I gruppen ENF, Europe of Nations and Freedom, i Europaparlamentet är följande partier medlemmar: UKIP i England, Lega Nord och Five Star i Italien, Laurentiu Rebega i Rumänien, AfD i Tyskland, KNP i Polen, Vlaams Belang i Belgien, FPÖ i Österrike, PVV i Holland, Nationella Fronten i Frankrike, men inte de svenska Sverigedemokraterna.
Samtliga brukar i media slentrianmässigt kallas för högerpartier, extremhöger, rasister, fascister eller nazister. Jag kan tycka att dessa epitet är ytterst tveksamma. Partierna är sinsemellan ganska, för att inte säga mycket olika. Det som förenar dem är deras skepticism mot EU och då synnerhet mot EU:s överstatlighet. Dessa partier vill ha kvar sina nationsgränser, de vill ha kvar sin rätt att lokalt fatta olika beslut. Man kan säga att de försvarar den av EU först hyllade men nu avsomnade subsidiaritetsprincipen. Ja, det kanske är lite mer höger än den vänster som drömmer om en ledande ställning för Socialistinternationalen.
Men det finns ingen generell anledning att kalla dem rasister, fascister eller nazister. De två senare epiteten betecknar alldeles avgjort vänster i den etablerade beskrivningen av korporativism, centralplanering och central styrning i statens intressen. Rasism kan också vara vänster, men behöver inte vara det. Sovjetkommunismens förföljelse av judar är väl ett exempel så tydligt som något på att rasism kan vara vänster.
På ett sätt är det naturligtvis rätt att kalla nationella partier för höger. De vill alla ha större frihet, mer lokal och individuell frihet. Det vill aldrig vänstern, så där finns en poäng. Men är det bra journalistik att etikettera frihetliga partier som rasistiska, fascistiska och nazistiska? Nej, det är naturligtvis alldeles uppåt väggarna fel. Där kan man med fog hävda att MSM levererar falska nyheter. Man kan även fråga varför det från början och i grunden euroskeptiska miljöpartiet inte belönas med samma epitet.
RSS – inlägg
”Massan” av människor som anser sig vara bäst på att besluta över andras förutsättningar att verka i vardagen har uppnått en ”kritisk” nivå.
Beslutande församlingar har med allt större anspråk på ”makt” i alla möjliga och omöjliga sammanhang ökat densiteten i dess struktur till en nivå som står på randen till en kollaps.
Denne som visar mig i praktisk handling hur en verklig decentralisering av inflytande kan té sig skall få min röst(om den nu är något värd).
Sen får andra kalla mig vad dom vill, det skiter jag högaktningsfullt i.
Ingen oäven teori, Stefan, en variant på den verklighet som ledde till Sovjetunionens kollaps.
Men nog inser du väl helt på egen hand hur enkelt en sann decentralisering kan genomföras? Det räcker med att eliminera alla inslag av planekonomi, så krossas statens makt över individerna. I varje fall om rösträtten finns kvar.
Om jag inte helt misstager mig så ”fyller Maastrichtfördraget 25 år 2017”.
Vi får se hur detta skall ”firas”, då överenskommelsen ej ännu lyckats att efterlevas av någon av EUs ”kärnländer”.
Tyskland var först, tätt följd av Frankrike att bryta mot det som kom att kallas överskottsmålet i uppgörelsen om den monetära unionen.
Projektet var redan i denna fas ifrågasatt och det med rätta. En valuta kan endast fungera där t.ex. fiskala system samordnas, och som tur är har det ännu inte lyckats, med vad den gigantiska apparaten det skulle innebära att bygga ett EU-gemensamt skattesystem.
(S) kanslerkandidat Martin Schults gör gällande att det undanhålls i storleksordningen 200 mrd. Euro till beskattning årligen inom det monetära området.
Med det förhållandet som argument, vill han få till ett EU-skattesystem.
Jag tror inte 25-årigen är myndig den uppgiften, inte på några vis.
Jag är skeptisk, mycket skeptisk till dessa planer.
Det anser jag vara realistiskt, och vare sig höger eller vänsterpopulistiskt.
Om man ska beskatta de där 200 mrd innebär det att den produktiva ekonomin blir av med 200 mkr.
Hur har 99 % av alla människor fått för sig att beskattning leder till frälsningen, när den i verkligheten leder till misär – inte bara ekonomisk misär utan även funktionell misär.
Vad sägs om alternativet att lämna EU – och dess planekonomiska fattigdomsprojekt. En ”praktiskt handling” som i hög grad bidrar till att infria ditt önskemål, inte sant? EU:s ledning och byråkrati lär inte gå att rubba en millimeter, det är sant och visst, men varför haka upp sig på sådana irrelevanta fakta? Vi har ju makten att själva ta vår Mats ur skolan.
Även nazister är ju socialister, nämligen nationalsocialister – med nationen/folket som enande kraft. Kommunister är socialister med själva läran som enande kraft. Men medan nazister gör precis som de säger, gör kommunister tvärt emot. De ger sig ut för att vilja gott men handlar motsatt. Däremot lockar båda snarlika väljargrupper. Något förenklat kan nazister liknas vid kommunister i narrspegel.
Man kan se hela väljarkåren och den politiska spelplanen som en nästan sluten cirkel med fyra huvudriktningar. Överst: individens frihet och ansvar. Underst: nationens eller lärans överhet över individen. Till vänster: socialism. Till höger: fri marknad med eget företagande. Underst är cirkeln bruten mellan nazister och kommunister, som ligger nära varandra i kamp om snarlika väljare. Just därför är de också bittra fiender.
Släkten är värst, så att säga. Det är därför Stefan Löfven är så skarp mot Jimmie Åkesson.
Du menar värsta konkurrenten.
Eller så är Stefan Löfven verkligen så pass korkad att han tror vinner röster på att kasta skit på SD. Han lär väl hålla på med det tills det bara är en enda medlem kvar i socialdemokraterna – han själv. Ja, till och med när Henrik Arnstad har lämnat partiet som näst sista medlemmen lär han inte förstå något.
Väldigt svårt att dela in den ideologiska skalan i höger och vänster. Det borde bara vara frihet och livegenskap. Många som kallar sig höger är negativa till frihet. Marxisten Boris Belunic är mer för individens frihet och den fria marknaden än någon nu levande moderat till exempel.