De allmännyttiga bostadsbolagen försvann för minst 20 år sedan, kanske 30. Jag minns inte när kravet på kommunala bolag blev samma som för privata bolag, de ska jobba för att leverera vinst till ägarna. Samtidigt försvann kravet på att de kommunala bostadsbolagen ska tvingas husera socialfall. Vill socialnämnden hyra in ett socialfall hos ett kommunalt bostadsbolag så får de betala vad bolaget begär. Bostadsbolagen brukar kalkylera med att ett socialfall är en betydligt dyrare hyresgäst än en som betalar själv, så de sätter hyran därefter.
Socialnämnderna fick större budgetar, bostadsbolagen går med vinst och allmännyttan var borta. Men det har stora delar av allmänheten inte fattat. Inte heller verkar våra journalister ha begripit detta. Just nu gapar journalister i diverse media, inte bara statens, att allmännyttan måste ta sitt ansvar och bygga fler bostäder, för folk har ju inte råd att både betala svart för hyreskontrakt och betala hyran.
Hur kan det bli så? Socialnämnderna betalar överpris för både nya och gamla ”socialfall”. Därmed utestängs många vanliga svenskar från en bostadsmarknad som är långt ifrån öppen. Men inte bara enskilda medborgare drabbas av den galna hyresmarknaden. John Steinberg har i sin bok Ledarskap, från 2002, beskrivit hur skolans relation till Örebro kommunfastigheter såg ut.
För en gammal och omodern, utan exempelvis ventialtionssystem, skola från 1957 betalade man i slutet på 90-talet 288.000 kronor i månaden i hyra, eller 750 kr per kvadratmeter. Detta betalades ur skolans operativa budget. Som var och en förstår påverkade det vilka resurser skolan fick kvar till den pedagogiska utmaningen. I sann byråkratisk anda var dessutom fastighetsskötseln uppdelad på flera förvaltningar, alltså förutom det kommunala bolag som stod som fastighetsägare! Det var kommundelsförvaltningen, parkförvaltningen och skolförvaltningen.
Steinberg beskriver hur det mesta av den driftbudget han som rektor hade till förfogande förvann redan innan skolstarten bara för att städa upp skolgården och åtgärda den vandalism som skett under sommaren. Pengar som cirkulerade inom Örebro kommun, men inte gav ett uns bättre utbildning till Örebros ungdomar. Kommunens lokala ”BNP” blev högt men effektiviteten låg.
Hur hänger nu detta ihop med Frédéric Bastiat, en fransman som dog 1850? Han skrev samma år en bok om Det man ser och det man inte ser. I denna bok gör han ett antal ekonomiska och politiska betraktelser på temat. Vad han menar är, att de effekter man ser av att använda skattepengar för vissa ändamål, kanske inte väger upp förlusten av de effekter man inte ser. Han ger även exempel på andra effekter av vad man ser och vad man inte ser, men de berör jag inte här.
I ett av sina exempel tar han upp statligt bostadsbyggande, men inte som svensk allmännytta för socialfall och sådana som inte kan skaffa sig bostad själv. En kritik är att staten inte lika väl som de bostadssökande vet var de vill ha sin bostad. Men den viktigaste är kritiken mot offentligt bostadsbyggande som jobbskapande åtgärd. Vad man ser är de byggjobbare som får arbete och lön av skattemedlen. I en större stad kanske det är tusen familjer som försörjs på det viset.
Men vad man inte ser är vad de som betalade skatten skulle ha gjort med pengarna om de fått behålla dem. De hade garanterat gjort något med dem. Investerat i ett börsnoterat företag i byggbranschen, eller någon annan bransch. De kanske hade låtit bygga sitt eget drömhus där de själva vill ha det. Om de inte behövt lämna ifrån sig pengar till staten, hade de skapat andra jobb, en del på andra ställen.
