Dagens gästskribent är för Frihetsportalens läsare välbekanta Åke Sundström.
Det fanns anledning välkomna signaturen Thomas P:s gästspel i detta forum, men utfallet blev en besvikelse. Thomas tillhör Uppsalainitiativet och har varit en av få kritiska röster på Climate Scam. Vad jag minns lyckades han ibland slå sina motståndare i Stockholmsinitiativet på fingrarna. Men denna gång uppvisade han förvånande kunskapsluckor samt en märkbar ovilja att bemöta våra argument. Låt oss därför göra ett nytt försök med hjälp av följande översiktliga summering, plus inbjudan till mer seriösa samtal.
Växthusdebatten är ofta spretig med strider kring mängder av tekniska eller vetenskapliga delproblem av större eller mindre betydelse (oftast det senare). Men helhetsbilden, som inkluderar fler aspekter än de fysiska eller meteorologiska, diskuteras mer sällan. I grunden är det bara två frågor som är viktiga att besvara:
- Är temperaturstegringen antropogen, d v s helt eller i huvudsak orsakad av människan?
- Hur kan de eventuella klimatproblemen lösas och vem skall betala notan?
Den senare aspekten är av många skäl den mest relevanta, men låt oss ändå börja med att granska doktrinen om uppvärmningen som en konsekvens av mänskliga aktiviteter. Som utgångspunkt tar jag det uttalande i klimatfrågan som Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) publicerade 2015. En text som borde vara en pålitlig sammanfattning av kunskapsläget. Där beskrivs knäckfrågan om människans roll på följande sätt:
Det är svårt att förklara uppvärmningen under de senaste 50 åren med enbart naturliga faktorer. Det innebär att mänskliga aktiviteter bidragit till uppvärmningen. Denna slutsats stöds bland annat av mönstret med en uppvärmning av de lägre luftskikten (troposfären) och en avkylning högre upp (stratosfären). Däremot kan uppvärmningen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet mycket väl ha dominerats av naturliga faktorer.
Kristallklart och trovärdigt? Knappast. Påståendet att uppvärmningen är svår att förklara med enbart naturliga faktorer är ett nonsensargument. För om man saknar en förklaring kan man inte dra någon bestämd slutsats, vilket är vad KVA gör med orden ”det innebär”. Och hur skall vi förstå talet om ”svårigheter” mot bakgrund av alla välbekanta utsagor om att ”science is settled”, d v s att enighet råder om koldioxidens och människans skuld. Skall detta tolkas som ett i varje fall partiellt underkännande av detta mantra? Och den vaga referensen till uppvärmningen i olika luftskikt blir föga övertygande i avsaknad av minsta lilla försök att besvara den avgörande följdfrågan: är detta ”stöd” tillräckligt starkt för att bekräfta den antropogena hypotesen?
KVA avstår också från att informera om att det i realiteten finns två väldigt naturliga och enkla förklaringar att ta ställning till:
- att uppvärmningen under det senaste två seklen handlar om en odramatisk normalisering efter den så kallade lilla istiden (med köldrekord på 1600-talet) och
- att vi fortfarande har ett kallare klimat än på medeltiden, trots de enorma mängder koldioxid som sedan dess tillförts atmosfären. Detta faktum utesluter rimligen allt tal om avvikelser från de långsiktiga (naturliga) temperatursvängningarna. En fråga som alla klimatdebattörer har anledning att förhålla sig till, men som de flesta, inklusive KVA, nogsamt undviker.
I KVA-citatets sista mening medger dock författarna, överraskande nog, att ”naturliga orsaker” kan ha varit en dominerande faktor bakom uppvärmningen under ”slutet av 1800-talet och början av 1900-talet”. Nu drar man gräns i närheten av 1920. Men var finns beläggen för att normaliseringsförloppet tog slut just då och att vi tvingas avfärda möjligheten att det fortfarande pågår? Ingenstans, vad jag kan finna.
Här kan inflikas att professor Lennart Bengtsson, författaren till det första KVA-uttalandet i ämnet och tillika nybliven klimatskeptiker, på bloggen Det Goda Samhället härom veckan avstod från att besvara en läsarfråga om jämförelsen med medeltiden. En talande tystnad?
Kanske borde KVA, i brist på mer övertygande bevisning, ha nöjt sig med att be om ursäkt för sitt första och än mindre välbetänkta uttalande i detta ämne. Men akademin har känt sig tvingad att än en gång ta ställning. Och den nya texten är, det är sant, betydligt mer balanserad än den gamla, dock fortsatt otydlig, som vore syftet att undvika ilskna reaktioner från finansiärerna (politikerna) samtidigt som vissa nyckelformuleringar kan skyllas på IPCC, vars överlägsna kompetens ingen förväntas bestrida.
