I ett samhälle där gemensamma beslut fattas av en majoritet måste det med nödvändighet finnas beslut som inte angår gemenskapen. Sådana beslut, som inte angår majoriteten och ingen annan heller, måste det vara fritt för individen att själv bestämma om.
Jag har, inte minst under min uppväxt i sosseland, mött svenskar som anser att människan inte tål frihet, att vi blir självdestruktiva om vi får göra som vi vill. Därför anser de att det är bättre för mig att de får bestämma vad jag får göra. Sådana propåer är tydliga exempel på att det måste finnas en tydlig gräns för vad majoriteten får lägga sig i. Vi fria individer kan inte accpetera den undersåtefiering man vill tvinga på oss.
I analogi med vad jag här anför måste det vara fritt för individen att leva som homosexuell, tillbe en viss gud eller något annat som bara angår en själv. Däremot så måste det ses som ett övertramp (av individen, gruppen eller majoriteten) att lura eller tvinga någon annan att vara homosexuell eller tillbe en viss gud, som exempel.
RSS – inlägg
Jag tycker att historien visar klart och tydligt vad som händer i samhällen där friheten begränsas. Att det ens ska behöva diskuteras. Det är obegripligt konstigt. Alla kriser i världen bygger på minskad frihet.
Konstigt nog tycks medborgare i de flesta länder tro att om man bara tar bort lite frihet så blir det bättre. Oftast blir det sämre och då säger medborgarna att om vi bara minskar lite till på friheten så blir det som blev sämre bättre och det vi skulle gör bättre också bättre.
Dem som argumenterar med att frihet gör oss destruktiva kan få förklara hur minskad frihet gör oss kreativa? (Brasklapp att minskad frihet skapar kreativitet för att kringgå den minskade frihet. Nordkoreas svarta marknad anses vara världens friaste marknad.)
Jag kanske misstolkar begreppet destruktiv i detta sammanhang. För mig är det en destruktiv handling när individen inte kan utveckla sin kreativitet t.ex. genom regleringar eller göra dem meningslösa genom beskattning. Förvisso kan det beskrivas som att välja att vara passiv, men passivitet leder till destruktiva följder.
Bra förtydligande om destruktiviteten i inskränkningarna av friheten. Bland dem som kallas härskare är det nog också den primära avsikten.
Ett politiskt alternativ som lovar mig att dess gärning skall uteslutande handla om att verka för ett ”borttagande” av onödiga regleringar som hämmar kreativiteten, skulle få min röst.
(C) göre sig inte besvär, de är inte att tro på, när dom säger sig vilja rensa upp i regelträsket.
Namnförslag på den nya ”städpatrullen” i Sveriges riksdag, personvalda förstås,; De fria.
Bra namnförslag!
Vet ej hur långt tillbaka i historien vi behöver gå för att beskriva en svensk medborgare som en ”fri person”, hjälp Mats. Det finns naturligtvis en skala som kan beskriva friheten.
I dagens svenska samhälle är ingen medborgare fri, inte ens livet äger du. När Du dör plundrar socialister dig på dina proteser. Annan egendom stjäl socialisterna över tid, det vet vi. Får efterlevande behålla tandguld t.ex? Andra proteser kommer du inte att få behålla.
De senaste 1000 åren har svenskarna aldrig varit riktigt fria.
Åren 1923-1932 var friheten relativt stor. År 1947 infördes både personnummer och källskatt. Sedan dess har friheten successivt minskat. Med ett litet undantag för att från 1954 kunde man köpa sprit utan begränsning, om man köpte den på statens monopolbutik.
Som du vet, Mats, hävdar jag att frihetstiden slut redan 1914 och inte 1933 som du tycks mena. Å andra sidan har frihetsgraderna förbättrats en aning sedan 1980-talet. Genom borttagandet av arvsskatten och fastighetsskatten samt återinförandet av privata skolor och vårdalternativ. Mycket annat har förvisso gått i motsatt riktning (klimatpolitiken, genusnojan, migrationspolitiken, rättsväsendet mm) men gissningsvis är nettoeffekten svagt positivt.
Huruvida trenden blir bestående är förstås svårare att bedöma. Min hypotes är dock att de ekonomiska utmaningar Sverige står inför är så allvarliga, att det blir helt nödvändigt att mer radikalt än hittills återföra makt från politikerna till undersåtarna och företagen, d v s öka den frihetliga zonen. Och visst höjs ett och annat ögonbryn när t o m en S/MP- regering vågar attackera heliga, men grovt överutnyttjade och extremt kostsamma, bidragssystem som rätten till personlig assistens. De tuffa tagen mot syndarna i Macchiarini-skandalen kan också vara en fingervisning; att en universitetskansler får sparken för tidigare försyndelser hör inte till vanligheterna. Ett par svalor gör ingen sommar, men kan vittna om vårens ankomst.