Eftersom den statliga byråkratin för att fördela pegarna till byggjobb också kostar pengar, förlorar man pengar som annars kunde gjort bättre nytta direkt. Det är förluster som man inte ser. Om staten vore den effektivaste byggherren, då skulle man väl bestämma att staten ska stå för allt byggande? Men så tokiga förslag har ingen kommit med. Ja, nästan ingen. För erfarenheten visar att staten inte är särskilt effektiv affärsman.
Bastiat avslutar sin kritik av staten som byggherre med orden: Som permanent, generell och systematiserad åtgärd är det bara en bluff som ruinerar, en omöjlighet, en motsägelse, som gör stor sak av det lilla jobb det har åstadkommit, vilket är det man ser, och döljer det myckna arbete det har förhindrat, vilket är det man inte ser.
Det vore något för media att berätta när läsarna beklagar sig över bostadsbrist och höga priser!
Törs man använda det slitna uttrycket; ”ju fler kockar desto sämre soppa”, i detta sammanhang.
Instituten i Bryssel är experter på det vi inte ser ett skvatt av i verkligheten.
Av hundra kronor till vår gemensamma kassa blir väl tio kronor kvar när byråkratin tagit sitt.
Eller är min gissning fel?
Frågan är om det ens blir tio kronor kvar?
En annan bedrift av Bastiat var att han lyckades omvända en granne som var hängiven kommunist. Vidden av detta inses av alla som munhuggits med insnöade vänstermänniskor.
Ett annat praktexempel på vad folket ser och inte ser är min ”käpphäst” familjepolitikens tvångströja. Tänk om alla familjer fick en lika stor skattepliktig föräldralön per barn. De som inte ville stanna hemma hos barnen, fick använda föräldralönen till att betala sin barnomsorg med och göra avdrag för kostnaden i sin deklaration. Vilken valfrihet och trivsel skulle inte detta skapa, och så blev ju inte hemmaföräldern arbetslös och lönlös såsom det fungerar idag.
Tänk vad mycket byråkrati (rundgång) vi skulle spara. Och så skulle människan kunna bete sig som alla andra däggdjur som lever i frihet. De tar hand om sin avkomma tills de kan klara sig själva. Detta är vida mer ekonomiskt lönsamt och naturligt än dagistvånget med alla sina nackdelar i form av tvåbilstvång på landsbygden i synnerhet. Kostnader för alla vabbande föräldrar både hos försäkringskassan och på kostnader för företagen där småbarnsföräldrarna saknas helt oplanerat stup i kvarten. Och det bästa av allt, då skulle den till storstäderna fördrivna landsbygdsbefolkningen kunna flytta tillbaka till landet igen.Vore inte detta en nåd att stilla be om för både stad och land. Som grädde på moset skulle hela föräldraförsäkringen kunna avvecklas.
Detta är lite roligt. Att båda föräldrarna jobbar gillar staten eftersom det skapar mer skatteintäkter. Att lura folk att välfärdssystemet är så bra medför att en familj gärna ser två försörjare. Det i sin tur innebär att familjen sätter statens intressen före familjens. Hur kan det bli så fel?
Att en familj består av två familjeförsörjare anses vara jämlikhet. Men om det endast skulle behövas en familjeförsörjare rent ekonomiskt skulle det faktiskt innebära att jämlikheten kan fördelas på sådant sätt att båda föräldrar jobbar fyra timmar per skalle och dag i stället för att de som idag jobbar åtta timmar per skalle och dag.
Eftersom välfärden tydligen har krävt att vi behöver dubblera antalet som arbetar, hur ska vid då kunna fyrdubbla det i framtiden? Ska även barnen jobba?
Helt rätt, Sten-Arne. Som du vet har jag för egen del hävdat (i tidningen Världen i Dag) att AB Sverige skulle bli 20-30 miljarder kronor rikare om dagens subventioner till daghemmen och ”föräldraförsäkringen” ersattes av en barnpeng direkt fill föräldrarna (med ett betydligt lägre belopp än det ”allmännas” nuvarande kostnader). Bl a därför att vi därmed besparas kommunernas extremt höga administrativa kostnader och generella inkompetens. En likartad bedömning (dock utan sifferprecisering) gjorde professor Sören Blomqvist i sin utredning Dagis och Drivkrafter (Ds 1999:67).
