom dessa tankar till mig. Sedan 1933 har facket haft ensamrätt att kräva kollektivatal av alla företag med anställd personal. Nu vill sossarna ta det ett steg längre och lagstifta att inget företag som inte har kollektivavtal ska få lämna anbud vid offentlig upphandling. De kallar det att befästa den svenska modellen.
På ett annat spår diskuteras en samtyckeslag som ska kräva aktivt samtycke innan sexuell interaktion inleds. Om det ska fungera enligt samma modell som kollektivavtalet så tvingas man skriva på ett generellt samtyckesavtal när man fyller 15 år. Sedan är det fritt fram att ha sex med vem som helst. Ett samtyckesavtal enligt kollektivavtalets modell täcker självklart in alla varianter av sex. Med skriftligt samtycke att fritt fram ha alla typer av sex med vem som helst, kan det bli svårt att säga nej till sex man inte vill ha.
Men det är ju definitionen av våldtäkt, kanske någon säger, när ett nej inte respekteras! Hur kan man föreslå något sådant? Fråga alla småföretagare som plågas av facket och deras tolkning av sin lagliga rätt att kräva kollektivavtal och deras självsvåldiga sätt att tvinga sig mellan företagare och anställd, hur de tycker att det känns. Många skulle nog likna det vid en våldtäkt som begås med lagens hjälp.
Våldtäkt och kränkning var orden sa Bill, just det sa Bull!
Måste vi inte fråga Madeleine Frick Leijonhufvud om råd, hon är väl experten om någon?
Som en frihetlig person och även företagare anser jag att företagare inte ska utföra några jobb åt stat eller kommun. Pengarna som tas emot är rånade och de som blivit av med pengarna har inte fått säga något om deras pengar ska gå till mig eller någon annan.
För övrigt är det så på många mindre orter att de småföretagare som inte har kompisar eller andra kontakter inom kommunen har svårt att få jobb av kommunen. Har man kompisar då kan man få jobb till överpris i stället. Korruptionen är utbredd.
Facken har blivit sina medlemmars värsta fiender. De bekämpar företagande, fast mera sådant är vad medlemmarna egentligen behöver mest av allt.
De har skapat ett tillstånd där en stor del av befolkningen hindras från att utföra betalt arbete, med motiveringen att det skulle sänka medlemmarnas löner. Istället är det just vad som sker, när medlemmarna måste betala underhåll till de arbetslösa via skatterna.
Sveriges ekonomi tog ett skutt uppåt på 1800-talet, sedan de otidsenliga skråna mist sina privilegier. Vi kan vänta oss ett liknande skutt uppåt, så snart fackens otidsenliga privilegier eliminerats. Det finns ingen anledning till att de skall ha något att säga till om för människor som inte vill vara deras medlemmar.
Svenska fackföreningar tror de står över lagen och allt annat som kan hota deras korporativa verksamhet.
På 70-talet hade jag besök av skogsarbetareförbundet, som krävde att jag skulle sluta kollektivavtal med fackföreningen. Jag visste samtidigt att ingen av mina skogsarbetare ville ha något med facket att göra, vilket jag meddelade gruppen på 3 personer och därför bad jag dem vänligt att lämna kontoret. Det var emellertid lättare sagt än gjort att få dem att förstå detta, innan det skulle ha kunnat gå till handgemäng. Till slut lämnade gruppen på 3 personer mitt kontor och jag hörde tack och lov aldrig av dem igen.
I början på 1900-talet började fackföreningar och politiker i USA att diskutera minimilöner. Facket ville ha det för att stänga ute svarta från arbetsmarknaden. Politiker ville ha det då de trodde att svarta utan arbete inte skulle fortplanta sig och därmed skulle den svarta befolkningen utrota sig själva.
I Sydafrika ville facket ha minimilöner för att stänga ute de svarta från arbetsmarknaden.
I Sverige vill nog facket ha minimilöner för att stänga ute invandrare från arbetsmarknaden, även om de stoiskt hävdar att det inte finns något som helst samband mellan minimilöner och arbetslöshet.