Religiöst sett var invånarna i Sverige ofria tidigare, de måste underordna sig statskyrkan. Vill minnas att det först var 1952 som en svensk kunde begära sitt utträde ur svenska kyrkan. Mina föräldrar gjorde det då.
Var det inte så att det var patron, länsman och prästen som hade ett för stort inflytande över människors liv förr i tiden på många platser?
Svenskarna var mycket ofria. Det kanske förklarar den stora tilltron till auktoriteter här.
Från Wikipedia:
Det dröjde dock till 1951, då Lagen om religionsfrihet infördes, innan man kunde gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett annat religiöst samfund som var godkänt av staten.
Svenska kyrkan förlorade folkbokföringsuppdraget 1991 och dopet blev medlemsgrundande 1996.
Där tycker jag att du överdriver, Mats – när du påstår att svenskarna förr ”var mycket ofria”, underförstått: mindre fria än i dag. Jag hävdar motsatsen, att ofriheten i dag är större än den var under den s k gyllene epoken, halvseklet före 1914. Med ett enda undantag: tvånget att tillhöra statskyrkan.
Men prästerskapets indoktrinering i kristna värderingar och katekesens budord väger lätt i helhetsbilden. Det viktiga var respekten för äganderätten plus en liberal ekonomisk politik som via guldmyntfoten skapade positiva incitament, prisstabilitet och långsiktighet. Odalbonden var inte rik men han var fri. I dag har alla förstås en högre levnadsstandard, men är samtidigt slavar under ett politiskt förtryck, som är mer allomfattande än det tvång som kunde utövas av äldre tiders överhet.
Hur fritt är ett samhälle där marginalskatten (fortfarande!) lägger beslag på ca 85 procent av löntagarnas inkomster? När vi inom kort inte längre kan överkonsumera genom att övervältra ekonomiska bördor på våra barnbarn, kommer ofriheten att bli betydligt mer kännbar och problematisk.
Men Åke, hur fritt är ett samhälle där bara några procent av befolkningen har rösträtt?
Visst har vi ett högre allmänt skattetryck idag och propagandan från politiker och PK-media är öronbedövande. Men skulle vi lyckas sålla i propagandan har vi faktiskt rätten att rösta bort dem hela bunten!
Jo men, Mats, frånvaron av rösträtt för 150 år sedan, påverkade inte den enskildes frihet i särskilt hög grad, – eftersom politikerna på den tiden inte hade så mycket mer att bestämma om än folkskolestadgan och järnvägsbyggen. Allt viktigt bestämdes på byastämmor, jämlikt och demokratiskt.
För övrigt räcker det inte med att i dag ”sålla i propagandan” för att byta regering. Om den saken vet signaturen AKB mer att berätta.
Och en blocköverskridande nomenklatura som skaffat sig nära nog monopolställning genom att besluta om statsbidrag till sig själva, är inte helt lätt att detronisera. Vi är väl överens om att dagens Sverige varken är en sann demokrati eller något drömland för frihetsvänner?
Det sista du skriver är vi helt ense om!
Däremot sammanfaller den period du beskriver i ljusa toner med den största utvandringen från Sverige till USA. Många flyttade för att slippa de orättvisor som härskade här.
Problemet idag är att man som svensk måste ha en god akademisk examen och jobbet med sig om man vill flytta utomlands. Ingenstans tar de emot politiska flyktingar lika lättvindigt som här.
Mats! Man kan flytta utomlands utan någon som helst utbildning.
Många tror att det behövs en utbildning eller några speciella kunskaper.
Akademisk utbildning behöver man absolut inte.
Är det några kunskaper man behöver, behöver man absolut inte skaffa sig dem genom en statlig utbildning. Det finnas andra kanaler, som dessutom är mycket bättre.
Börjar nytt längre ner.
Jag flikar in lite till i ämnet;
http://henrikalexandersson.blogspot.se/2016/12/moberg-om-individen-och-staten.html
Mats skrev i bloggen ”Jag har, inte minst under min uppväxt i sosseland, mött svenskar som anser att människan inte tål frihet, att vi blir självdestruktiva om vi får göra som vi vill. Därför anser de att det är bättre för mig att de får bestämma vad jag får göra.”
Vore det då inte lika bra att du erbjöd just dessa svenskar att bestämma exakt vad de får och inte får göra? Det är ju, enligt deras egna ord, bara för deras eget bästa 🙂
Jo, jag har erbjudit mig att i omsorg om dessa människor att för deras räkning fatta beslut som är bra för dem.
