Friheten har för högt biljettpris i Sverige!
Ekonomipristagaren James Buchanan beskrev livet i en fri marknad med att den (marknaden) är inte fri om man som individ inte också är fri att lämna den helt och hållet. Som exempel gav han att en person som äger en bit land som är tillräckligt stor, samt kunskap och redskap för att försörja sig på sin jordplätt, är fri att välja om han vill underkasta sig markandens villkor eller självförsörjningens villkor. Buchanan menade även att en fri människa måste vara fri att ställa sig vid sidan om samhället, annars är man inte fri.
Jag vill tillägga att det gäller under förutsättning att man är skuldfri och att man inte beskattas för någon del av sitt självförsörjningsarbete, inklusive fastighetsskatt (som ju kan liknas vid en produktionstvångsskatt). Men jag vill även ge er några av mina egna exempel på frihet i marknaden och från marknaden.
I ett starkt bundet system, en hårt reglerad marknad, är det svårt att vara fri att välja vilka arbeten man vill utföra och det är svårt att förhandla om ett individuellt satt pris. Om man exempelvis idag behöver en examen, licens eller certifiering för att göra det man igår kunde göra om man själv i samförstånd med beställaren ansåg sig kapabel att utföra jobbet, så har vi fått en kraftig inskränkning i friheten. Inte bara för kravet på licens, utan också för att den skall utfärdas av någon annan som vill ha betalt för att utfärda densamma.
Svensk arbetsmarknad är i dessa avseenden rent barock, bokstavligen. Skråväsendet var en medeltida arbetsmarknads- och företagspolitik som avskaffades i Sverige först 1846, det vill säga när barocken inom konsten redan tjänat ut. Men steg för steg har skråväsendet återinförts. Det största steget måste sägas vara fackets krav på kollektivavtal, uppbackat av statens våldsmonopol. Utan kollektivavtal är det få verksamheter som kan utföras idag och regeringen tillsammans med LO flaggar för mer lagstiftning i den riktningen.
För att starta verksamhet som företagare måste man alltså i praktiken betala för att underkasta sig Svenskt Näringslivs frihetsinskränkande medlemsregler. Därefter tecknar man kollektivavtal med facket och tvingas därmed betala för att underkasta sig även deras frihetsinskränkande regler. Automatiskt blir man därmed också betalningsskyldig i förskott till Fora som sköter de avtalade försäkringarna. Vidare kan man bli betalningsskyldig i förskott till skattemyndigheten, som också kräver investering i ett elektroniskt personalliggarsystem. Jag har säkert glömt något.
Följden blir att det är få människor som kan bryta sig ur sin tilldelade eller en gång frivilligt valda förtjänstsyssla. Biljettpriset för att åka en annan attraktion är för högt. Om samhällsmedborgarna dessutom invaggats i tron att man är sitt yrke blir det ännu svårare. Exempel på vanföreställningar om att man är sitt yrke är att omgivningen förväntar sig vissa och endast dessa specifika karaktärsdrag, kunskaper och fritidsintressen som omgivningen förknippar med ett visst yrke. Än mer klaustrofobiskt blir det om man själv tror på dessa vanföreställningar.
Sådana yrkesbundna förväntningar på personlighet, identitet och status förekommer traditionellt inom så olika områden som bruksorter och akademiska anstalter. Ett vanligt förekommande namn på dessa vanföreställningar är jantelagen. Man skulle kunna säga att det är en tämligen korrekt medicinsk diagnos på sjukdomen.
Men likt Buchanan vill jag vara fri. Det skulle förutom möjligheten att leva av min jord, även kunna innebära att byta yrke för att komma in på en annan marknad där villkor och priser är annorlunda. Men det är nästan omöjligt i barockens Sverige. Jag möter hårt inrotat motstånd mot individuell frihet när jag försöker förklara detta. Den vanligaste frågan är varför bara jag ska få vara så fri? Men jag förklarar att jag önskar samma frihet till alla människor. Då brukar de bli vilsna och osäkra, när de inte riktigt vet vilka regler som gäller.