Sanna liberaler går förstås längre än så och menar att det är föräldrarnas plikt, inte statens, att försörja och vårda de barn de väljer att sätta till världen. Möjligt att realisera redan i dag (tack vare de osynliga vinster Bastiat talar om, men väljarna i dagsläget har svårt att upptäcka), men givetvis enklare om genomföra om vi avvecklar de värsta av alla övriga systemfel: bostadspolitiken och klimathysterin.
En liten men viktig rättelse i denna mening i mitt inlägg ovan, innan någon annan rättar mig.
”Vilken valfrihet och trivsel skulle inte detta skapa, och så blev ju inte hemmaföräldern ”arbetslös” och lönlös såsom det fungerar idag”.
Jag glömde citationstecknen. Alla vet vilket krävande men roligt arbete det är att fostra barn, inte minst sina egna. Arbetslös är man definitivt inte! TV och gammelmedia har hjärntvättat svenska folket. Gammelmedia och TV är folkets och framför allt barnens och våra barnbarns fiender!
Är det så att de kommunala bostadsbolagen debiterar högre hyra för socialfall? I minst ett av de kommunala bolagen i Stockholm fungerar det på sådant sätt att skötsamma hyresgäster subventionerar olönsamma hyresgäster. I vissa områden i Stockholm är den en ren förlust att äga en hyresfastighet på grund av höga underhållskostnader. Denna förlust täcks upp av övervinster i andra områden.
De kommunala bolagen i Stockholm används även för att täcka upp kostnader i den kommunala budgetten. Detta innebär att de skötsamma hyresgästerna får betala högre hyra än nödvändigt. Detta kan vi faktiskt kalla för en dold skatt.
De kommunala bolagen i Stockholm används även som belöningssystem. Chefer tillsätts i dem med höga löner utan att han den minsta kompetens för uppgiften eller ens har någon funktion i dem. De kan sitta och rulla tummarna mer eller mindre.
Sedan har politiker i kommunen mage att påstå att hyrorna är höga. Vilka skitstövlar, för de vet nog mycket väl hur det kommer sig att hyrorna är höga.
Återigen ett exempel på det gängse Storbrorsspråket. ”Allmännyttan” är i praktiken raka motsatsen till något nyttigt, d v s något uppenbart skadligt. Skall vi kanske kalla det ”Allmänskadan”? Redan Bastiat noterade detta när han föregrep det alternativkostnadstänkande som alla seriösa ekonomer använder, men som vänsterpolitiker hatar och dagens svenska ”liberaler” (Alliansen) ger sken av att inte förstå.
Genom att tydligt markera ett avståndstagande från detta språktrixande (och själv avstå från att använda denna politiskt vinklade terminologi) blir en detaljerad beskrivning av onyttan tämligen överflödig, eftersom en majoritet av väljarna (även de socialdemokratiska kärntrupperna men också många vänsterpartister) inser att det är den fria konkurrensen som skapat välståndet medan planekonomisk, politisk styrning skadar detsamma.
Därför saknar jag citattecknen runt ordet ”allmännytta” men framför allt din egen konkreta slutsats, som väl rimligen är att en fri bostadsmarknad måste återupprättas, d v s att hyresregleringen (priskontrollen) avvecklas liksom alla kommunala bostadsbolag. De fyra förment borgerliga partierna som, trots regeringsinnehav i åtta långa år, vägrat ta detta för sanna liberaler självklara steg är givetvis långt större skurkar än de kommunala småpåvar du gisslar – och som Göran kallar ”skitstövlar”.
Ja, det kanske skulle varit citattecken för att markera ett avståndstagande. Men frågan är om det hade uppfattats så? Det hade kunnat uppfattats som att ”allmännyttan” är något jag hittat på, en ”halmgubbe” för att ha något att sticka nålar i.
