Jag har en ny teori som förklaring till världens oro. Åtminstone är förklaringen ny för mig, det vill säga att jag inte hört den av någon annan och inte tänkt så själv tidigare. Den mest märkbara oro vi märker av i västvärlden är en oro hos medelklassen. Den är i västvärlden en stor grupp och den viktigaste väljargruppen. Den har på senare år enligt vissa bedömare minskat i storlek (antal), samt sett sina rikedomar och sin status minska. Istället har världen sett några få i övre medelklass dra iväg i löneutveckling, med höga bonusar eller annat, samt ett antal superrika som tycks bli rikare nästan hur de än bär sig åt.
Massan av medelklassen har nästan deklasserats till underklass. Detta gör medelklassen både konfunderad och upprörd. Bättre utbildning och fler arbetstimmar hjälper inte längre. Relativt sett blir man bara fattigare och fattigare. Medelklassen har ett behov av att kunna värdesäkra sina tillgångar, precis som de med ännu mera pengar har. För den vanliga medelklassen finns inga säkra sådana alternativ. Medelklassen har inte kapital nog att investera i varken aktier, fonder eller fastigheter med sådant risktagande och samtidigt sådan riskspridning att utfallet blir positivt. Vi kan kalla det kapitaltillväxt eller inflation, om vi vill.
När värdesäkringen skakar eller uteblir, då skälver även värdegrunden. Vad ska man tro på? Gud gör inte människan pekuniärt rik. Politikerna tar den lilla skärv man får över. Storföretagen har ingen lojalitet till sina anställda, sin hemmamarknad, sina produkter eller ens till sina kunder. Deras enda lojalitet finns i pengarna. Där finns inte mycket att hämta och inget att lita på för medelklassen. Utbildning och akademia har blivit starkt kromprometterat av klimathotet och andra influenser som styr såväl tänkande som anslag på helt andra sätt än sökandet efter förståelse och sanning.
Barnens framtid tycks inte längre finnas i god utbildning, utan snarare i ytligt kändisskap, ren tur och undergivenhet mot marknaden. Hur ska man uppfostra barn för att de ska förstå hur de ska kunna bli en del av denna framtid? Vilken värdegrund behöver de? Hur ska medelklassens föräldrar värdesäkra sina tillgångar så att det finns något att lämna vidare till sina barn, såväl ekonomiskt som moraliskt? Medelklassen är av tradition huvudsakligen borgerlig, med allt vad det innebär av individuell frihet och egenföretagande. Detta till skillnad från arbetarklassen som av tradition är socialistisk, kollektivistisk och orderlydande. Medelklassen kommer inte att utan protester acceptera att fösas in i arbetarklassens värdgrund. Det är de protesterna vi idag ser i hela västvärlden och som av eliten i politik och media stämplas som högerextremism. De kunde inte ha mer fel!
Just som jag trodde att jag kommit på något unikt så får jag läsa en artikel från WEF i Davos. Där visas att världens ledare är medvetna om att västvärldens medelklass känner sig klämd och halkar efter. Istället för att fler tar sig från underklass till medelklass känner medelklassen det som om den halkar ner mot en ny sorts underklass. Eliten tror att det är grunden till att väljarna röstar på nya partier, röstar på Trump och för brexit. Till viss del har de förstått missnöjet rätt.
Ledarna tror att det främst handlar om nya ekonomiska klyftor och en ny teknologisk klyfta. De tror att det kan åtgärdas med mer utbildning. Ny utbildning som gör att medelklassen passar bättre till den nya arbetsmarknaden. Men vilken arbetsmarknad? Vilket slags värdesäkring kommer denna utbildning och den nya arbetsmarknaden att erbjuda medelklassen? Är det verkligen utbildning, eller är det inbillning och indoktrinering?
Jag tror att jag har mer rätt än ledarna. Oron för framtiden handlar om fler värden än pengar. Men det är bra att de begripit att de är ute på tunn is, de som nu har begripit det.
RSS – inlägg
Värdegrund…. ; ett ord som både brukas och missbrukas i utspel från politiker, snarare som en förstärkning av innebörden av budskapet. Förut kunde det heta; någon j-a ordning får det lov att vara, idag skylls brister i värdegrund på misshagliga beteenden.
Själv associerar jag begreppet ”värdegrund” och bristen därav med i vår samtid den så förhärskande ideologin; ”nånannanismen”.
De ”superrika” har i kraft av sin ställning ekonomiskt alltid levt med devisen att ”jobbet” skall något tjänstehjon utföra. Helst utan anspråk på ersättning därför.
De med sämre finansiella förutsättningar har under det senaste halvseklet fått ”lära sig” att det skall finnas någon annan som ”axlar” ansvaret för sin egen utkomst och leverne.
