Som mina läsare vet har jag haft svårt för Ayn Rand. Jag läste hundra sidor av Atlas Shrugged (1957), men orkade inte mer för jag tyckte personskildringarna var så stereotypiska i linje med nazismens bild av sina idealmänniskor och sina undermänniskor. Därmed tyckte jag att romanen förlorade i värde, trots de frihetliga principer hon pläderade för.
Bara sex år senare, på sommaren 1963, skrev hon en artikel betitlad ”Racism”, för The Objectivist Newsletter. Nu redovisar hon ett klarare resonemang för vad rasism är, hur man känner igen den och ger exempel på 1963 års rasister i USA. Möjligen oväntat för dem som indoktrinerats i svenska skolor och den svenska debatten, så pekar hon inte ut rika vita män som de enda som kan vara rasister.
Hon beskriver tydligt att oavsett vilken grupp man tillhör eller bakgrund man har, så finns det vissa individer som blir rasister och andra som inte blir det. Rand drar sig inte för att peka ut den svarta medborgarrättsrörelsen som rasistisk i sina krav på positiv särbehandling. Vid den här tiden fanns ett lagförslag som gick ut på att införa positiv särbehandling med avsikt att gynna de svarta i USA. Det skulle kunna gälla bussning till andra skolor, eller särskilda villkor vid offentliga anställningar. Lagen infördes 1964, efter John F. Kennedy mördats i november 1963.
Rand skriver bland annat följande:
Under sin stora kapitalistiska epok var USA världens friaste land och det bästa motargumentet mot alla rasistiska teorier. Människor av alla folkslag kom dit, några från obetydliga, kulturellt outvecklade länder, och åstadkom produktiva stordåd som skulle ha förblivit dödfödda i deras överkontrollerade hemländer.
….
De främsta offren för sådana rasfördomar som verkligen förekom i Amerika var de svarta. Det var ett problem som hade sitt ursprung och fördes vidare i den icke-kapitalistiska södern.
Idag förvärras problemet, och det är likadant med alla andra former av rasism. Amerika har blivit ramedvetet på ett sätt som påminner om de värsta tiderna i Europas mest efterblivna länder på 1800-talet. Orsaken är densamma: kollektivismen och etatismens tillväxt.
Trots ”liberalernas” rop på jämlikhet mellan raserna under de senaste årtiondena rapporterade den federala folkräkningsbyrån nyligen att ”de svartas ekonomiska status jämfört med de vitas inte har förbättrats på nästan tjugo år”. Den hade förbättrats under ”blandekonomins” friare år, men försämrades i takt med den fortlöpande utvidgningen av ”liberalernas” välfärdsstat.
Situationen i USA och Europa har inte förbättras de efterföljande 50 åren (sedan 1963). Välfärdsstaten har expanderat över alla breddar, medborgarnas frihet och egenmakt har minskat i motsvarande grad, minst.
Kritiken mot positiv särbehandling för att avstyra rasism kan riktas mot all positiv särbehandling, till exempel feministiskt motiverad särbehandling för att gynna kvinnor. Sådana åtgärder är trots alla goda intentioner inget annat än sminkad diskriminering. Det du Birgitta Ohlsson, vad är det för frihet och jämlikhet du står för?
All institutionaliserad diskriminering under efterkrigstiden synes alltså kunna hänföras till den antirasistiska kampen i medborgarrättsrörelsens USA under Martin Luther King och John F. Kennedy. Följdriktigt lärs idag ut på svenska lärosäten att diskriminering har sitt ursprung i rasismen. Man har i god socialistisk och orwellsk anda vänt på förtecknen. Inte underligt att vanligt folk, politiker och media ständigt går vilse i debatter om diskriminering.
Klicka på bilderna nedan så blir de större och lättare att läsa.
PS. Här är statistiken Sten-Arne hänvisar till nedan.
PPS. Här är Sten-Arnes argument nr 2, mest ett svar till Göran.