En del tänker lite vidare och ställer den i deras tycke briljanta frågan som kommer att snärja mig. Men vill du därmed kunna ställa dig utanför samhället? Ja, självklart svarar jag och blir nästan omgående idiotförklarad. Mina förklaringar om att jag inte vill tvingas in i något kollektiv och att jag inte heller önskar tvinga någon annan in i något kollektiv möts med stark misstro.
Frihetsmotståndarnas sista försvarslinje går via en djup suck om att det är i deras tycke alldeles för jobbigt för dem själva att upprätthålla en sådan frihet, de vill hellre bara flyta med kollektivet och för att inte jag ska ha mer glädje av mitt liv än de av sitt, tycker de det är rätt att förbjuda mig den frihet jag önskar.
Indoktrineringens mest nyttjade slagträ heter ”nånannanismen”. Vi får tidigt i vår utveckling klart för oss, att bäst för alla är om någon annan tar ansvar för och sköter det praktiska i vårt liv.
Visst finns det fördelar med att uppträda som ”flockdjur” i vissa avseenden, t.ex att vi bygger en väg som vi alla kan nyttja till gagn för våra förehavanden.
Däremot överväger nackdelarna när samhällskick inte förmår inse var gränsen går för vad vi bäst och mest fördelaktigt väljer att sköta tillsammans.
Gränsen står att finna där gemensamma ansträngningar och dess förvaltare låser in sig i strukturer där den enskilde vare sig har insyn eller deltagande eller ens möjligheten att delta i förvaltningen.
Företrädarna gör sig anonyma i förhållandet till de dom företräder och ”vips” har vi hamnat i nånannanismens ”trygga” vrå.
Ett återinfört företrädaransvar skulle föra med sig att politiker alla kategorier inte har möjligheten att ”smita ut ” bakvägen där populistiska förslag visar sig vara förödande för vårt samhälle.
DÖ i alla dess former, förelagen klimatlag, och annan typ av inbillad koncensus, förstärker nånannanismens inverkan på våra liv, och bör därför motarbetas i den utsträckning det är möjligt.
Om inte annat med våra barn och barn-barns bästa för ögonen.
Socialismen betraktar nog de flesta som något utopisk då den alltid slutar i misär och elände.
Lite cynism i sammanhanget Mats, är det kanske Sveriges smala lycka med alla främmande människor som söker sig hit, att Sverige kommer att falla samman på grund av socialisternas förslavning av det egna folket. Varför har folk en längtan efter ett Zimbabwe, Venezuela, Sovjet eller afrikanska länder för att ta några exempel? För mig är det obegripligt.
Att tillhöra gruppen med en jordlott med frihet att bestämma över själv var inte utopi i mina unga dagar. Tvärtom, utbildningen hade som målsättning att ekonomin på enskilda driftsenheter var allomfattande utan inslag av socialistiska dekret. I dag är det den socialistiska utplundringstakten som blir avgörande för den enskildes ekonomiska planläggning och det har ingeting med lönsamhet eller framtiden att göra.
Jag tycker att det enklaste skälet till frihet är att utan den upphör välståndet. Jag frågar alltid kommunister och socialister hur det kommer sig att inte de startar företag och via dem ger goda exempel på hur arbetsmiljön ska vara, vilka löner arbetarna ska ha, vilka vinster som ska vara etc. Svaret är alltid att de inte vill vara företagare utan de vill vara anställda.
Men frågan blir alltid vem som då ska starta företagen? I det socialistiska drömsamhället är det således ingen som vill starta företag? Företag kan vi se som en representation av en eller flera människors skapande. Det är enskilda individers stora behov av skapande och utveckling som driver mänskligheten framåt. Utan den skulle vi fortfarande sitta i grottorna. Sätter man bromsklossar på detta – såsom Mats i sin artikel beskriver – och begränsar friheten kommer det ofelbart att leda åt andra hållet.
Det är möjligt att det stora antalet människor inte behöver så mycket frihet, men om man sätter det som standar då förlorar man energin hos dem som behöver den och det är de som ser till att de som inte önskar sig frihet har ett jobb att gå till och faktiskt ger dessa möjligt att välja vilken TV-kanal de vill se på.
Hade inte skråväsendet avvecklas år 1846 hade socialisterna aldrig haft något att bygga sitt socialistiska välfärdssamhälle på.
