Självförsvar i Vallåkra

I Skåne har inletts en rättegång mot en 68-årig man som i sitt hem skjutit två bröder till döds. Mannen erkänner gärningen, men förnekar brott. Han åberopar nödvärn. Bröderna har varit i delo med mannen en tid och den ena brodern var belagd med kontaktförbud. Vid det aktuella tillfället var de beväpnade med ett järnrör respektive en kniv. En av dem var maskerad, den andre hade sin rånarluva i fickan.

Den 68-årige mannen är hjärtsjuk. När männen krossade fönstret i hans ytterdörr hämtade han sin hagelbössa. Därpå sköt han den ene i bröstet och den andre i ryggen. Så långt tror jag att alla är ense om händelseförloppet. Då återstår i detta fall resonemanget om den aktuella händelsen, och i vidgad mening det principiella, resonemanget om nödvärnsrätten.

Nödvärn är inget brott. Det är undantaget när en gärning som skulle varit uppsåtlig och möjlig att undvika begåtts och då varit ett brott, istället inte varit uppsåtlig och inte heller möjlig att undvika eller skydda sig från på annat sätt. Lite krångligt beskrivet, men lagar om dessa saker är tillkrånglade i Sverige.

Vi tar det lite vackert. Juristerna brukar hävda att förutsättningarna för att kunna åberopa nödvärn är att man dels ska vara hotad till liv och hälsa, egendom räknas normalt inte. Dels ska man inte haft någon möjlighet att undvika eller undkomma en konfrontation. Dessutom ska det brukade nödvärnsvåldet stå i paritet med det våld man riskerar att utsättas för. Samtliga dessa delar är utomordentligt svåra bedömma för dem som inte var på plats.

Hur agressiv och hotfull behöver en angripare vara för att det ska vara befogat att tillgripa nödvärn? Måste personen skrika och gapa samt ha ett vapen i handen? Eller räcker det att personen viskar i ditt öra att ”nu ska jag döda dig”? Måste hot över huvud taget uttalas? När det gäller våldtäkt kan det vara ett brott om inte ett uttryckligt medgivande föregått akten. Hot till liv och hälsa torde alltså reciprokt kunna föreligga utan att detta uttalas verbalt eller skriftligt.

Hur stor ansträngning måste man göra för att undkomma hotet, för att istället bli kvar på platsen och utöva nödvärn? Vi kan ta ett övertydligt exempel. Ponera att en fullt frisk 25-åring på ett öppet fält blir hotad till livet av Usain Bolt. Vilka möjligheter har en vanlig person att springa ifrån Bolt? Hur stor ansträngning kan man begära av en hjärtsjuk ålderspensionär i motsvarande fall? Om den angripne är rörelsehindrad, vilka åtgärder kan man begära att en sådan person måste vidta för att undkomma angreppsbrottet? Om man blir utsatt för ett angreppsbrott i sitt eget hem, vart ska man då rimligen ta vägen för att sätta sig i säkerhet?

Om man inte får tillgripa mer våld än nöden kräver, hur ska man i ögonblicket utröna det? Ska man säga till angriparen, ”vänta, hur tjock är din pinne? Så pass, ett ögonblick så ska jag leta reda på en motsvarande pinne så att jag inte gör mig skyldig till övervåld!” Det låter ju orimligt och inte som ett krav anpassat till den för handen varande situationen. Dessutom är en överenskommelse om ordnat ömsesidigt angrepp med likvärdiga vapen benämnt för duell, och det är förbjudet enligt svensk lag. En duell är ju en tävling där vapnen är likvärdiga. Varför vill lagstiftaren tvinga angripna personer att tävla i en gren där de vanligen är underlägsna motståndaren? Tävlingar brukar ha regler och domare på plats. Det är det aldrig vid våldsbrott, likväl tvingas svaga medborgare delta i något de riskerar straffas för om de är framgångsrika. Om den angripne är uppenbart underlägsen i styrka, snabbhet, eller av ålder eller sjukdom/skada, har denne då rätt till ett effektivare vapen för att jämna ut oddsen? Om inte, varför inte det?

Om hot uttalas, men angriparen inte når fram till sitt offer, då är det fortfarande bara olaga hot. Varför måste man vänta till dess angreppet verkställs innan man får försvara sig? Polisen är som vi vet inte allestädes närvarande och kan inte förhindra alla brott. Vi vill inte heller ha polisen i knät dygnet runt. Men då måste också medborgaren medges rätten att på eget initiativ och ansvar upprätthålla sin egen säkerhet.