Jag tyckte det blev så långt och att min egen avsmak för det hela var ganska tydlig, att jag inte ville förlänga det hela med fler egna reflektioner, som i grunden vore lånade från Bastiat.
Kanske skulle jag ha gjort samma förtydligande som du gör, att politikerna borde skämmas som inte hutar åt journalisterna när dessa driver politikerna framför sig i uppenbart opinionsskapande syfte. Men politikerna själva kanske inte förstår vansinnet med ”allmännyttan”?
Men tro inte, Mats, att kanslihuset befolkas av idioter. Alla i det huset förstår vad ordet ”allmännytta” egentligen betyder, liksom – kan tilläggas – att klimatpolitiken är ren och skär dårskap. Men både Reinfeldt och Löfven har valt röstfisket framför medborgarintresset – trots sannolika invändningar från egna opolitiska rådgivare.
Så det är ingalunda presskåren som ”driver politikerna framför sig”, även om man kan få det intrycket. Däremot kan partierna förstås dra nytta av maktlojala tidningar – inte minst SVT – som sviker sin journalistiska plikt och sjunger med änglarna, d v s återberättar de skrönor politikerna uppskattar. Än allvarligare är att många fuskande ”forskare” gör detsamma.
Det demokratiska ansvaret förblir dock riksdagens och regeringarnas.
Frédéric Bastiat är väl värd att prisas och att ihågkommas. I Frankrike gäller sedan länge bred samstämmighet om raka motsatsen.
Vid firandet i en sydfransk stad (Dax?) 2001 av 200-årsdagen av Bastiats födelse blev protesterna mot firandet så våldsamma att det delvis inställdes. Staden t.o.m bad om ursäkt för att ha medverkat till att uppmärksamma Bastiat.
Intressant notis om det intellektuella klimatet i Frankrike. Så det är ingen tillfällighet att just en fransk nationalekonom försökt revidera vår nutidshistoria i Marx´s anda – men inte lyckats lika bra som originalet. Och sanningen att säga demonstrerat det rakt motsatta: att socialism/planekonomi leder till växande välståndsklyftor (helt logiskt i opolitiska analytikers nyktrare ögon).
Du tänker på Thomas Piketty, antar jag.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Piketty
Thomas Pikettys bok ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” är väldens minst lästa bok. Den genomsnittliga köparen av boken slutar läsa boken på sidan 25.
Till och med de som kallar sig riktiga marxister förkastar boken som ett falsarium.
Förvisso, Mats, men det intressanta är inte den misslyckade författarens namn utan det förvånande och artiga intresse hans bok väckte, trots de flagranta bristerna. Och visst tog bl. a. Assar Lindbeck avstånd, men utan att fördjupa sig i den omvända (och politiskt superkänsliga) slutsats jag nämnde: att det finns ett POSITIVT samband mellan planhushållning/socialism och växande välståndsklyftor, i synnerhet vad gäller förmögenhetsfördelningen.
Göran skämtar om att läsarna tröttnar på sid 25 och påstår att t o m sanna marxister underkänner den. Det låter begripligt, eftersom författaren ingalunda ställer upp på Marx och Engels krav på statligt ägande av de så kallade produktionsmedlen. Piketty kan närmast jämföras med Rudolf Meidner, de svenska löntagarfondernas fader. Alla minns vad Kjell Olof Feldt skaldade om den idén och idag finns det ytterst få i arbetarrörelsens ledarskikt som ger uttryck för den typen av extrem antiliberalism. (I detta skikt kan inte påstå att poeten Göran Greider och Aftonbladets halvkommunistiska kultursida hör hemma.) Men ljugandet om att vänstern värnar om de sämst ställda ägnar sig förstås även Löfven åt, om än inte med samma glöd som Mäster Palm och Olof Palme. En pragmatisk gråsosse och jordnära norrlänning (Juholts motsats) undviker alltför vidlyftiga överdrifter.
Eftersom det lobbas intensivt för att Piketty ska få Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne, så kan det vara på sin plats att nämna hans namn. Så folk vet vilken filur det är, om han får priset.