Mats ställe frågan hur det kommer sig att folk inte vill ha frihet? Mitt svar på det är att folket inte har fått lära sig historien om vad som tog Sverige från ett fattigt land till ett rikt land. De flesta tror att socialdemokraterna gjorde Sverige rikt. Men, var alla våra stora uppfinnare och industrimän socialister? Skulle de ha valt att behålla skråväsendet?
Planekonomiskt system likt det som gäller i EU(SSR) är dyrt, onödigt, och protektionistiskt i sin helhet. Giv oss vårt dagliga bröd .. förutan byråkrater och dess institutioner …så slipper vi gå hungriga här i jämmerdalen EU.
Sant, EU är jämmerdalens nutida vagga – fast faderskapets omaka par heter ju Palme och Reinfeldt.
Sista stycket är glasklart och enkelt Göran, tack för det! Socialismens bidrag,degeneration!
Du snuddar vid ett avgörande faktum, att SAP vunnit den viktiga kampen om historieskrivningen. Inte så mycket av egen kraft som tack vare benäget bistånd av våra ekonomhistoriker, när dessa förmedlat bilden av välståndet som en produkt av socialförsäkringssystemet, det som samma vilsna akademiker (och fler därtill) kallar ”Välfärden” (i bestämd form och med stort V) .
Den mindre smickrande sanningen är att vi har en viss Adolf Hitler att tacka för de stor vinster svenska företag och löntagare kunde göra när Europa låt i ruiner. Vinster som vi sedan dess lyckats försnilla via en misslyckad ekonomisk politik och nu vända till ett stort skuldberg som våra barnbarn tvingas betala. Om detta skrivs ingenting alls (annat än på denna blogg).
Skråväsendets vara eller inte vara har däremot mycket lite med saken att skaffa. Det är en maktlojal och prostituerad intelligentia vi har anledning att gissla.
Jag tror inte på tesen att Sverige gjorde stora vinster på grund av att Europa låg i ruiner. Stora vinster skedde nog men inte tack vare att Europa låg i ruiner. Även Sverige fick del av den s.k. Marschalhjälpen och det fanns väl något skäl till det.
England var långt ifrån så skadat som flera länder i Europa. England fick mest bidrag från Marschalhjälpen. Ändå återhämtade sig England sämst.
Spanien var det land som fick pengar via Marschalhjälpen sist och de återhämtade sig snabbast, så när de fick några slantar hade de inget behov av det.
Tyskarna hade återhämtat sig mycket fortare än de gjorde om de inte hade varit styrda av ockupationsregeringar.
Att det gick så dåligt för England beror förmodligen på landets fackföreningar. Ständiga strejker.
Om det inte hade varit krig, kunde inte Sveriges industrier då ha sålt ännu mer och gjort ännu mer vinster?
Du ifrågasätter och uttalar självklarheter. Naturligtvis var det en stor fördel för svenska företag att under 10-15 år slippa tampas med den ”gamla” tyska industrin och ett än mer utslaget Österuopa. Och givetvis hade det varit bättre för alla om inte den tyska kultureliten accepterat att en galen korpral utsågs till rikskansler – trots att denne utförligt informerat om sin galenskap och sina avsikter.
Vad England beträffar var det inte bara facken utan i första hand Labour som var den tunga bromsklossen – medan Tysklands snabba återhämtning var en produkt av liberalkonservativ politik.
F ö handlade ju mitt inlägg om den svenska intelligentians historieförfalskning och tystnad – en parallell till de tyska kollegornas handlande på 30-talet. Som om vi ingenting lärt av den nazistiska katastrofen, inte heller av kommunismens härjningar i öst.
En självklarhet i msm-historia är att Marschalhjälpen hade en värdefull effekt på återhämtningen i Europa efter Andra Världskriget. Men så är inte fallet har senare studier visat. Bidrag leder inte utvecklingen framåt.
Detta var bara ett exempel på vilken kamp om nyttan av bidrag som historiebeskrivningen har vunnit enligt din kritik.
Självklart har Labour del i Englands dåliga återhämtning efter kriget.
Sedan kan vi diskutera hur mycket nytta Sverige har av ett trasigt Europa eller ett fungerande Europa. Vilken modell har störst efterfrågan att köpa Svenska industriprodukter? Jag tror ett fungerande Europa.