Anmärkningsvärt är likaså att varken KVA eller Bengtsson ansett det nödvändigt att kommentera den tidigare oreserverade uppbackningen av IPCC:s bedömningar. Bengtsson har i praktiken tagit avstånd, dock enbart indirekt via sina nya åsikter, inte genom ett hederligt tillrättaläggande. Att han på en annan blogg, Lars Berns, upprepade gånger uppmanats att förklara sitt fotbyte har han inte brytt sig om att hörsamma – mer lojal, tydligen, mot kollegorna i den kungliga akademin än mot sitt eget samvete och det vetenskapliga sanningskravet.
För naturligtvis måste forskare, värda sitt salt och medborgarnas förtroende, ha kurage att peka finger åt de nakna kejsarna, berätta vad man ser, inte vad man beordrats se eller i eget intresse vill dölja eller stödja. Forskaretiken hör definitivt till klimatkrigets förlorare.
Jag drar i denna del slutsatsen att KVA misslyckas med att bevisa sin nya och betydligt försiktigare antropogena tolkning av klimathotets karaktär. Professorsklubben har återigen, fast i lägre grad, valt att springa politiska ärenden. Men det moraliska ansvaret för denna starkt vinklade beskrivning av en superkänslig politisk fråga delas av alla ”möjliggörare” i form tigande kollegor i universitetsvärlden; inte bara naturvetare utan även ekonomer, statsvetare och historiker. Klimathoten kan avskrivas (eftersom de är så lätta att bemästra, som diskuteras nedan), men den intellektuella krisen består och är ett betydligt allvarligare problem.
Svaret på den andra frågan kan göras kortare och i högre grad baseras på mina egna erfarenheter som ekonom, forskare och analytiker.
Ett eventuellt klimathot går bara att bekämpa med hjälp av en global koldioxidskatt. Allt annat, Kyotoprotokoll, svensk ”gå-före-politik” mm är meningslösa och kontraproduktiva symbolhandlingar. Sådana åtgärder minskar inte utsläppen ett enda kilo, man bara omfördelar dem till länder med sämre miljöregler – vilket innebär att världens miljöproblem förvärras samtidigt som alla satsade miljarder går förlorade till ingen som helst nytta.
När det gäller finansieringen är det den s k PPP-principen (Förorenare betalar) som är rättesnöret. Den upplyser om att ett land som Sverige, med försumbara nettoutsläpp av koldioxid, inte har någon som helst skyldighet att bidra till åtgärdsnotan. Den sakligt motiverade koldioxidskatten är med andra ord noll kronor. Men en rationell global politik med en gemensam CO2-skatt på låg nivå skulle innebära så stora fördelar för svensk samhällsekonomi att vi ändå kan delta i ett sådant projekt utan att behöva åberopa den allmänt erkända normen (den som inte bara KVA utan även våra ekonomiprofessorer, Konjunkturinstitutet m fl maktlojalt avstår från att diskutera).
Varken FN eller svenska politiker har varit överdrivet intresserade av att kräva en sådan förnuftig global lösning. Det eviga konfererandet har fått duga, utan att den globala CO2-skatten konkret finns med på dagordningen. Men väl på plats, skulle en sådan skatt snabbt avvärja de eventuella klimathoten, bl a därför att energislöseriet i de olje- och gasrika länderna (men också i USA) är av så enorma dimensioner. Det är politiska viljan som saknas, ingenting annat.
För svenskt vidkommande finns en mer speciell förklaring till ointresset. En gemensam koldioxidskatt skulle avslöja sanningen om det tragiskt feltänkta svenska kärnkraftsprogrammet med Tage Erlander och Olof Palme som huvudansvariga. Därmed är cirkeln sluten: IPCC är ju ett resultat av socialdemokraten Bert Bolins lobbying i FN-skrapan, i det dubbla syftet att dölja de oerhörda ekonomiska förlusterna i våra tolv kärnkraftsreaktorer och samtidigt kunna höja statens skatteinkomster i ett förment godhjärtat och miljövänligt syfte. Hyckleriet regerar, både här och där. Och i alla svenska partier, inte minst i det numera helt maktinriktade miljöpartiet.
Men bingo för politikerklassen! Fast en tung börda för medborgarna, i synnerhet för fattigpensionärerna. Dem själva ovetandes, eftersom vår skattefinansierade intelligenta – som har betalt just för att tala sanning – låtit sig korrumperas av maktens mutor och hot. En likartad kritik kan i opartiskhetens namn riktas även mot så kallade skeptiker, som inte låtsats förstå innebörden av sitt egen ställningstagande. Ett nej till klimatnojan betyder ett ofrånkomligt nej även till CO2-beskattning, i synnerhet till de extremt höga svenska skattesatserna. Och därmed slutet på den svenska kärnkraftsparentesen. Fast i detta fall kan det ibland handla om ren okunnighet, låt vara att logiken borde vara uppenbar även för en någorlunda klipsk 5:e-klassare.