Den uppgiften har gått mig förbi, tyckte snarare att han redan var på väg mot en välförtjänt glömska.
De krafter som lobbar för ett så kallat Nobelpris riskerar f ö att göra självmål, eftersom Pikettys budskap, rätt tolkat, är antisocialistiskt. Hans statistik (den intressanta delen) visar ju att den vänsterpolitik som dominerat i västvärlden det senaste halvseklet ingalunda skapat ett mer egalitärt samhälle utan raka motsatsen, oerhörda förmögenhetsklyftor. Förklaringen är att socialism och keynesianism leder till inflation, som omfördelar kapital till de redan rikas fördel långt mer effektivt än de stora inkomstskillnader som rådde under kapitalismens glansdagar, före 1914.
Den som till äventyrs tvivlar vad Bastiat konstaterat kan lämpligen läsa den här artikeln i SVENSKA DAGBLDET http://www.svd.se/lrf-skrota-nya-lagen-for-upphandlingar/om/offentlig-upphandling.
Den beskriver effektiv hur socialisterna långsamt men säkert drar ner en supereffektiv livsmedelsransoneringen över huvudet på svenska folket. Något svenska folket rimligen är helt blinda inför.
Hur kommer det sig att LRF är så förbaskat fega som måste lägga in i sin kritik att de ”stödjer god arbetsmiljö”. Vad har LRF med det att göra? De enda som behöver bry sig om arbetsmiljön på en arbetsplats är de som arbetar där.
Fackföreningar består av korkade människor som tror att god arbetsmiljö skapas med arbetsbegränsande lagar i stället för med arbetsfrämjande lagar. Desto större konkurrens om arbetskraften desto bättre kan arbetsmiljön bli. Som det är nu gör facken så mycket som möjligt för att minska konkurrensen om arbetskraften. De har till och med mage att skryta om det.
Dessutom är jag väldigt trött på att höra att företagen ska skapa den goda arbetsmiljön utan att någon ens tänker på att det faktiskt är människorna på företaget som skapar arbetsmiljön. När t.ex. en arbetare struntar i säkerhetsbestämmelser, då är det företaget som struntar i dem. Hur befängt får det egentligen bli från fackens sida?
Svenska socialdemokrater agerar som hitlertysklands nazister gjorde enligt Martin Niemöllers beskrivning:
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Målet för SAP är statskapitalism, planekonomi. Undan för undan ska medborgarna, småföretagen, föreningarna och slutligen de börsnoterade företagen stoppas in i sossarnas tvångströja.
Men har SAP i dag verkligen någon annan målsättning än själva maktinnehavet? Makten som partikaders försörjningsinrättning, men renons på andra ambitioner i väljarkårens intresse. I rättvisans namn bör väl tilläggas att det är nästan lika illa ställt i de förment borgerliga partierna.
Inte heller riktigt sant att SAP eftersträvar planekonomi, däremot en blandekonomi med superstor offentlig sektor. Den så kallade svenska modell, som borgarna inte vågar utmana på allvar. Men vars framgång står och faller med vår kapitalistiska industri- och finanssektor.
Du tror att de har släppt det socialistiska målet med planekonomi och att det endast är makten de är ute efter, oavsett vad det medför för nationen och medborgarna? Elitistisk parasitism, ja du kan ha rätt!
Jo, det är jag övertygad om. Men det är förstås illa nog med (det för alla partier i stort sett gemensamma) målet att till hälften socialisera medborgarnas inkomster via ett fortsatt extremt skattetryck. För att kunna finansiera dagens Ofantliga Offentliga Sektor.
Och ingen förändring ar är i sikte, så länge inte bara partierna utan även våra ekonomiprofessorer tiger om det nya, hemliga mantrat – framtidsimperialismen – och dess tickande bomb, ett växande svenskt och globalt skuldberg, som förr eller senare måste demonteras. Till priset av antingen en rejäl 30-talskris i repris eller tjugo år av nolltillväxt i västvärlden. Inte en De Grönas supporters lär jubla när den notan skall betalas.