Bonniers stora svek

I ett antal ledare i olika Bonniertidningar har man försökt dumförklara brexit och folkmröstningar.

PM Nilsson i ledare på DI: Demokrati är större än plötslig folkmakt

Britterna tycks till stor del ha röstat mot den fria rörligheten, särskilt av östeuropéer, men också mot vad de uppfattar som en maktfullkomlig europeisk överstat.

Nej, britterna har inte röstat mot den fria rörligheten. De har röstat mot att inte få vara herre i sitt eget hus och att själva bestämma sin rörlighet utanför EU.

Frågan hur EU ska styras är dock brännande och det demokratiska underskottet är på allas läppar, i alla fall på de som nu ropar på fler folkomröstningar och större nationellt självbestämmande.

En annan slutsats av de franska, holländska och brittiska folkomröstningarna är att de demokratiska ambitionerna i internationella samarbeten som EU bör minskas. Det är fortsatt viktigt att odla en demokratisk kultur men i övrigt komma till ro med att inte bygga en demokratisk federation som den amerikanska eller tyska. Folk vill inte ha den. Och EU bör inte heller hamna i händerna på de nationella parlamenten, det skulle lamslå samarbetet.

Lögn? Amerikanerna vill absolut ha kvar sin federation. Något annat har jag då aldrig hört. Tyskarna verka gilla sin. Så vilka folk är det som inte vill ha sin federation? Varför skulle inte vi i våra nationella parlament, om de fungerade, styra de mellanstatliga förhandlingarna och avtalen? Komplettera detta system med folkomröstningar om varje fråga där de nationella parlamenten anser att det förhandlat färdigt. Då kan vi börja tala om europeisk demokrati. Vi kan till och med lägga ner hela Europaparlamentet, hela EU-kommissionen och kraftigt begränsa Europarådets möten.

En sådan slutsats är inte så odemokratisk som man kanske kan tro. De liberala demokratierna har noggrant skjutit ut viktiga sektorer så att folkvalda politiker inte kan nå dem, i alla fall inte omedelbart. Domstolarna ligger utanför politikernas maktsfär, liksom forskningen och makten över företagen. Då och då uppstår rörelser som vill politisera rättsväsende, universiteten och näringslivet, men argumenten mot folkdomstolar, politiskt styrd forskning och att riksdagen ska tillsätta styrelsen i Investor är starka och vinner nya generationer.

Sant att politikerna avhänt sig direkt inflytande över myndigheterna. Men samtidigt har man på omvägar skaffat sig att oerhört stadigt grepp om forskningen (via anslagen) och över företagen (via lagstöd till facken samt en djungel av lagar, förordningar och föreskrifter). Nej, politikerna har inte lämnat ifrån sig makten, de har bara gjort den mer osynlig, förmodligen till och med för sig själva. Uppenbarligen har de lyckats göra den osynlig för vissa journalister.

Ett nytt område som avpolitiserats är penningpolitiken, vilket hittills varit framgångsrikt.

Det där tror väl PM Nilsson inte på själv!

Den svenska regeringsformen från 1974 andas stor och tidstypisk tillförsikt till folket men även den har skydd för grundläggande rättigheter och krav på kvalificerade majoriteter och två riksdagsval för att kunna ändra grundlag.

I Sverige ändras grundlagen i praktiken enklare än vanligt lag, genom att både partierna och media håller tyst om förestående förändringar och sedan skriver triumfatoriskt om de lyckade förändringarna när de stadfästs efter ett val. Rent bedrägeri och Bonniermedia inte bara vet om det, de är medskydliga!

I EU-systemet är domstolen, centralbanken och revisionen helt självständiga. Kommissionen står fri från medlemsstaterna men kan avsättas av EU-parlamentet. Ministerrådets representanter är ansvariga inför sina nationella parlament.

Det är en sinnrik ordning som i relation till utmaningarna har fungerat bra. Den centrala frågan nu bör inte vara hur folket ska få mer makt i EU utan hur EU, i likhet med medlemsländerna, ska skyddas från plötslig folkmakt.

PM Nilsson, Dagens Industri

Behöver man förtydliga PM Nilssons slutsats att han anser att såväl EU som Europas stater måste skyddas från plötslig folkmakt? Flera politiska observatörer som upplevt revolutioner och diktaturer har konstaterat att ”Diplomati är konsten hålla vakthunden lugn tills munkorgen är på plats.” Det är den sortens diplomati PM Nilsson förespråkar!