RSS – inlägg
Liberalismen för mig är varken fågel eller fisk i synnerhet i dessa tider när de flesta säger sig i någon mån vara liberala. Det är bra att vara diffus i politiken då kan man snabbt ändra uppfattning då det passar det egna intresset. När det har hänt dåliga saker historiskt i politiken så nog har folkpartister varit i farten.
För att ta några exempel så var det folkpartisten Ture Königson som lade ner sin röst i riksdagen och därmed införde ATP ett av de större sveken av de lågavlönade och de kommande släktena. Idag finns det de, som inte ens får det man felaktigt kallar garantpension, som man dessutom betalar skatt på. De föräldrar som tagit hand om sina barn utan dagissubvention och därför subventionerat samhället med minst en miljon per barn i 1990 års penningvärde.
Maria Leissner som trots/eller på grund av sitt mantra ”att de som inte lämnade barnen till dagis var näriga kvinnosuggor” blev partiledare för Fp. Numera har hon fått uppdraget och en påse pengar för att återupprätta Romerna i Sverige. När ska de merendels kvinnliga föräldrar återupprättas ekonomiskt av Maria Leissner med en miljon per barn exklusive förluster i föräldraförsäkring, och pension m.m. samt ränta på ränta på det de förlorat.
Vem var det som tillsammans med socialdemokraterna röstade igenom 1990 års skattereform i riksdagen som innebar det största kollektiva rånet på låginkomsttagare i modern tid? Den som inte vet kan ju gissa. De som före skattereformen hade en inkomst på 300 000 kronor kunde ha sänkt sin lön med 116 000 kronor utan att förlora i nettolön. De som tjänade 500 000 kronor kunde sänkt sin lön med 220 000 kronor och de som tjänade 1 000 000 kronor kunde sänkt sin lön med 480 000 kr utan att förlora i nettolön. Det som hände efter reformen var, att höginkomsttagarna höjde sina löner som om ingenting hänt. Det var inget fel att sänka marginalskatterna bara man först hade gjort en lönerevision vilket inte gjorts.
Att vara liberal är att vara lierad med massmedia som sopar igen spåren genom att utestänga debattörer med icke politiskt korrekta åsikter från debattsidorna och medverkan i Radio- och TV.
Nu senast på bokmässan under ämnet yttrandefrihet där det nog blev lite för tydligt för att sopa det helt under mattan.
Att vara liberal enligt ovan är att medverka till utsugning av det arbetande folket och berika sig själva. Hur skulle detta lilla liberala parti överleva utan sina speciellt goda kontakter med ledande massmedia?
Jag håller med till 100 % hur det ser ut idag med liberalism. Men, om man inte går tillbaka till ursprunget med liberalism och håller på den benhårt, kan man då ens påstå att det som kallas liberalism idag är liberalism?
Inom flera ideologier skapas olika tolkningar och de får ofta någon form prefix eller suffix. Är det rätt att göra så? Jag tycker inte det. Det som är kärnan ska vara kärnan och allt annat ska inte ha några namn som associerar till kärnan.
Detta är väldigt tydligt inom libertarianism. Grunden är icke anrepsprincipen. Trots den grunden är det gott om folk som struntar i den mer eller mindre och kallar sig libertarian. Hur svårt kan det vara? Antingen accepterar man grunden eller så kallar man sig något annat.
Det parti som har förkortning (l) avser lismande partiet.
”Maria Leissner med en miljon per barn exklusive förluster i föräldraförsäkring, och pension m.m. samt ränta på ränta på det de förlorat”.
Är det inte samma Maria som tröttnade på en urspårad debatt på Konserthuset i Kungl. Huvudstaden i början på 70 talet, tackade för sig med de bevingade orden att; ”nu måste jag skynda mig hem till min spermie”? Liberalt så det skriker om det!
Några dagsaktuella platsannonser:
”Malmö stad strävar efter att medarbetarna ska avspegla den mångfald som finns bland befolkningen.” (Platsannons, musiklärare.)
