Liberalismen och gud

Det är tydligt att många liberaler inte ser de konflikter de själva bygger in i sin filosofi. En av dessa är föreställningen om gud. Vad har gud att göra med det världsliga styret? Vilken gud då, för den delen? Eftersom dessa filosofer utan undantag, jag kan i vart fall inte komma på någon, kommer från västvärldens föreställningsvärld är det underförstått den kristna guden de tänker sig. Ibland redovisar de en föreställning om en gemensam judisk-kristen gud.

Det är sant att kristendomen tagit in Gamla Testamentet som ett förord till den kristna tron. Men guds budskap är ju helt olika i de två delarna, så frågan är om det ens är samma gud. Judarna ser i vart fall Jesus som en bedragare eller avfälling från judendomen och de kristna följaktligen som varande ovärdiga. Islam har både GT och NT som förord till Koranen, men bryr sig egentligen inte mycket om den gudstolkningen.

Dessa är de enda stora monoteistiska religionerna. Det är endast om man har en monoteistisk gudsuppfattning som det är meningsfullt att hänvisa till Gud, i singular och med stor bokstav, som alltings skapare och herre. Så vi må anta att de som referrerar till gud som ursprunget till människans frihet och rättigheter har någon av dessa tre gudar i åtanke. Ingen av dem tycks reflektera över det ologiska i att hänvisa till ”gud” i ett samhälle med religionsfrihet, där varje individ kan ha sin egen gud, av vilka inte två behöver vara lika. Så vilken gud som är gud i ett samhälle med religionsfrihet är ett mycket luddigt koncept.

De frihetliga liberalerna poängterar religionsfrihet, att man ska få välja sin egen religion och även utöva den som man själv vill. Ganska få säger uttalat att en fri människa måste kunna välja att inte bli inkluderad i religiöst liv och ceremoniel. En av de första frihetsivrare som hävdade att vi inte fått våra rättigheter av gud, var David Hume. Han hävdade istället att de var naturgivna.

Bland de amerikanska revolutionärerna som skrev Oavhängighetsförklaringen fanns några som inte var medlemmar i någon kyrka eller församling. Det bidrog nog till att texten fick utformningen:
When in the Course of human events, it becomes necessary for one people to dissolve the political bands which have connected them with another, and to assume among the powers of the earth, the separate and equal station to which the Laws of Nature and of Nature’s God entitle them, a decent respect to the opinions of mankind requires that they should declare the causes which impel them to the separation.
We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their creator with certain unalienable rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Här finns alltså bakom deklarationen en köpslagan om formuleringarna för att beskriva med vilken rätt revolutionärerna slår sig fria från den existerande maktordningen. Gud eller naturen, det är frågan. Svaret blev bådadera. Endast så kunde man enas och gå vidare. Idag har föreställningen om gudsgåvan tagit över i den amerikanska allmämhetens medvetande och för all del även bland de skolade, vilka inte törs opponera mot en i samhället utbredd barnatro på en gud som likt en gammal farbror vakar över världen.

Inte ens en så sentida filosof som Isabel Paterson, som 1943 skrev The Humanitarian and the Guillotine, kunde lämna gud åt sidan till förmån för den naturgivna rätten. Trots en lysande inledning till frihetens försvar och hur den goda viljan har mer ont på sitt samvete än alla diktatorer och krigshetsare tillsammans, lyckas hon vända det till att humanister och filantroper är terrorister i samma ögonblick som de inte utför guds verk.

De svenska liberalerna försvarade länge statskyrkan, trots att många liberaler istället var medlemmar i frikyrkor. De socialliberala i viss mån och socialisterna i än högre grad bejakar ateismen. Men många liberaler vågar inte utmana konservatismens krav på gudstro, av rädsla för att bli stämplade som socialister. Och så finns naturligtvis de som trots förmåga till logiskt tänkande och rationella beslut inte förmår överge gud.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Liberalismen och gud

  1. Göran skriver:

    Innefattar begreppet religionsfrihet att man ska få välja vilken gud man vill tro på och hur man vill tro på denna gud? Eller, avser religionsfrihet att slippa tvånget att tro på en gud och att inte utsättas för godtycklig inskränkning från dem som tror eller från en religion som kollektiv?

    Avser även religionsfrihet för en företagare rätten att neka en anställd att utöva sin religion på arbetstid?

    Som jag tolkar hur begreppet religionsfrihet utövas i världen är det rätten att få förtrycka andra med sin tro på en gud.

    Nu vet jag inte om det är en liberal ståndpunk att rättigheter får inskränka på andra människors liv, frihet och strävan mot lycka. Religion är för många människor i världen väldigt inskränkande.

    Bara för att vara bitter mot mänskligheten, har jag en känsla av att väldigt många vill inskränka andra människors liv på grund av att de själva anser sig inte klara av att sträva mot lycka. Jag tolkar ”sträva mot lycka” att få möjligheter att göra det var och en vill göra som tillfredsställer personen i fråga och då i första hand den inneboende nyfikenheten och kreativiteten. De må vara hur liten som helst eller hur stor som helst.

    Själv blir jag oerhört tillfredsställd av att rationalisera i stort sett allt jag gör. Skulle jag inte få det på grund av t.ex. paragrafridande byråkrater eller trångsynta företagare, då skulle jag bli deprimerad.

    • mats skriver:

      Jag skulle definitivt hävda att en anställd inte har rätt att utöva sin religion på arbetstid. Såvida det inte är det som personen är anställd för att göra, som exempelvis präst.
      Dina övriga frågor är också välmotiverade.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Är det ändå inte lite märkligt att socialister, ateister och annat folk tycker att det det är fullt i sin ordning att bryta mot de 7 sista budorden i Katekesen. Vad är det för fel på dem?
    Måste man tro på Gud för att kunna tillgodogöras sig ett kristet budskap?

    • Göran skriver:

      Jag har lite svårt att t.ex. förstå hur man kan kalla sig troende kristen och var en politiker. Att vara politiker går inte att förena med de tio budorden.

    • mats skriver:

      Varför tror du att det är avsaknad av gudstro som får vissa människor att inte iaktta basala moralregler? Sådana syndare finns ju även högt placerade i de olika trossamfunden.

Kommentarer är stängda.