Min omedelbara reaktion på denna och andra ledare som går i samma riktning är följande. Varför ser inte dessa ledarskribenter att det de egentligen efterlyser, det som kan rädda demokratin, det är att den inskränks till att gälla enbart principiella frågor som gäller samtliga medborgare? Det vill säga att demokratin kan endast fungera långsiktigt om den tillämpas i en liten stat. Med liten stat menas alltså liten byråkrati och få (helst inga) lagar som reglerar sådana saker som medborgarna själva kan sköta. Med andra ord, ökad individuell frihet.

DN har en osignerad ledare på temat om parlamentsbeslut kontra folkomröstningsbeslut. En osignerad ledare betyder antingen att det är ägaren som mot ledarskribenternas vilja vill ha texten publicerad. Eller så vågar inte den aktuelle ledarskribenten stå för sin text. Eller något tredje alternativ som jag inte förstår mig på. Men osnyggt är det när samma tidning dagligen ondgör sig över anonyma kommentarer på nätet.

Jag instämmer i problembeskrivningen, att ansvaret för beslutens verkställande blir extremt otydligt. Det har jag skrivit om tidigare. Men grundproblemet är detsamma, att politikerna har gett sig själva en otillbörligt stor stat (byråkrati) att hantera. Med en väsentligt mindre stat och ett förbud mot att expandera den, tvingas politikerna, till de flesta propåer om ingripanden i än den ena än den andra frågan, att svara; Det där får ni klara själva!

Bonnierstädslade författaren Göran Rosenberg bereds utrymme på Sveriges Radios hemsida, där han kommer till slutsatsen att folkomröstningar är ”ett slag i magen på demokratin.” Han för ett visserligen korrekt resonemang om att i en parlamentarism gör folkomröstningar av svenskt snitt det omöjligt att utkräva något ansvar för folkomröstningens resultat. Men han missar att skriva att det är just det som är politikernas avsikt med att utlysa en folkomröstning.

När politikerna inte har någon lösning på de problem de själva skapat, inte kan, inte törs ställa saker till rätta, då ser de i folkomröstningen en möjlighet att komma undan sitt eget ansvar. De kan både äta kakan och ha den kvar. Åtminstone schimärt.

Grundproblemet är naturligtvis fortfarande att politikerna har tagit åt sig för många frågor och för stor makt i för många frågor, från folket och de enskilda medborgarna. Denna makt har de sedan fördelat ut utan personligt ansvar till en hoper byråkrater. Ett sådant system brakar garanterat samman förr eller senare och ju längre det består, desto oftare kommer det att fallera i olika detaljer.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Bonniers stora svek

  1. Göran skriver:

    Jag tillbringade en del av förra veckan i London. Nu hemma och läser ovan artikel inser jag ännu mer vilken ankdamm Sverige är och att media har kraftigt invinklade skygglappar.

    Det har framförts i svensk media att de äldre röstade bort ungdomarnas framtid. Själv kan jag konstatera att det nog är tvärtom. Många ungdomar i London skulle inte ha kvar sina jobb på grund av de skattehöjningar som skulle komma via ett fortsatt medlemskap i EU.

  2. akesundstrom skriver:

    Det gläder mig att du i din kritik mot Göran Rosenberg har en så positiv syn på beslutande folkomröstningar, efter att tidigare ha sagt dig ogilla sådana.

    Men du instämmer å andra sidan i hans ”korrekta resonemang” om att man med denna metod inte kan utkräva något demokratiskt ansvar. Så är knappast fallet. Det enkla och självklara plikten för regering och riksdag är att verkställa vad folket har bestämt. Om så inte sker går det visserligen inte att tvinga en trilskande regering att avgå – och däri ligger förstås en konflikt med det parlamentariska systemet. Men det är av mindre betydelse, eftersom väljarna alldeles på egen hand kommer att utkräva ansvar, i nästkommande val. Och i praktiken, hur ofta har regeringarna i Schweiz i efterhand dristat sig till att överpröva de många folkomröstningbesluten?

    • mats skriver:

      Vi kan endast översiktligt jämföra med Schweiz. I Brexit-omröstningen hade väljarna ett framförhandlat avtal att ta ställning till. Stanna i EU betydde acceptera avtalet, för att förkasta avtalet var man tvungen att rösta lämna. Politikerna gjorde också klart att lämna skulle betyda lämna. Hur, var och är fortfarande oklart. Men det är uppdraget från folkomröstningen att ordna den proceduren med EU.