”Medelklassen” är så att säga klämd mellan dessa bägge ”ytterligheter”, och har fått vidkännas försörjningsansvar för båda grupperna. Där har funnits mest medel att hämta hem till statens kassa.
Anders Borg (som får förmodas ha det ordnat med ekonomin) får idag sälla sig till de andra ”uteliggarna” en stund i ”skamvrån”, då han beläggs med misstanken om tagande av muta.
De andra där i skamvrån har förstört sina förutsättningar för att klara sig med missbruk osv.
Denna företeelse naggar ”värdegrunden” i alla kanter, och kvar blir inte mycket att ”hänga i granen”.
Om man skall vara konspiratoriskt lagd kan man fundera på om Borg råkar ut för detta nu på grund att han verkar blivit lite mer öppet kritiskt till vad hans regering åstadkom under sina åtta år. Signalvärde, tig.
Du har kommit något centralt på spåren, även om det händelsevis är en av världspolitikens största busar, IMF-chefen Legarde, som står för inspirationen i den källa du länkar till.
Fast jag förstår inte logiken i din slutsats att ”det handlar om mer än pengar”. Att medelklassen känner sig klämd och därför röstar på Trump och Brexit är i högsta grad en fråga om relativ ekonomisk standard. Det handlar ju om upplevda (mer än reella) finansiella förluster jämfört med både de extremt rika (gynnade av socialist politik) och en tidigare betydligt större underklass (framför allt globalt sett, men även internt). Vilket förstås även berör gruppens sociala status, om det möjligen är det du syftar på.
Däremot ifrågasätter de med rätta föreställningen att lösningen heter mer utbildning och inte minst forskning (som är den svenska vänsterns mantra, även de förment borgerliga partiernas). De ofrånkomligen krympande klyftorna mellan dagens överklass (västvärlden) och gårdagens u-länder går inte hejda med sådan sockerpiller-medicinering. Den enda utvägen stavas strukturella reformer för att eliminera självförvållade systemfel, typ klimatpolitik, nollräntor och framtidsimperialism. Det är därför Trump kan bli mer framgångsrik än PK-pressen föreställer sig, givet att han står fast vid sina löften och hittar de rätta konkreta lösningarna. .
Jag förstår att du undrar över ”det handlar om mer än pengar”. Det var ju inte det jag ville säga. Jag har nu ändrat till: ”handlar om fler värden än pengar.”
Som framgår av texten i övrigt så handlar om medelklassens inflytande över sitt eget samhälle, att framtidssäkra en samhällsstruktur för sina barn, ett försvar av den enskildes äganderätt till skillnad från statens (inkluderat allemansrätten mm) och storbolagens intrångsrätt.
Jag tror du missar en viktig faktor: Förtroendet för auktoriteter.
Förr visste man att om en professor sa något så var det sant. Stod något i tidningen, så var det sant (för det mesta, innan Expressen kom).
Idag är det professorer och ansedda tidningar som ljuger för oss och, ännu värre, beljuger oss. Plus regering och myndigheter.
Hela ”etablissemanget” håller ihop och bekänner sig till en tro om verkligheten som är falsk. Det beror på den socialistiska dogmen: ”Allt är politik”. Och den har gått igenom hela samhället så till den grad att hela utbildningsväsendet lär ut socialism som världsåskådning.
Det blev inte flickan Spara, som lyckades i livet utan flickan Slösa.
Eftersom Allt är politik, måste politiken lösa alla problem. Då blev politiken så omfattande att ”vanligt folk” med ett ”vanligt” civilt liv med ett jobb, som ger praktiska erfarenheter, inte kunde förmå sig att ägna timmar och dagar åt skitsnack om oväsentligheter inom partier och politiska församlingar. Där sitter idag mest överåriga ungdomsförbundare, som lärt sig ”intrigerandets och ränksmideriets konster” (citat från DN Debatt 2/11 2002). Dagens sandlåda om vem som får leka med vem är en utmärkt illustration av den bristande mognad som gäller högst upp.
Eftersom de som bestämmer inte vet hur arbete går till, måste de hyra in massor av folk, för att byråkratiskt sortera bland uppgifterna och åstadkomma resultat. Således anställer man okunniga studenter till att ”hitta jobb” åt dem som inget har. Jag tror att statistiken säger att en byråkrat på FK lyckas hitta ETT jobb i veckan. Hela den organisationen behövs inte, om man tillåter att företagare tjänar pengar på att ”SKAPA” jobb och sälja deras resultat till priser, som marknaden, fackets medlemmar, vill betala.
Sjukvården är ett annat exempel. Där sitter de mest okunniga, politikerna, och skall försöka styra miljardföretag. Eftersom de inte kan något själva, behöver de SIFFROR, på allt de skall besluta om, varför tiden för kunniga läkare och sköterskor går åt till att knappa in statistik.