Oavsett min tro, är det så att alla socialister använder det trasiga Europa som ett mothugg mot svensk industri och lyfter fram socialisternas ekonomiska byggande av Sverige och inte duktiga entreprenörer.
Din avslutande pessimism om att alla helst vill ”flyta med kollektivet” missar pudeln kärna: att majoriteten inte har någon möjlighet att välja – som du och jag eller andra hemmansägare och pensionärer (plus givetvis ett antal superrika direktörer eller överdådigt pensionerade makthavare). De vanliga löneslavarnas verklighet genomsyras av kollektiva lösningar som det i praktiken är så gott som omöjligt att runda. Samtidigt vill väl ingen erkänna sig vara systemets fånge, för hur nedgraderande är inte det för självkänslan?
Dessutom menar jag att du har fel i sak när du påstår dig vilja stå ”utanför samhället”. Det kan du inte: samhället består (liksom bikupan) av alla sina invånare. Vad du menar är förstås att du inte accepterar det ramverk för rikets skötsel som skapats av dagens politiska partier. Med den formuleringen hade du mötts av färre suckar. Och betänk att säkert 7 av 10 svenskar tror att stat och samhälle är samma sak.
Jo, den där påtvingade kollektivismen är själsdödande för dem som inte slipper undan.
I viss mån vill jag kunna stå utanför samhället. Jag känner mig verkligen inte befryndad med de människor som anser mellofestival och gayparader vara samhällsgemenskapens hörnstenar. Som exempel.
Samhället kan kanske delas upp i två definitioner: Samhället som 7 av 10 svenskar tänker på och ett civilsamhälle, dvs. ett kollektiv där vi hjälper varandra och inte begär att någon annan ska göra det.
Ett sunt civilsamhälle kan aldrig omfatta alla i alla frågor. Men bygger ett civilsamhälle kring de intressen och nytta som finns. I grund och botten är det bara att man hjälps åt i frågor av gemensamt intresse och tvingar inte individer att delta i sådant de inte vill delta i.
Det innebär inte svar eller vitt utan vi måste alla kompromissa för att för att få bäst nytta för oss själva och även för andra.
Hur menar du med tillägget i andra stycket, där du sätter skuldfri och beskattad i samma mening?
Bara ett konstaterande att det är så idag, utan någon värdering?
Jag anser att det borde vara så att man ska göra sig skuldfri innan man lämnar marknaden, eftersom det är någonting man själv har förbundit sig att betala, men att sådana skatter som inte baseras på interaktion med marknaden utan på t.ex. egendom (fastighetsavgift, förmögenhetsskatt (borttagen), etc.) inte borde finnas, bl.a. av denna anledning.
Det med olika licenser och certifikat har ju blivit helt galet den senaste tiden. Både för företag och privatpersoner. Jag planerar att skriva ett inlägg om det, för jag tror att det finns en dold agenda bakom: att skapa jobb. Politikerna säger att de vill skapa jobb, och ställer man orimliga krav på folk, krav som andra måste hjälpa dem att uppfylla, och kan ta betalt för det, då skapar man ju jobb. Fast inte på ett schysst sätt.
Och att ”stå utanför samhället” gör ju politiker och massmedia allt för att sätta med likhetstecken till grov organiserad kriminalitet… Life for rent, heltids månadslön in, heltids månadslön ut, varje månad, så vill de tvinga alla att ha det…
Jag menade att den som är skuldsatt eller skattskyldig inte är helt fri att lämna marknaden och i synnerhet inte samhället. Det finns ju ”strings attached” till det man vill lämna.
Helt enig om att fastighetsskatt inte borde finnas, eftersom det åtminstone för jord och skog är ett slags produktionstvångsskatt.
Visst är licensraseriet en ”arbetsmarknadsåtgärd”.
Jo, det är en del av begränsade friheten, att betraktas som kriminellt att vara lite extra fri.
Mellan varven pyser det ut ett och annat utspel från rikspolitiker om ”skärningen” i förutsättningar mellan stad och land.