      I Sverige gives sällan tydliga alternativ att ta ställning till och här är folkomröstningarna dessutom enbart rådgivande. Det tydligaste valet var väl höger- eller vänstertrafik och det otydligaste kärnkraftomröstningens tre alternativ.

      Det kommer alltså an på politikerna att formulera tydliga alternativ som politikerna begriper hur de ska verkställa när folket sagt sitt. Svenska politiker sviker på den punkten. Att folket, som du påstår, kan ”utkräva ansvar i nästkommande val”, fungerar ju inte i Sverige där folket röstar in samma bedragare om och om igen. Därmed kan man säga att det svenska systemet (både folket och politikerna) inte är redo för folkomröstningar.

      • akesundstrom skriver:

        Men Mats, nog inser du väl skillnaden: I Sverige har ju väljarna sällan något val, eftersom partierna är så eniga i EU-frågan och låtsades vara det även om kärnkraften. Detsamma när det gäller klimatet, en annan potentiell folkomröstningsfråga. Dagens samsyn i svensk politik är unik och rimligtvis omöjlig att upprätthålla i längden. En mer normal åsiktsdivergens, som inte ligger långt borta, ger absolut väljarna möjlighet att straffa den regering som trotsar folkviljan. Och varför skulle det som fungerar utmärkt i Schweiz inte fungera i ett Sverige som lägger Palme-parentesen bakom sig och tillfrisknar, både mentalt och ekonomiskt.

        • mats skriver:

          Ja, precis! I Sverige finns inga reella val. Alltså skulle folkomröstning inte fungera under för handen varande premisser, vilket i praktiken visats flera gånger.

          • akesundstrom skriver:

            Eniga om låsningarna i dagens svenska politik, men nu pratar vi om en av oss båda önskad framtid då beslutande folkomröstningar är tillåtna. I en sådan mer välfungerande demokrati finns inga möjligheter för makthavarna att smita undan, om de nu, mot all rimlig förmodan, får för sig att försöka sabotera väljarnas beslut.

            • mats skriver:

              Ja tänk om man kunde lita på politikerna!
              Men tyvärr har jag helt tappat för förtroendet för de svenska och även för en hel del utländska.

              • akesundstrom skriver:

                Ingen vettig människa litar väl på våra politiker! Men nu var ju frågan om man ens kan lita på att väljarna kommer att utkräva ansvar av de partier som vägrar respektera utfallet av olika folkomröstningsbeslut. Har du kvar din tro på det mänskliga förnuftet borde du inte behöva tveka om att allt kommer att fungera lika bra här som i Schweiz.

                • mats skriver:

                  Tyvärr är jag skeptisk angående mänskligheten som helhet. Inget undantag för svenskarna.
                  Självklart finns det medmänniskor jag litar fullständigt på.
                  Men det betyder inte att jag litar på kollektivet.

                  • akesundstrom skriver:

                    Svartsynen kan vi dela vad svenska politiker beträffar. Men om du påstår att svenska väljare i grunden (inte bara för stunden) är mer lättlurade än de schweiziska, så tror jag faktiskt att du har fel.

  3. Göran skriver:

    Detta om demokratiska val. Är det demokrati att rösta på en gris i en säck? Borde man inte veta exakt vad man röstar om? Tänker jag lite till, borde då inte varje riksdagsval i Sverige har en agenda där man har preciserar vad man vill göra nästa 4 år? Vem har t.ex. röstat för att energiskatten ska ökas 4,9 procent. Vid ett val lämnar de som röstar mandat att göra precis vad som helst. Bestämmer sig majoriteten för att införa 100 procent skatt kan de göra det. De som röstade kan inte protestera mot det. De lämnade mandaten. DÖ-överenskommelsen är helt okej enligt lämnat mandat. Det går till och med utmärkt att bestämma att inga val mer ska ske. Mandat är lämnat. I och för sig är det kopplat till att lagarna får ändras hur som helst i Sverige.

    • akesundstrom skriver:

      Sant, men just därför är det nödvändigt med beslutande folkomröstningar! Jag saknar den slutsatsen i din i övrigt korrekta litania.

Kommentarer är stängda.