Avslutningsvis bör nämnas att klimatfrågan även har starka maktpolitiska övertoner. FN:s insatser styrs i högre grad av organisationens egenintresse än av någon genuin oro för hotande miljökatastrofer. Deras agenda handlar, som egna företrädare villigt bekräftat, om att utnyttja växthusspöket som ett bräckjärn i kampen för att tillskapa en världsregering – i deras egen regi, givetvis.
RSS – inlägg
Tack Åke för en bra artikel. Men kanske kan Ni hjälpa mig att förstå resonemanget om kärnkraften och hur den renderat eller kommer att rendera i som Ni uttrycker det; ”oerhörda ekonomiska förluster”.
Det går ju ej att helt bortse från den elkraft som levererats oss från kärnkraften, och hur det kunnat utgöra en fundamental förutsättning för den elintensiva industristrukturen ( SSAB t.ex).
Jämställer Ni ”oerhörda förluster” med förekomsten av subventioner, eller är förlusten ett resultat av avvikelser från ”budgetterat” pris?
Visst hade/har uteblivna investeringar i kärnkraften kunnat frigöra kapital för en annan slags produktionsinriktning, men frågan är befogad om det verkligen skulle ha skett.
I alla fall inte enbart på marknadsmässiga villkor.
Jag föreställer mig att vattenkraftsutbyggnaden inte skulle ha kommit till stånd om exempelvis ett marknadsvärde på marken varit gällande.
Förhållandet om ett konfiskatoriskt handlande finnes som del i nära nog alla ”gemensamhetsanläggningar”, vare sig det gäller infrastruktur eller energiförsörjning.
Här kommer vi till avvägningen om nyttan förtar intrånget i den enskilde medborgarens livsmiljö.
Har alltid varit en delikat avvägning, men som där det överutnyttjas i suspekta särintresses namn, leder ofrånkomligen till onödiga konflikter.
Det framstår som Ni ger sken av att ”vi sålt smöret och tappat pengarna” för att använda ett gammalt uttryck, men riktigt så illa är det väl inte ? Eller?
Relevant fråga om kärnkraftens förluster. Jag har inte sett några kalkyler som visar på det. Jag har aldrig fått något svar från någon om vad subventionerna består av. Kärnkraften betalar även pengar till en avvecklingsfond.
Det som gör kärnkraften snart olönsam är skatter. Med tanke på hur mycket skatt som mjölkas ur kärnkraften (all elproduktion i princip) har jag väldigt svårt att förstå vad subventionerna skulle bestå av.
Å andra sidan är det som med all myndighetsutövning; man får aldrig veta vad det kostar.
En missuppfattning, Göran. Det är tvärtom via energiskattesystemet som kärnkraften subventioneras. Dels därför att kolskatten är prohibitiv och slår ut huvudkonkurrenten kolkraft. Men också därför att lägre skatt på el än på fossila bränslen slår ut även alternativen olje- och gasvärme. Utan dessa indirekta subsidier skulle elförbrukningen vara mycket lägre än i dag och än fler reaktorer redan varit nedstängda.
Om jag ska förstå dig rätt så betyder det i princip att om har energislag A och B och A beskattas då subventioneras B?
Det är lite lustigt att det talas om att stänga Ringhals just på grund av höjd produktionskatt.
Hur som helst innebär beskattningen en skada, inte bara på el utan på precis allt som beskattas.
Jo, så är det givetvis. En sakligt omotiverad skattefördel innebär att det gynnade energislaget subventioneras. Och riktigt rejält, dessutom. Som jag visade i min skrift från 2002 skulle en konkurrensneutral energimoms på 75 procent höja elpriset med inte mindre än cirka 30 öre per kWh jämfört med villaolja och med ca 40 öre jämfört med kol. Du kan lätt räkna ut att detta vore döden direkt för AB Svensk Kärnkraft.
De klimathotstroende antyder som bekant att sådana extrema straffskatter på fossila bränslen är nödvändiga för att rädda Moder Jord, men den sagan behöver inte kommenteras i detta forum.
Och att stängningen av Ringhals skylls på en höjd produktionsskatt, är bara det sedvanliga ljugandet, ingenting lustigt med det. Och nu föreslås ju att denna skall sänkas för att, som det heter, rädda de halländska jobben. Också det är en lögn, förstås. Staten kan inte rädda några jobb, bara omfördela jobb, skyffla över jobbförlusterna i Ringhals på något annat företag.