Men det uppskattas inte, undrar varför?
Om frihet i Sverige förr. Det fanns odalsbonden. Över dem bestämde bara kungen i princip. Det finns en skröna att en adelsman från ett av de baltiska länderna var i Sverige och förolämpade en odalbonde som raskt slog denna adelsman till marken. När denna krävde att boden skulle straffas, sade de svenska adelsmännen som var i resesällskapet att det inte gick för bonden var en fri bonde.
Men frånsett det tycker jag debatten blir lite fånig om vi utfår från att diskussioner om frihet idag, ska utgå från vilken frihet vi hade tidigare i Sverige. Det är totalt ointressant. Det är bara att titta på hur ekonomin och välståndet utvecklas när frihet tillåts. Välstånd är 100 % beroende av frihet. Minskar man på friheten minskar även välståndet. Det är exakt den utvecklingen vi ser i hela världen mer eller mindre. Titta på Kina. När de ökar friheten där ökar välståndet. Sedan kan vi titta på Sverige där vi enkelt kan se att desto mer regleringar och skatter minskar välståndet.
Detta kan säkert ett barn förstå. De som minst av alla kan ta till sig detta är Stefan Ingves och hans 60 doktorer i nationalekonomi på Riksbanken.
Svenska bönder var aldrig livegna, som de var på kontinenten. Men bönder var alltid ett lägre stånd, om vi inte går tillbaks till före medeltiden. Så den där berättelsen är nog en skröna.
Det är av stor vikt att att du skrev välstånd och inte välfärd!
Göran,
Berätta gärna vilka länder du tänker på, inom/utom EU? Vilka slags jobb, hur man försörjer sig där? För man lär ju inte få socialbidrag som i Sverige.
Exempelvis har Nya Zeeland nyligen stängt gränserna för all anhöriginvandring på obestämd tid. Trycket blev för hårt. Alldeles för många människor vill lämna både västvärldens sönderfallande demokratier och Asiens otillräckligt utvecklade samhällen för den relativa frihet och välstånd som finns att söka i kiwiland.
Re: ditt inlägg i går 17:07
Den epok som kallats den ”gyllene” – halvseklet 1860-1914 – är den mest lyckosamma i vår ekonomiska historia, men den var givetvis inte problemfri. Den stora utvandring du tar som exempel var dock inte primärt, men förvisso ibland, orsakad av religiöst förtryck. I allmänhet handlade det om en kamp för brödfödan i ett läge där folkmängden ökade snabbare än efterfrågan på arbetskraft, trots att industrialiseringen tog fart efter 1960-talets liberala reformer. Lika viktigt var att USA vid den tiden erbjöd ett lockande alternativ för Europas fattiga, med sina väldiga arealer av förstklassig jordbruksmark. Det var en win-win-situation, till fördel för både migranterna och deras gamla hemländer och för USA.
I dag är sådana möjligheter mer sällsynta, som du helt riktigt noterade i svaret till Göran i morse. Inte därför att det saknas obrukad jordbruksmark, t ex i Latinamerika och Afrika utan därför att dessa länder i så hög grad regeras av antingen nyckfulla despoter eller av rabiata anti-kapitalister.
Jag är helt med dig på att välståndet mätt i ekonomiska termer ökade under detta gyllene halvsekel. Och visst, med ökat välstånd även i enklare hem ökar den relativa friheten.
Men den, vad ska vi kalla den, instiftade, konstitutionella, individuella friheten ökade inte i motsvarande grad.
Nu är vi dessutom sedan årtionden på väg tillbaka till ett system där vanligt folk i ökande grad är beroende av allmosor från patriarken staten.
Instämmer i slutklämmen. Men att den ”konstitutionella friheten” (vad nu det men termen exakt betyder) inte gjorde samma framsteg som ekonomin under den gyllene epoken tycks mig vara en tveksam slutsats, även om jag tror mig förstå vad du åsyftar. Bl a allmosorna och föreskrifterna från patriarkerna på 1800-talet (och från staten nu).
Ser vi framåt är det slutklämmen som är viktigast och att det perspektivet ser dystert ut beror ju på att dagens borgerliga partier i så hög grad fjärmat sig från den frihetliga politik som utmärkte den gyllene epoken. Att återerövra dåtidens frihetsgrader är fullt möjligt, men det blir mer krävande än det var att lättsinnigt överge friheten till förmån för den starka staten.
Jag vill också ha en vinterjacka, och träningskläder och böcker och inredningsprylar och massa mer, heh.