I Sverige medges inte licens för skjutvapen i självförsvarssyfte. Men många brottslingar har tillgång till skjutvapen trots att det är olagligt. Ja, själva innehavet utan licens är ett brott i sig. Varför ska skötsamma medborgare av lagstiftaren och rättsväsendet avsiktligt försättas i ett underläge gentemot mot brottslingar?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Självförsvar i Vallåkra

  1. Thomas skriver:

    Det är naturligtvis ingen mening med att diskutera detta.
    Mannen gjorde vad vem som helst hade gjort under de förutsättningar som fanns…
    Oavsett resultatet i rättegången så hade mannen inget val. Står det två man utanför dörren till ens bostad och hotar med stryk så är det enda att slå tillbaka med de medel man har.
    Det handlar, som du menar, inte om en tävling utan om att slå ut motståndaren så fort som möjligt.
    Alltså, valet är att vika undan eller att slå så hårt att man oskadliggör motståndaren.

    När jag jobbade med LVU-grabbarna så insåg jag just detta.
    De hade ständiga problem med att alltid hetsa upp sig för ingenting.
    De gjorde allt för att hetsa upp mig…
    Men jag försökte förklara för dem att de inte kunde göra mig mer illa än en lantbruksbyråkrat, så varför skulle jag bry mig om deras ”atttacker”…
    De förstod aldrig min inställning.
    Men det handlar om att alltid ha klart för sig när man skall dra gränsen…
    Och om det står två man utanför dörren och vill komma in och prygla mig, så gäller det att agera eller fly..

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Den ende som känner sig säker i en avväpnad befolkning är den beväpnade kriminelle. De laglydiga kommer alltid i underläge. Se bara på den arma mannen i Vallåkra.
    Det är socialisternas monopol på våld som måste brytas, förr kommer ingen politiker att lyssna till befolkningen. Makten sitter i bössmynningen, det har alltid varit socialisterna varumärke. Varför behöver de alltid livvakter? Inte ens Löfven kan röra sig utan dessa, symbolen på den mest onyttiga personen i Sverige.

    • Göran skriver:

      Varje gång jag går förbi riksdagshuset i Stockholm och ser alla vakter där har jag tre påstående jag skulle vilja säga till dem, någon dag:

      1. Det måste vara ett förnedrade jobb att stå och vakta Sveriges mest korkade personer.
      2. Jag förmodar att det är husen kulturella värden ni vaktar och inte personerna som jobbar i dem.
      3. Jag antar att ni står här för min säkerhet, att skydda mig om det skulle komma ut någon person från detta hus som vill stjäla ännu mer pengar av mig än vad de redan stjäl av mig i dagsläget.

  3. Errbe skriver:

    Fallet är ett exempel på rättsväsendets bristande på sunda förnuft.

    Den gamle kan inte på något sätt anses en fara för omgivningen. Möjligen skulle han behöva skyddas från eventuella hämnare bland brödernas kompisar, men det har inte anförts. Han har erkänt och villigt berättat vad som hänt, så han har inte behövt hållas fängslad för förhör. Bröderna var erkända odågor, som t.o.m. deras egen mamma var rädd för.

    Ändå har han hållits fängslad i ett halvår.

    Det finns inga skäl att misstänka honom för framtida brott. Han bör förstås släppas fri. Genast.

    Men ”rättsapparaten” spenderar en vettlös massa pengar och tid på att försöka komma fram till en riktig dom. Nu skall domstolen för tredje gången ”göra syn” på brottsplatsen, för att utreda om kökslampan lyste så mycket utomhus, att han kunde ha sett bröderna och deras vapen. För att se hur mörkret verkar, får man så här års betala övertid fram till kl 23.00. . .

    Det förefaller som en åklagare tagit fallet som chansen att senare kunna stoltsera med en dom för mord. Åklagare skall inte drivas av prestige för att ”vinna”.

    Fallet är en skandal. Rätts-skandal.