Precis som Errbe skriver att varje person som är arbetslös ska försörjas av den som har ett arbete. Desto högre minimilön desto mer arbetslösa och desto mer får de som arbetar avstå från delar av sin lön. Naturligtvis kommer de som har arbetat då att kräva ännu högre minimilöner.
I samband med blockaden av Pauls Bagarstuga i Västerhaninge läste jag igenom Livs politiska program. (Varför ska en fackföreningen ha ett politiskt program? Som medlem tvingas jag finansiera åsikter som kan vara helt åt andra hållet än vad jag själv tycker.) Tre saker slog mig. Först. De ansluter sig till Riksbankens inflationsmål, dvs. att stjäla två procent av människors tillgångar per år. Andra. De mer eller mindre skryter om att de har hållit tillbaka lönenivån och därmed tagit sitt samhällsansvar (?). Tredje. De anser att det är för lite forskning på livsmedelsområdet och förslår att pengar ska tas från företag för att ges till forskning och att Livs naturligtvis ska vara med och bestämma om vad det ska forskas på. Min reflektion på detta är nog att forskningen förmodligen skulle gå till hur man kan ersätta t.ex. en bagare med en robot. Med andra ord. Forska bort arbetstillfällen.
Fackens huvudintresse utgör möjligheten att kunna garantera att socialisterna eller politikerna kan tillgodogöra sig minst 60% av den lön en anställd kan tilltvinga sig hos en arbetsgivare. Det sker genom hot eller utpressning.
Det är fascinerande och insiktsfulla kommentarer ni ger. Men varför är de så få? Jag kan se i statistiken att det redan är flera hundra som varit in och läst på sidan, men bara fem personer som kommenterat.
De andra som läst, vad tycker de? Rubriken lockar naturligtvis några som tänkte sig att få läsa något annat. Några kanske tycker att facket är bäst och borde ha större makt. Många kanske är rädda för att stöta sig med facket på sin egen arbetsplats? I så fall ett tecken i sig på att facket redan har för stor makt.
Förmodligen har allt för få någon egen erfarenhet av att som företagare ha en konversation med facket.
Få kommentarer är naturligt. Det är inte många av läsa som skriver någon kommentar.
Kan kanske vara bra med några få insiktsfulla än en hel hög av intetsägande. Förvisso vore det kul för dig Mats att få mer reaktion på dina artiklar som håller hög kvalité. Inte många bloggar på nätet som har hög kvalité.
Jo, jag vill ju hellre ha en seriös debatt än en massa pajkastning. Uppmuntran blir jag glad för, men jag vill inte fiska efter smicker.
Det är dock svårt att veta vad som engagerar människor. Ibland har jag skrivit något som jag tycker är bra, men det ger få besök och kommentarer. Andra gånger tycker jag att det inte var så märkvärdigt, men uppmärksamheten blir stor. Det kan vara så att konkurrensen med andra artiklar och händelser i omvärlden spelar in på ett sätt som gör det svårt att dra säkra slutsatser om vilken uppmärksamhet mina skriverier får.
Nu har jag i alla fall publicerat över 2000 egna artiklar här och ett femtiotal av gästskribenter.
Jag bedömer det till att vara cirka 1500 A4-sidor text. Till det kommer alla värdefulla kommentarer, kanske ytterligare 500-1000 sidor.
Det sägs att varje människa har fem hemsidor de besöker. Att komma in i den samlingen är nog inte så lätt. Jag kan gissa att Facebook är en av de sidorna för de flesta.
Att skriva om frihetliga ämnen har inte så stor publik, konstigt nog. Jag själv upptäckte inte din sida än för några månader sedan. Jag tror att det var via bubb.la. Nu besöker jag den varje dag; har mer än fem sidor jag besöker.
Om vi skulle jämföra med artiklar i t.ex. DN eller SvD, hur många läsare har en enskild artikel? Artiklar på kultursidorna har väldigt få läsare. Personligen tror jag tidningar som Expressen och Aftonbladet överlever tack vare sportsidorna.