Ljuga är enkelt, trolla är svårt.
I artikeln talas om en normalisering av den globala temperaturen. Och vad bestämmer vad som är en normal temperatur? Ingenting.
Låt oss bestämma den till den temperatur som rådde år 1934, dvs. före några större utsläpp av CO2 från människan. Idag råder samma temperatur som då. Eller hur vore det med temperaturen under roms glansdagar. Vi har lite kvar att öka temperaturen innan vi är normaliserade.
Dessutom kan vi säga att dinosaurier på Jorden är mer normalt än människor. De kunde bara finnas i stor mängd och kunde bara bli så stora på grund av en enorm tillgång på föda tack vare hög halt av CO2 i atmosfären. Idag är Jorden en ganska fattig planet med en mängd CO2 i atmosfären som ligger närmare utplåning av mänskligheten på grund av låg nivå än hög nivå.
Din fråga kan kräva ett nytt inlägg, men låt mig ge ett första kort svar.
Min slutsats bygger på en jämförelse mellan kostnader och intäkter, båda mätta i fast penningvärde och med statliga bidrag eller straffskatter borträknade. Alltså inte i nominella priser som i företagens årsredovisningar eller i SCB:s elstastistik. .
Med denna s k samhällsekonomiska metodik (den korrekta i utvärderingar av detta slag) finner man att kostnaden uppgår till minst 75 öre per kWh (fritt köpande elverk). Enligt marknadens lagar ligger alla andra energislag på liknande nivåer. Intäkten/värdet stannar vid 25-30 öre, vilket också just nu är det faktiska priset på den nordiska elbörsen, efter ett kraftigt prisfall de senaste åren.
Elsektorns förluster är alltså i dagsläget cirka 50 öre per kWh, totalt cirka 70 miljarder kronor per år (140 TWh x 50 öre). Orsaken är den lika extrema överkapaciteten: 175 TWh i faktisk kapacitet jämfört med en beräknad efterfrågan vid fri konkurrens på cirka 120 TWh.
Så vissst har vi sålt smöret och tappat pengarna, som du uttrycker saken. En tragisk historia med dubbla rötter. Dels att Tage Erländer lät sig luras av fysikprofessorer, som inte kunde skilja mellan det tekniskt möjliga och det ekonomiskt önskvärda. Dels statliga Vattenfall som inte heller förstod den skillnaden och även i övrigt leddes av inkompetenta chefer. Mest ödesdigert dock att de ekonomiprofessorer som anlitades som rådgivare prioriterade sina lönsamma extraknäck framför forskaretikens sanningskrav. Lars Bergman och Lennart Hjalmarsson var de två mest aktiva i denna destruktiva (men i grunden kunniga) skara.
När det gäller vattenkraftens nytta i förhållande till miljöeffekerna är min generella bedömning att skadorna ofta varit större än nyttan och att miljörörelsen mer kraftfullt borde ha värnat om i första hand naturreservaten men också om många av de mest värdefullla älvdalarna. Tron på vattenkraftens ekonomiska betydelse är nästan lika illa underbyggd som myterna om kärnkraftens.roll som välståndsgarant.
Så du menar att vi skulle ha strunta i vattenkraften och kärnkraften och eldat kol och olja i stället?
Angående miljön, så blir Sverige pulver vid nästa istid så det spelar inte så stor roll vad vi gör med miljön i Sverige, hur många älvar vi bygger ut eller hur många hål vi gräver (typ gruvor).
Angående kostnaden för kärnkraften skulle jag gärna vilja se kostnader och intäkter uppställda, men det verkar vara omöjligt att få fram sådana siffror.
Har jag skrivit att vi borde ha borde ha struntat i vattenkraften”? Sådana överdrifter hör inte hemma i detta forum.
Återkommer gärna med en kostnadskalkyl, men det är faktiskt långt viktigare att förstå vad olika kalkylmetoder innebär och hur prismekanismen fungerar. Vet man att kärnkraft och kolkraft kostar lika mycket (på ett ungefär), så har prisnivån mindre betydelse.
Kostnadsbilden för olika energislag redovisas i nytt inlägg längre ner.
Jo, jag är helt införstådd med metodiken där intäkterna jämförs med kostnaderna. Men, tillgången till energi med elen som bärare av denna, förutsätter mer komplexa system i fråga om leverans och kontinuitet. Säkerhet i fråga om leveranser (gärna en rimlig överkapacitet) tillför så mycket värde i samhället som i sin tur beskattar denna omsättning till fördel för statens finanser.