”Vi vill att Intraservice ska präglas av öppenhet och respekt för olikheter och vi vet att mångfald bidrar till att utveckla vår verksamhet.” (Platsannons, systemförvaltare, Göteborgs stad.)
”Vi eftersträvar jämställdhet och mångfald och ser gärna sökande med olika bakgrund och erfarenheter. (…) I all vår verksamhet ligger en prioritering av barn och unga, äldre, människor med funktionshinder och av mångspråkig biblioteksverksamhet. Alla våra medarbetare ska omfatta och dela den prioriteringen.” (Platsannons Bibliotekarie med inriktning barn, Stockholms stadsbibliotek.)
Det finns alltså tre möjliga positioner:
– Det är jätteviktigt vem du är; hudfärg, etnicitet, klass, kön etc… för att vissa är bättre än andra.
– Det är jätteviktigt vem du är; hudfärg, etnicitet, klass, kön etc… För att mångfald har ett egenvärde.
– Egenskaper som människor inte kan göra något åt, som ursprung, är helt oviktiga. Vid rekryteringar ska det bara tas hänsyn till vad man kan och har gjort.
En liten association utan för ämnet
Det står ingenting i annonserna att de inte får vara kriminella.
För kriminella, invandrare och andra, som vill få möjlighet att komma in och snoka ute hos landsbyggföretagarna måste tjänsterna som kontrollanter av personalliggare vara det direkta drömjobbet för en maffiaboss, Då kan man ostört ta sig in i alla utrymmen för att utröna hur man kan ta sig in ostört och efter en tid skicka ut sina hantlangare. Det måste vara i det närmaste riskfritt att i lugn och ro kunna plocka åt sig det som passar. Polisen behöver man inte oroa sig för.
I stort sett den enda gång polisen har bilar att skicka ut omgående på landsbygden, är när djurskyddshandläggarna anser sig behöva ha beskydd. Då kan det komma ut tre piketer på nolltid för att klå upp en ensam oskyldig bonde. Så som en del av dessa djurskydds-handläggare beter sig så kan jag förstå att de befarar att de ska råka illa ut. Har någon djurskyddshandläggare någon gång blivit misshandlad av en bonde och i så fall hur många per år? Hur många oskyldiga bönder har blivit misshandlade av vår poliskår?
För att ha anledning att snoka hos andra har de uppfunnit Pokemon Go! Då behöver man inte ens vara statligt anställd för att tränga sig på överallt.
Det vet väl alla att alla bönder drömmer om att djurskyddslagarna ska avskaffas så att de får slå sina djur.
Det vet väl alla att svenska bönder är mest sadistiska i hela världen och därför har den strängaste lagstiftningen att förhålla sig till.
Hur skall vi klara oss utan den billiga, ”mörade” kotletten från Nederländerna?
Eller pengasusfilén odlad i ett hål fyllt med lervälling och avföring från Sydostasien?
Min katt är mer noggrann med vad han stoppar i sig än jag och de flesta andra.
Hallå Göran och Stefan, jag förstår att Ni är ironiska men dessvärre kommer inte alla läsare att inse det, även om de som vanligen avger kommentarer här på bloggen nog inte kan tro annat än att ni ironiserar.
Japp, egentligen är ämnet inget att ironisera över, alldeles för viktigt för det.
Jag ser allvarligt talat ingen ironi i att svensk livsmedelsproduktion ödeläggs av övernitiska, konkurrenshämmande regler och verklighetsfrämmande tjänstehjon med makt över andra.
Ja, det är ironi. I verkligheten fungerar det på sådant sätt att människor i ett land anser att deras mat är bättre än andra länders mat, att deras djurhållning är bättre än andra länders djurhållning och att deras djurskyddslagar är bättre än andra änders djurskyddslagar.
Det ironiska i ovan är att svenska politiker och vissa företrädare för matproduktion i Sverige tror att andra länders invånare tror att allt är så bra i Sverige att de vill ha matvaror från Sverige.