Vi har flera liknande ”system”, som egentligen inte behövs, om vi lär upp invånarna att ta eget ansvar. Och då får de pengar över till att göra det.
Vi blir fattiga, därför att politikerna spenderar så mycket på helt improduktiva verksamheter. Och stryper kreativa människors möjligheter att verka.
Din beskrivning, som jag anser vara i allt väsentligt korrekt, visar hur stor den ökända skattekilen är mellan vanligt folks frihet och elitens sandlådegnabb.
Ingen värdesäkring för vanligt folk där inte!
Jag brukar själv beskriva den intellektuella krisen, forskaretikens förfall, som ett betydligt allvarligare problem än raderna av ekonomiska misstag och kriser. Men det är lite för enkelt att, som du gör Sture, skylla på det socialistiska mantrat om att allt är politik. Det handlar i högre grad om att politiker av alla schatteringar tagit makten över våra förr självstyrande universitet och självständiga ämbetsverk. I stället för tre politiska maktcentra finns nu bara ett enda.
Den andra avgörande faktorn är, menar jag, partiernas stegvisa sammansmältning till en i nästan allt enig nomenklatura, som prioriterar maktelitens särintressen och tämligen skamlöst struntar i landets och medborgarnas bästa. I båda dessa avseenden har de borgerliga varit lika goda kålsupare som vänstern. För inte vill du väl hävda att t ex sjukvården (som du med all rätt gisslar) sköts så mycket bättre av borgerliga landsting än av vänsterstyrda? Eller att Anders Borg (lojal mot en statsminister som döpte om sitt parti till ”det nya arbetarpartiet” och väldigt tydligt avstod från att utmana LO) var en märkbart skickligare välståndsbyggare än Magdalena Andersson?
Detta är också ett av få negativa inslagen i detta för övrigt så nyttiga forum: att våra usla borgerliga regeringar kommer något billigare undan, med skurkrollerna främst tilldelas ”socialisterna” och/eller de byråkrater som enbart lyder order från s m s högre ort. Mats själv har ganska nyligen satt ner foten i det ämnet, men i andra inlägg är denna bias fortfarande vanligare än vad som objektivt kan rättfärdigas.
En amatörmässig hypotes (min egen), Kan det inte vara så att ”klåfingrigheten” i lagstiftande församlingar som renderar i detaljregleringar ”in absurdum” (EUs församlingar ej glömda), förtar utrymmet för det vi skulle kunna känneteckna som ”värdegrund” ?
Ex:
Finns det inte en massa Trafiklagstiftning som lätt skulle kunna ersättas med en regel där vårdslöshet beivras?
Då skulle väl begreppet värdegrund få större tyngd, dvs det anses vara vårdlöst att inte se till din nästas väl och ve i dina egna förehavande.
En bra fundering Stefan! Jag har inte tidigare kopplat ihop Trafikförordningen med värdegrunden på det viset. Men jag har flera gånger påpekat att denna paragraf borde räcka för allt. Sker det en olycka är det någon som har brutit mot denna paragraf och därmed varit vårdslös i trafiken.
2 kap. Bestämmelser för alla trafikanter
Grundbestämmelser
1 § För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna. Trafikanten skall visa särskild hänsyn mot barn, äldre, skolpatruller och personer som det framgår har ett funktionshinder eller en sjukdom som är till hinder för dem i trafiken.
En trafikant skall uppträda så att han eller hon inte i onödan hindrar eller stör annan trafik.
En vägtrafikant skall visa hänsyn mot dem som bor eller uppehåller sig vid vägen.
En terrängtrafikant skall anpassa sin färdväg och hastighet samt sitt färdsätt så att människor och djur inte störs i onödan och så att skada på annans mark eller växtlighet undviks.
En annan sak är ju också att dagens medelklass mest består av folk med rötter i arbetarklass och då fört med sig deras värderingar. Den delen av medelklassen tycker att det är häftigt att betala skatt och förväntar sig att samhället fixar allt åt dom. De har ingen bakgrund i att själva skapa sin framtid genom arbete och kreativitet. De förstår inte företagande och ser sina arbetsgivare som utsugande kapitalister.
De borgerliga värderingarna är på väg bort, kanske på grund av bekvämlighet då man har vant sig vid att någon annan serverar resurserna. Men vad gör man när den där någon inte längre finns?
Min teori är att folk börjar märka att de inte har något val. Det betalat för tjänster via skatt och får något minimalt tillbaka. Men jag tycker mig dock märka att så länge de sitter trygga i sina hem på helgen och har råd med några utlandssemestrar är de nöjda och ser ner på de som gnäller.
På tal om att beskylla socialister. De har ju den ultimata ideologin för maktkoncentration. Partistyrelsen är i nivå med kung av Guds nåde. Det är väl därför många sk kapitalister gillar marxism. Makt korrumperat och nu är de flesta i maktposition marxister verkar det som.