Till dess att ”uppfinningen” som gör att elen utan försämrad kvalité kan lagras får vi nog finna oss i att ”rena-raka marknads funktioner”, ej är möjligt att applicera.
Energiförsörjning till konsument är mer av karaktären infrastruktur, dvs. den borgar för förutsättningar för marknaden i övrigt att fungera och växa.
Likt vilken väg som helst, och i det senare exemplet kan vi väl knappast så förenklat tala i termerna förlust. Kostnad ja, men förlust ??
Eller ännu mer förenklat kan man ju tycka att det är bra att det står en brandbil här och var för att bevara eller rädda värden i händelse av brand.
Jag har svårt att kalla det en ”förlust”, snarare en kostnad. Intäkterna får i så fall utgöras av nyttan av att branden inte sprider sig till hela kvarteret.
Alldeles för enkelt resonerat kanske, men så ser det ut.
Jo, visst handlar det om förluster = skillnaden mellan samhällsekonomiska kostnader och intäkter. Att elnätet är en del av infrastrukturen förändrar ingenting; alla delar av ekonomin måste bära sina egna kostnader (om förluster skall undvikas).Man kan inte heller hävda att elförsörjningen har några ”plusvärden” som brandbil eller brandförsäkring, Att klara leveranssäkerheten är elbolagens uppgift, precis som i alla andra branscher. Så din slutsats att ett strikt marknadsekonomiskt tänkande inte skulle gå applicera är ett missförstånd.
Naturligtvis ska man räkna rent krasst om det är lönsamt eller inte och konsumenten får betala vad det kostar för att det ska vara lönsamt.
Samhällsekonomiska vinster struntar jag fullständigt i eftersom det inte finns några sådana. Det går inte att säga att t.ex. en järnväg som går med förlust har samhällsekonomiska vinster och därmed är en investering för samhället eftersom man aldrig kan se vad man hade fått i stället för järnvägen om man inte byggt den. Så är det med alla pengar som stjäls för medborgarna eller företag.
Bättre om Palme och Erlanders sagt att om industrin vill ha billig el så får de fixa det själva. De hade gjort det.
Häpnadsväckande, Göran, att förneka förekomsten av samhällsekonomiska vinster och förluster. Det räcker väl att ständigt behöva slåss mot klimatmånglarnas faktaresistens?
Om det vore så att jag på marknadsmässiga grunder kunde ”köpa en extra påse med el”, för att spara till framtida behov, eventuellt sälja den vidare med vinst, eller rent av skänka mitt barn-barn i födelsedagspresent, ja då, men först då, kan jag se en fungerande marknad.
Obs! det gäller endast den raffinerade energiformen el, som ju ändå kännetecknas av sina svårigheter att lagras på ”börsen”.
Beroende då på hur ”slug” jag är att bedöma priset i framtiden kommer jag att kunna göra vinst, eller förlust.
Förutan dessa incitament kan en marknad endast fungera på konstlat vis med en massa regleringar som i sig ger upphov till spekulationer om vad makthavare ”tar sig för” härnäst.
Osäkerhet är det värsta en aktör på marknaden vet!
Svårt att få denne att ”släppa till” och investera.
Nåja!
Exempel på samhällsskick där energiförsörjningen fallerar finns väl på kartan, och sålunda lätt kunna konstatera vad det innebär i uteblivet välstånd.
Bäste Åke Sundström
Din artikel täcker ett brett spektrum av aspekter på klimatfrågan och vidhängande problem. Jag blir lite konfunderad över vad dina svar egentligen är på dina två frågor. Du gör en längre utredning av KVA:s ställningstaganden som du anser är att de stödjer både CO2-hypotesen och att förändringen är icke är anthropocen och det är ju motstridigt. Var du utgår från i ditt fortsatta resonemang är för mig oklart. Lika oklart är det för mig vad du egentligen menar med att betala föroreningen.
Du får gärna försöka klargöra detta men för mig är svaren på frågorna så här.
Du får gärna klargöra detta men för mig är svaren på frågorna så här.