Detta leder till att produktionen i Sverige blir onödigt dyr till ingen som helst nytta utan precis tvärtom. Lägg till detta att människor väljer mat efter styrkan på sina plånböcker.
Kan det gå åt något annat håll än åt skogen? Detta är så simpelt att förstå att det säkert kan läras ut i årskurs 3. Men, hur kommer det sig att det inte går att lära ut i Sveriges Riksdag?
Sten-Arnes påstående att ”hemmaföräldrarna” förlorat så mycket som i runda slängar en miljon per barn, kan förefalla överdrivet, men det är helt sant. Lika sant är att Feldts skattereform (tillsammans med fp) ökade inkomstklyftorna i samhället.
Den effekten kvarstår ännu, som många pensionärer känner på sin bara hud, men som inget av de politiska partierna anser sig kunna göra något åt. Mekanismen bakom denna bakvända Robin Hood-politik är förstås att det är lättare och politiskt ”billigare” att lura de så kallade fattigpensionärerna (med vänsterröstande i solid majoritet) än att ge sig på andra grupper i samhället. De sämst ställa och politiskt naiva blir snuvade av sina egna ombud på Helgeandsholmen. Ingen vacker syn, och därför ingenting som vår maktlojala press vill rapportera om.
Skammen delas givetvis av de borgerliga partier, som i allt väsentligt godkänt denna fördelningspolitik – inte bara ”liberaler” eller folkpartister som du lite orättvist antyder i de två sista styckena. Det var rätt att sänka de högsta marginalskatterna, felet var att inte samtidigt genomföra strukturreformer för att finansiera reformen och därmed rädda pensionärerna.
Vad spelar det för roll om inkomstklyftorna ökar om de som ligger längst ner får ökningar i partiet med övriga? Men jag gissar att de som ligger längst ner får sämre ökningar på grunda av t.ex. ökade skatter.
I USA tittar man på rörligheten mellan olika inkomstskikt, dvs. hur många som går från ett lägre skikt till ett högre och tvärtom. Ser man på inkomstklyftor på sådant sätt får man en helt annan bild. Bara en iakttagelse från det. Rörligheten från lägre till högre ökar hela tiden.
Så här ser den verkliga statistiken för aktuell period ut.
Se PS. i mitt inlägg. Går ej att lägga in bild i kommentarer.
/Mats
Jo, det spelar roll at två skäl. Dels därför våra partier påstår att deras politik leder till motsatsen, d v s att klyftorna minskar – vilket är osant. Men också därför att det i första hand är förmögenhetsklyftorna som ökar. Och gör så på grund av en ekonomisk politik (nollräntor mm) som samtidigt sänker det långsiktiga välståndet och därför inte går att rationellt försvara med hänvisning till produktivitetsvinster.
Men du har rätt i din gissning, Göran, att de sämst ställda i allmänhet drabbas hårdare än de förmögna av det högre skattetryck som långsiktigt krävs för att banta det ohållbart stora svenska (och västerländska) skuldberget.
En äldre generation socialdemokrater förstod den saken, så icke dagens politiker, Hjalmar Brantings och Tage Erlanders barnbarn. Göran Persson hävdade visserligen (helt korrekt) att den som står i skuld aldrig är fri, men det var bara tomt prat, ett spel för gallerierna. I verkligheten bidrog även han till att öka Sveriges samlade skuldbörda.
Angående Robin Hood vill jag bara klargöra en sak. Robin Hood stal inte från rika för att ge till fattiga. Han tog tillbaka de pengar som staten hade tagit från de fattiga. En sann frihetshjälte.
@ Göran skriver:
”Vad spelar det för roll om inkomstklyftorna ökar om de som ligger längst ner får ökningar i partiet med övriga?” Jag skall försöka skriva av den tabell som beskriver det Du frågar efter.
Hoppas att inte siffrorna hoppar omkring för mycket.