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Vi är drabbade av Helsingborgs Dagblad och har haft chansen att följa historien om den arma Vallåkramannen på nära håll. Gangstrarna är ju borta så dem kan det ju inte vara synd men den stackars mannen skall ju plågas resten av sitt liv av journalisterna som gjort livet till ett helvete för honom.
    Under tiden som det stått på har HD skrivit spaltkilometerar om ärendet, maffiga bilder med horder av poliser, nämndemän och större delen av domarkåren också dessa på bilder i varierande mängder och storlek.
    Min enkla fråga. Vad är det man vill uppnå med all denna hysteri. Är det månde murvlar som betalar avlat till våra korrupta politiker för hävda att det socialistiska våldsmonopolet är det bästa för oss? Längtar efter synpunkter.

    • mats skriver:

      Folket ska tuktas till lydnad. Är inte det, det enkla men nog så korrekta svaret?

    • Stefan Eriksson skriver:

      Murvlarna ”lever” på sånt här, likt gamarna lever på as.
      Med den stora skillnaden att gamarna har inget val.

  5. Göran skriver:

    Jag tror folk i allmänhet missuppfattar vad polisen är till för. Det är endast till för att utöva våld eller hot mot befolkningen på uppdrag av regeringen. Naturligtvis skulle en lagtext som skrev så inte godtas av folket. Därav gör man denna uppgift legitim genom att låta polisen ha en sekundär uppgift att låtsas skydda medborgarna. Polisen behöver bara vara så pass bra på denna sekundära uppgift att medborgarna godkänner det med näppe, det vill säga legitimerar deras existens.

    Det spelar i stort ingen roll vem jag tar upp rätten att vara beväpnad med; alla tror att grannarna ska börja skjuta på varandra om vi får ha vapen. Jag kontrar ett sådant påstående med att fråga vilka av personens grannar som vill se denne död? Hur många jägare eller vapenägare av andra skäl mördar varandra varje år?

    Jämför man nödvärnsrätt mot när en polisman använder våld i försvar tar det fullständigt löjliga proportioner. I en polismans fall räcker det med som försvar efter att ha dödat någon att polismannen trodde, dvs. inte behöver vara det minsta säker på att denna var utsatt för ett hot.

    Jämför även med den erfarenhet, egen eller genom poliskårens samlade, som en polis kan gå in i en situation. Polisen kan vara mental förberedd långt över en vanlig människa. Polismannen kan ha resurser för i stort alla möjliga situationer. Polisen kan planera situationer i förväg. De kan överväga alternativ innan de ger sig in i en situation. Ändå anses det med ytterst få undantag att polisen agerade korrekt hur klantiga de än har varit. Det tas väldigt stora hänsynstagande och man griper efter vartenda dammkorn i försvar.

    En dom kan skrivas för fällande eller friande oavsett situation i princip. Vill man fälla, skriver man domen för fällande. Vill man frikänna skriver man för frikännande. I polisers fall kommer domen att skrivas för friande. Det ska till ytterst klantighet om det ska fällas. Undantaget är när polismannen begår ett brott mot staten, såsom att ta statens frimärke och klistra på sitt privata brev. Ett brott som är mycket grövre än att misshandla någon i arresten.

    Eftersom vi har politiska domstolar i Sverige kan vi inte förväntas oss att dessa ska döma efter vad som kan anses vara moraliskt rätt.

    Se bara på hur korkat det är med staten som skiljeman i en konflikt mellan staten och en enskild medborgare. Om du vore i konflikt med din granne, skulle du då vilja att dina grannes bror var skiljeman i er konflikt? Tror inte det. Hur kan vi då acceptera statens domstolar som skiljemän? De flesta gör det, mot allt sunt förnuft. Hur kan vi bli så korkat utbildade att tro något gott av det?

  6. Rikard skriver:

    Hej.

    Vad har lagar med rättigheter att göra, om lagen inte beskriver och avgränsar mellan just rättigheter, friheter att och från, samt skyldigheter? Intet.

    Fria människor äger rätten att bära konsekvenserna av sina beslut. Undersåtar äger plikten att lyda.

    Således kan endast fria människor dels begå brott, som i fallet i Vallåkra, men endast fria människor kan försvara sig och sitt. Undersåtar kan endast lyda det som makten väljer att utsätta dem för.

    En fråga för envar svensk att ställa sig: i vilken mån representerar riksdag och regering samt lagarna folkets vilja? I vilken mån finns legitimitet i lagarna?

    Ibland är uppror i stort som i smått en plikt, om så bara mot sig själv.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

Kommentarer inaktiverade.