1. Klimatförändringen är inte anthropocen. Det är solen som styr klimatet och variationer i intensitet och solfläckar som bestämmer i första hand temperaturen på havens ytvatten. Havsströmmar – PDO och El Niño – sprider uppvärmningen från områden vid ekvatorn. CO2 avges från havet när det värms och omvänt när det kyls. Vidare är mängden anthropocen CO2 obetydlig – ca 6 % av den totala mängd CO2 som jorden avger till atmosfären – för liten för att kunna ha någon som helst påverkan på klimatet. Fred Goldberg förklarar detta mycket bättre i följande föredrag.
https://www.youtube.com/watch?v=XEcnJFTxQcU
2. Idag betalas enorma skatter och avgifter p.g.a. en förmodad klimatpåverkan av CO2. Pengarna går sedantill delvis onödiga subventioner för att styra mot en ekonomiskt tvivelaktig energiproduktion. Detta är inget annat än bedrägeri från miljörörelsen, IPCC och politiker. Den enda klimatförändring vi kan nu förvänta oss är att vi efter den senaste El Niño – under 2015, 2016 – kommer att gå in i en miniistid. Inom loppet av 2000 till 3000 år kan vi att få en riktig istid när jorden går in i sitt mest normala tillstånd, det glaciära.
Du talar om miljöförstöring som skall betalas. Där är det för mig oklart vad du menar. CO2 är definitivt inte skalig för varken människa eller miljö – CO2 är livets grund och livsnerv. Vi bör däremot vara oroliga för att CO2-halten i atmosfären blir för låg. Men halten styrs helt av en stabil process – ej positivt återkopplad – helt av temperaturerna i haven. Kommer vi under 0.2 ppm i atmosfären slutar t.ex. våra vanliga sädesslag att fungera. Däremot finns det en hel del andra ämnen som kommer från orenad förbränning och som måst tas omhand. Ett modernt oljekraftverk är renat så utsläppen är vattenånga och CO2. Båda helt ofarliga.
Bäst Hälsningar……………Mats Persson
Ursäkta, men vad jag kan se tycks vi inte vara oeniga om någonting alls. Det är väl KVA du bör kritisera för att dom inte med en enda stavelse avhandlar teorin om att det är solen som styr klimatet. Och att koldioxutsläppen skadar ”människa eller miljö” är det samma akademi som påstår, inte jag. För egen del håller jag med om att moderna fossileldade kraftverk (även kolkraftverk) är säkrare och miljövänligare än ett kärnkraftverk. Däremot är själva principen att förorenaren betalar för uppkomna miljöskador (PPP) helt korrekt och allmänt erkänd.
Tack Åke för klart svar.
Vi är överens om klimatfrågan. För mig var din skrivning lite diffus, därför frågade jag. Tack igen.
Kärnkraften har vi lite olika uppfattningar om. Men det är en annan diskussion. Jag är ingenjör och arbetat i 40 år med utveckling. Det får mig att se hopp även med kärnkraften och de kommande nya typerna av reaktorer. Totalt sett har väldigt få människor skadats i den hanteringen. Jag vet inte hur kärnkraften står sig mot olja i det avseendet i t.ex. skadade per genererad TWh eller nåt sånt. Men jag föreställer mig att kärnkraften får ett övertag där.
Ekonomiskt lär nog olja vinna. Oljekostnader är mest skatt – bortsett då från México och Venezuela. Nya reaktorer kommer antagligen ge en bättre kostnadsbild.
Bästa Hälsningar…………Mats Persson
Låt mig bara tillägga att min syn på SVENSK kärnkraft grundar sig på en rent ekonomisk analys, som inkluderar riskfaktorerna enbart i form av den självklara premissen att ansvaret för eventuella haverier vilar på de berörda kraftbolagen, och inte – som nu – skall betalas av staten/medborgarkollektivet.
Men notera också att kärnreaktorer i vår svenska miljö är fel sorts elkraft, så kallad baslast (åretrunt-el) som vi har tillräckligt av i form av vattenkraft och mottryckskraft
Och generellt gäller att kärnkraften på fria marknader aldrig kan innebära några avgörande ekonomiska fördelar jämfört med huvudkonkurrenten kolkraft.
Ett litet PS:
En annan metod för att beskriva elbranschens förlustnota är att utgå från grundregeln att PRIS = MARGINALKOSTNAD. Som i sin tur, på en marknad i balans, motsvaras av totalkostnaden i NYA kraftverk (eller andra fabriker). Vad äldre kraftverk en gång har kostat saknar all relevans – även i en företagsekonomisk kalkyl. För om den nya anläggningen inte förmår förränta sina egna kostnader går investeringen inte att rättfärdiga.
Och det är precis det som i dag är omöjligt, med ny kolkraft, kärnkraft eller vindkraft som alla ger kostnader i intervallet 60-80 öre per kWh, mot dagens börspriser på 25-30 öre. Så elpriset måste mer än fördubblas innan ny kapacitet går att motivera. Det kan ta bort emot tjugo år. Så allt som ny byggs med hjälp av elcertifikat och andra statliga subsidier är totalt bortkastade pengar, utan att vår genomkorrumperade ekonomkår reagerar.
Bra förtydligande där Åke!