Tabellen visar hur mycket nettolönen ökat i kronor och % före och efter skattereformen
Taxerad Kvar efter Kvar efter Ökning i Ökning
inkomst skatt 1991 skatt1988 kronor/år procent
60 000 43 996 – 41 400 2 596 6
100 000 73 756 – 63 600 10 156 16
200 000 135 256 – 104 600 30 656 29
300 000 183 256 – 127 600 55 656 44
500 000 279 256 – 173 600 105 656 61
800 000 423 256 – 242 600 180 656 74
1 000 000 519 256 – 288 600 230 656 80
Här ovan kan vi se att det är en brutal ökning av inkomstklyftorna såväl i kronor och procent.
Jag hävdar att 1990 års skattereform är det största kollektiva rånet på låginkomsttagarna i modern tid. Tack vare massmedias propaganda och de korporativistiska organisationernas tystnad så tror jag, att om man idag, 25 år efter rånet, skulle fråga vad 1990 års skattereform betydde så skulle inte en på 1000 ha någon uppfattning vad som egentligen hänt. Knappast någon skulle kommit ihåg att LO:s skatteexpert Christer Persson påstod att skattereformen hade en låginkomstprofil.
Det gick som jag befarade siffrorna i tabellen flöt ihop.Tabellhuvudena ovan skall vara från vänster:
Taxerad inkomst, Kvar efter skatt 1991, Kvar efter skatt 1988, Ökning i kr, Ökning i %
Översta kolumnen till vänster börjar med 60 000 och slutar med 1 000 000, andra
kolumnen börjar med 43 996 och slutar med 519 256, tredje kolumnen börjar med -41400
och slutar med -288 600, fjärde kolumnen börjar med 2 596 och slutar med 230 656 och sista kolumnen går från 6 % till 80 %. vilket betyder att inkomstökningen efter skatt vid 60 000 kronors taxerad inkomst blir bara 6% medan inkomstökningen efter skatt på
1 000 000 kronor blir 80 %. Håll med om att det är magstarkt med 74 % högre inkomstökning efter skatt vid en taxerad inkomst av 1 000 000 kronor.
Den första kolumnen och de två sista kolumnerna visar förändringen i kronor och procent vid olika taxerad inkomst.
Om man tolkar tabellerna som Sten-Arne ställt upp dem är det våldsamma nettoökningar av den disponibla inkomsten efter att skatterna är betalda som äger rum.
Är avsikten att dämpa farhågorna för toppfolket i Sverige, att politiker och höga företagsledare inte skall förlora på urholkningen av kronans köpkraft?
Eller siar man för att förbereda sig för Zimbabwe eller Venezuelanska tillstånd?
Kommentar till inkomstklyftorna ovan. Generellt sett behöver Sverige större inkomstklyftor för att motivera folk att röra sig från ett inkomstskikt till ett annat. De som jobbar hårt ska ha högre lön. Det behövs även incitament att bygga förmögenheter. Utan förmögenheter kommer Sverige stanna och kastas tillbaka många år i tiden. För att detta ska fungera behövs konkurrens, att de som är skickliga och arbetar hårt avlönas mer än de som är oskickliga och lata. Ett skrå som behöver den konkurrensen är t.ex. läkare.
Men, ökning av inkomstklyftorna ska inte byggas med en bedräglig skattepolitik. Angående tabellen så måste man först veta vad LO anser vara en låg inkomst. Är det en årslön på max 300.000 eller 400.000. Skulle den ligga där någon stans är det ingen större skillnad i ökning upp till 1 miljon. Nu glömde jag ta hänsyn till vad en normal lön låg på runt år 1990. Det där med procent och reellt i kronor har fackförbunden aldrig förstått sig på. Medlemmar i fackföreningar har aldrig och kommer aldrig förstå vilken onytta fackförbuden är för dem. En del skryter om att de har hjälp Riksbanken med inflationsmålet, dvs. att stjäla pengar från medlemmarna. En del skryter om att de har med Sveriges intresse sett till att hålla nere lönekraven.