Ta Lars Berns blogg anthropocene.live (som han startade på grunda av att inte längre blev publicerad i MSM). Han har idag förmodligen mer läsare än han hade på sina tidningsartiklar.
Det kan kanske vara på det viset att i skolan lär sig eleverna intet fritt tänkande. De ska lära sig kritiskt tänkande, men att tänka fritt att kunna ha tusen infallsvinklar på något, det tror jag skolan utrotar totalt. Några elever överlever den utrotningen. Tyvärr, är den från den lilla skaran du får din publik.
I skolan ska alla ha samma värde, men ingen kan förklara hur det kommer sig att skolan värderar alla olika via betyg.
”I så fall ett tecken i sig på att facket redan har för stor makt”.
I Svenska Dagbladet tror jag det var, lät man oss förstå att LO har 22 MILJARDER tillgängliga i sin strejkkassa, arbetsgivarna knappt 12 d.o.
Det hade varit spännande om LO tvingats tömma den.
Jag har faktiskt upplevt det in på bara skinnet 1971-72. Lantarbetarnas kassa var inte tillräckligt stor därför varade strejken inte mer än en dag eller två. Man insåg att det inte var särskilt klokt att bråka med arbetsgivarna, men som sagt det var i Danmark det.
22 miljarder är ganska lite. Ta ut 500.00 arbetare i strejk. Det blir 44.000 kr per skalle och dag. De kan födas i två månader. Säg att 2 miljoner arbetare är med i förbund anslutna till LO. Kassan är tömd på mindre än två veckor om företagare väljer att göra en lockout för 2 miljoner arbetare. Å andra sidan skulle alla dessa solidariska arbetare sjukskriva sig. För det tredje skulle nog inte pamparna vilja riskera sina positioner. Det är nog där gränsens går.
Min analys är:
Svenskarna är impregnerade med ”konsensusolja”. Lättaste sättet att tycka lika är att tycka ingenting.
Två underförstådda levnadsregler ; minsta motståndets lag, och nånannanismen gör att flertalet människor överlåter ”tyckandet” till ett fåtal proffs i denna ädla konst.
Symbiosen dessa grupper emellan består i förhållandet hemfrid, som betecknar fördelen av att överlåta tyckandet till någon annan som kan ”dra på sig skottsalvorna” från eventuella meningsmotståndare.
Det främjar hemfriden bäst att hålla sitt tyckande för sig själv.
Motståndet är upptaget på annat håll, och lämnar mig i fred.
Att tycka medför ett visst mått av ansträngning, och det finns säkert någon annan som gör det så mycket bättre.
I valtider får denna grupp epitetet soffliggare, och får vissa att påtala det bekymmersamma i att delaktigheten i demokratiska processer avtar.
Men så fort valresultatet satt sig i folks medvetande, kan soffliggarna lugnt ligga kvar och inte kännas vid något ”krav på delaktighet”.
Hemfriden räddad, denna gång också.
Politiskt tyckande avfärdas av soffliggaren som ( likt vår statsminister) ”käbbel”, och något som andra är bättre skickade att praktisera.
Detta förhållande passar tyckareliten väl, då störningsmoment likt tyckande till höger och vänster, helt utan tanken på konsensus, bara ställer till det.
Det är dessvärre en hel massa frihetliga ideal som offras i sammanhaget, och det lär väl i sinom tid uppdagas. även hos den inbitne soffliggaren.
Därav är antalet kommentarer relativt få.
Facket? Fuck it!
Jag har länge undrat varför inte facken kräver lägre skatt istället för högre lön, det skulle ju ge medlemmarna mer i netto. Men den svenska modellen innebär att facken inte lägger sig i politiken (nåja) och att staten inte lägger sig i löneutvecklingen.
Och resultatet ser vi med svenska industrilöner som är förhållandevis låga samtidigt som skatteuttaget är stort.
Svenska folket är sedan länge totalt grundlurade!