Jag har svårt att bestämma mig för om ekonomkårens tigande om kostnaderna för den alternativa elens introduktion på vår elmarknad, eller klimatalarmisternas påståenden att dessa elproduktionsformer måste introduceras för att minska våra koldioxidutsläpp, innebär det större sveket mot medborgarna. Vi har ju redan 99,6%, eller vad det nu är, koldioxidfri el i Sverige.
Det största sveket är naturligtvis politikerna som varken av egen kraft eller med hjälp av sina välbetalda rådgivare orkar avslöja dumheterna.
Både är grenar av samma träd. Utan Tage Erlanders och Olof Palmes 12-reaktorsblunder hade Bert Bolin aldrig beordrats sjösätta IPCC. Kombination av två extremt kostsamma systemfel med gemensamma rötter är en oöverträffad katastrof i vår efterkrigshistoria. Med den tigande ekonomkåren som dårskapens ”möjliggörare”.
Må det vara så att 12-reaktors programmet med fog kan härledas till rent sovjetiska tankefel hos våra makthavare på den tiden.
Miljonprogrammet med ”kåkstäderna” runt omkring storstäderna likaså.
Alla barn till ”dagis” där ALLA mammor skall delta i planekonomiska produktionsmål är ytterligare ett självmål signerat Lenins arvtagare i svensk politik.
Illa, mycket illa och har enligt mig renderat i samhällets övertro på politikers förmåga.
Men att från den politiska viljeyttringen att därifrån lagstifta om ”tankeförbud” vad gäller kärnkraftens praktiska potential i elförsörjningsstrukturen är sådant slöseri med resurser som knappast står att jämföra med annat än världens dyraste jordfräs (jas).
Varför skall vi i Sverige avhända oss en av de få konkurrensfördelar vi har här i vårt perifera hörn av världen, nämligen ett långsiktigt robust elenergisystem?
Det förutsätter vidare innovationer och investeringar i framtida effektsäkrande åtgärder som jag mycket väl kan se subventioneras av staten, likväl som man enkelt kan se positiva effekter av en modernisering av en väg.
Felet med svensk politik kvarstår, nämligen den att tilltron till marknadskrafterna och dess effektiva sätt att vidmakthålla sund konkurrens är som förbjuden att ens föra på tal.
Politiker skall medverka till att skapa förutsättningar för marknaden att blomma ut i alla dess delar och absolut inte laborera med en uppsjö av naiviteter med ursprung i (MP) och dess NGOs.
Vi här i Sverige skulle kunna uppnå mycket mer med stabila förutsättningar för energiförsörjningen.
Som väl redan framgått är vi inte helt eniga. Vårt energisystem är ingalunda någon konkurrensfördel, utan motsatsen: ett fattigdomsskapande planekonomiskt systemfel. Supporterat även av våra borgerliga partier, vilket väl får anses mer anmärkningsvärt än att Erlander och Palme tog intryck av Lenins missuppfattningar om elkraftens förmenta nyckelroll som välståndsfaktor – och att MP numera bytt fot med sitt maktfokuserande hyckleri om att klimathotet utgör ett allvarligare problem än kärnenergins risker.
Tekniken med att tillvara ta energin bundet i fossila bränsleslag har avsevärt förbättrats både vad gäller belastning på miljön och ”verkningsgrad” i ekonomiska termer.
Det har för all del också kärnkraftstekniken också gjort.
Jag hoppas att vi inte hinner gräva ned restprodukterna för djupt i vår berggrund innan klarhet uppstår om värdet i det vi idag kallar avfall.
Men för att komma dit måste vi vara delaktiga (varför inte ledande) i denna för fortsatt välstånd viktiga parameter.
Då duger det inte med naiva makthavare som inte kan särskilja på det fysiskt möjliga och det politiska uppdrag vi förärat dem med.
Däri ligger felet, och det kostar en hemskt massa resurser i onödan.
Resurser vi skulle kunna ha mycket bättre användning för, varför inte gratis el i konsumentledet?
Rätt om verkningsgraderna, men orealistiskt att hoppas på att återvinna kärnkraftsavfallet. Och gratis el, hur tänker du då? Tar du avstånd från marknadsekonomins principer?
OK, tillgång och efterfrågan styr priset på produkten, med ditt resonemang här ovan om att produkten el behöver bli dubbelt så dyr att köpa innan investeringar i produktionen lönar sig.
Då behöver vi alltså strypa tillgången för att skapa en starkare efterfrågan och därmed ett högre pris.
Då säger mig marknadsekonomins principer att denne med viljan att investera , väljer den platsen med lägsta produktionskostnader.
Arbetskraften är relativt ”dyr” i Sverige, skall vi ”såga av” ytterligare en produktionsfaktor som kunde tåla granskande blickar från investerarna utan att de ”flyr fältet”?