Om inkomstklyftorna ökar på grund av att de som får bättre betalt får det på grund av att de arbetar hårdare och utbildar sig mer eller driver företag som går bättre och folk flyttar från lägre inkomstskikt till högre är det enligt min mening helt okej och faktiskt något bra. Om inkomstklyftorna ökar på grund av politiskt trixande som går ut på att beskatta de med låg lön visar det på vilka elaka och cyniska politiker vi har.
En person som har en årslön på 1 miljon kronor betalas det in ungefär 80 % i skatt för den kostnad personen utgör för ett företag. Lägg sedan på ytterligare skatter som kommer in från denna person såsom moms.
Varför slå in öppna dörrar, Göran? Ingen kritiserar, vad jag kunnat se, principen om lön efter prestation. Ingen påstår heller, som du antyder, att staten ”trixar” med skatterna för de lågavlönade. Problemet är inte skattesatsen på ca 30 procent utan dels det låga grundavdraget, som innebär att ”det allmänna” kräver skatt på inkomster under existensminimum och dels att pensionsbeloppen är för låga. Därmed ger lösningen sig själv: Höj grundavdraget radikalt, till cirka 100 000 per år för alla och indexreglera pensionsbeloppen (även retroaktivt).
Men det har Magdalena Andersson inga pengar till, eftersom hon – liksom företrädaren och tillsammans med landstingen – förslösar sådana enorma belopp, genom en kombination av godhetshyckleri och en osannolik inkompetens, med Stockholmslandstingets upphandling av stödstrumpor som ett dagsaktuellt exempel.
Och håll isär begreppen: Mitt inlägg handlade om de allt större förmögenhetsklyftorna. Dessa har inte alls med inkomstskatterna att göra, utan är en funktion av den höga (faktiska, ofriserade) inflationstakten. Den som gjort varje villaägare till mångmiljonär, varje storbyggmästare till miljardär och alla unga familjer (utan förmögna föräldrar) till vårt nya proletariat. I synnerhet, förstås, i våra mest överhettade storstäder.
Offren är alltså de äldsta med låga pensioner och mängder av unga med övermäktiga bostadsskulder. Majoriteten (ca 85 procent) lever gott på sina inflationsvinster, medan ca 15 procent har så stora nettoskulder att de omöjligen överlever (ekonomiskt) när realräntan normaliseras och reallönerna stagnerar eller rent av sjunker.
Det politiskt intressanta är att vänstern totalt struntar i detta fördelningspolitiska sammanbrott och dessa hårresande orättvisor. Det hade varit otänkbart på Mäster Palms tid (eller Per Albins). Men Palme, Carlsson, Persson har levt upp till en annan devis: Revolutionen äter sina barn (och framför allt sina barnbarn). Och på den vägen tycks det fortsätta även i regi av Löfven, alldeles nyss sinnebilden för en rättänkande och pragmatisk socialdemokrat.
Ayn Rand hävdade individens frihet.
På andra medmänniakors bekostnad!
Ingen empati eller medmänsklighet där inte… Bara egot.
Tills hon blev försmådd av sin älskare. Då kom besvikelsen…
Men den utvecklingen är ju självklar i ett egocentriskt samhälle!!
Vad hade den dumma människan inbillat sig!!??
Randianer har inte tänkt ända ut!!
Så din tveksamhet över Ayn Rand är ett positivt drag!!
Ja, de entusiastiska randianerna, de som inte ens kallar sig libertarianer utan objektivister, blir ofta hätska eller rent av hatiska mot dem som inte håller med dem. Varför har jag inte förstått. Men det finns en intolerans i Atlas Shrugged som dessa individer kanske överdoserat sig själva med.
Detta gäller naturligtvis inte alla som läst Rand med behållning, precis som finns de som läst Marx utan att bli folkmordsanstiftare.