Att strypa tillgången med syftet att höja priset, tror jag marknaden skulle reagera våldsamt på.
Mer våldsamt än vad samhället skulle klara av att lugna ned.
Då är det lungnare för alla berörda att vi håller elproducenterna under armarna, än att låta dem gå under, och i värsta fall stå utan egen produktion.
Fast klart är att ineffektiva produktionsmetoder förtjänar inte att hållas under armarna (likt ”fågelkvarnarna”), utan istället förpassas till soptippen där de hör hemma.
Obefogad svartsyn, Stefan. Ett normaliserat elpris sätter få företag i konkurs. Det är bara de mest elkrävande processindustrierna, som aluminium och ferrolegeringar, som kan få problem.
Och för kraftbolagen är ju högre elpriser en fördel, hur kan du tro motsatsen? Men sjunkande elkonsumtion och ålderskrämpor gör att de återstående reaktorerna likväl måste stängas, efter hand.
Föga dramatiskt! Enbart ett återvändande till sans och balans! Det som förlorades under Olof Palmes tid (men som också borgerliga regering är medskyldiga till).
Som du inser, är det ingen som tjänar på att hålla olönsam produktion under armarna – utom politiker som vill slippa ta ansvar för sin egen politik.
Därför är den troligaste prognosen att elrean (förlustpriserna) blir kvar ett par mandatperioder till.
Sjunkande elkonsumtion ser jag som symptom på bristen av tillit till ett robust och framför allt förutsägbart tillstånd av ansträngningar gjorda för samhällets välstånd.
Fordonsindustrin satsar allt mer på att konvertera till el som energibärare i motorer utvecklade enbart med framtiden i sikte.
Jag tycker vi skall göra det möjligt att delta i den utvecklingen, och på det viset avhända oss beroendet av en allt mer ”orolig” del av världen där större delen av oljan hämtas ur backen.
Jag föreställer mig vad som händer den dagen Iran och Saudi gör gemensam affär i syftet att ödelägga varandra, då lär inte mycket av råoljan kunna passera Hormossundet.
Marknaden lär då agera i panik, och placera sina investeringar där lugn och ro härskar.
Jag vill att vi skall vara med i den delen av världen.
Jag tycker inte att det är en obefogad svartsyn.
Du har rätt till din egen tro, men svartsynen är i sak omotiverad. Den tid är förbi, när en stängning av Hormozsundet skapade panik i västvärlden. I dag, med bl a USA:s nya skifferolja, är ”fredskriser” av detta slag pseudohändelser som inte skadar några andra än de berörda oljeexportörernas själva och deras ekonomier.
Jag ”hoppas” att ni har mer ”rätt” än jag. Verkligen!
Jag tror jag skall skaffa mig ett ”alias”, ”dysterkvisten” kanske.
En bra och intressant artikel i alla fall Åke. Tack för den!
Med vänlig hälsning
”dysterkvisten”.
Tack själv för ett ärligt meningsutbyte, det uppskattas. Alla klarar inte det, t ex signaturen Thomas P som inbjöds att fullfölja ett påbörjat samtal, men som fegade ur – på annat sätt går hans tystnad knappast att tolka.
Lennart Bengtsson, den förment skeptiske klimatprofessorn är ett annat exempel. Han vill varken på Antroposcene eller på Det goda samhället besvara mina (och andras) kritiska frågor.
Nytt försök att bistå signaturen Göran (14:35) med uppgifter om kostnadsbilden för kärnkraft och kol, enligt mina beräkningar i skriften ”Kärnkraften har gjort Sverige fattigare”, 2002. Lägg till 15-20 procent för inflationen sedan dess. Öre per kWh. Kolkraft inom parentes:
Bränsle 4 (15)
Övrig drift 13 (8)
Kapital 13 (9)
Summa kraftverk 30 (32)
Stamnätsöverföring 7 (7)
Lokal distribution 15 (15)
Summa,exkl skatter 52 (54)
Just nu är båda alternativen ovanligt billiga pga halverade oljepriser och extremt låga realräntor. Även kolpriset är lågt. Betrakta tablån som ”normalvärden” vid realräntor kring 4 procent och betydligt högre priser på fossila bränslen. De priser som Svenskt Kraftnät hittills har debiterat sina kunder är mindre än hälften av den ”sanna”, kostnaden, beräknad med hjälp av en skattning av stamnätets återanskaffningsvärde.
Kostnadspariteten är det mesta intressanta, men också en självklarhet; utan den skulle ett av de två alternativen ha varit utslaget för länge sen, i varje fall i västvärlden.