(S) fiskar röster med ”grova” nätmaskor, och utlovar mer närvaro av statens institutioner för ökad tillväxtpotential i delar av landet med krympande befolkning.
Jag menar att motsatsen borde prövas; minska statens närvaro och kompensera utebliven statlig närvaro med till exempel en väl tilltagen skatterabatt på framför allt produktionstvångsskatt.
Sedan bör lasten av produktionsskatter lyftas av de som väljer att verka i frihet långt från fiktiva centra.
Men, det lär väl heta att det går inte EU med på.
Följderna av att staten ”skapar” ”nya ” ”jobb” kan bara jämföras med att ”pissa i byxan”.
Okej, jag uppfattade det först som om det låg en värdering av rätt/fel i hela stycket, men kunde inte avgöra vilket p.g.a. blandningen skuldsatt och skatt på egendom. Om det ”makes sense”.
För hus blir det ju också konstigt – om man skulle skaffa en tomt och sedan lämna marknaden och samhället, och bygga sig ett hus av sådant som finns där, t.ex. träd,(bortse från bygglov, byggnormer, etc., det är en annan diskussion), så skulle man alltså helt plötsligt behöva betala skatt, för att man har ordnat om sitt eget material…
Licensieringen har bara en enda uppgift och det är att kontrollera vilka som får utför en viss arbetsuppgift. Det kan gälla på individnivå eller företagsnivå.
Även minimilön är en form av licensiering. Minimilön är ett ämne för en hel bok. Jag ska bara dra en kort historisk bakgrund till minimilön.
Minimilön introducerades i början på 1900-talet av fackföreningar i USA. Syftet var att stänga ute svart arbetskraft från arbetsmarknaden. Skydda vita jobb kan vi kort säga att det handlade om.
Politiker i USA utökade tanken med att stänga ute svart arbetskraft via minimilöner då de såg det som ett sätt att bli av med svarta överhuvud taget, dvs. utrotning av svarta. De tänkte sig att om svarta inte får något jobb kommer de att föda mindre barn. Med tiden skulle de svarta försvinna.
Licensiering och minimilöner skapar inga jobb utan utesluter oändligt antal jobb – oändligt för att det faktiskt finns oändligt antal jobb. Det finns faktiskt mer jobb än det finns människor på jorden. Om dessa oändligt antal jobb ska utföras är bara en fråga om priset på dem. Vem som helst kan se att beskattning av jobb faktiskt ökar priset på jobbet och därmed minskar möjligheten att det blir utfört. Likaså gör en licensiering, begränsar tillgången till arbetskraft till jobben.
Observera även att licensiering innebär att det inte är arbetsgivaren som bestämmer om den som ska utför ett jobb har nödvändiga kunskaper utan en tredje part. Denna tredje part behöver inte ens ha kunskaper om det jobb som ska utföras utan går bara efter ett regelverk som inte ens behöver ha något med verkligheten att göra. Det innebär delvis att Inte ens en licensieringsutbildning behöver lära ut kunskaper som sedan kan användas för att utföra den arbetsuppgift som kräver licensiering.
Edit: la in ett minskar på rätt ställe för tydlighet. /Mats
Här var ett idiotiskt förslag som skulle minska markägarnas frihet http://www.skogsaktuellt.se/?p=53147&pt=108&m=1422
Vilket korkat förslag. Skogen tillhör alla. Jaha, och vem är det som får betala för skador som orsakas av vissa som utnyttjar allemansrätten.
Förslagsställaren påstår att kommunerna inte har någon talan över skogsmark. Jaså. Hur kommer det sig att skogsägare inte får bygga på sin mark utan tillstånd.
Jag förstår mig inte på dessa socialdemokrater. Hur är moralen skapade i dem när de sitter och tänker ut hur de ska stjäla pengar av folket?
Nä, född fri men beskattad till döds tycks vara deras mantra. Sedan ska folket få bidrag så att de överlever.
Här en bättre (än min egen) beskrivning av nånannanismen:
http://martenssonsmeningar.se/2017/02/vem-skall-ha-makten-over-ditt-liv/
Och ta gärna bort ovanstående kommentar och detta svar också, samt ev. inledningen i den kommentar som ligger på rätt ställe. NoScript blockerade delar av WordPress så att det blev fel. Ursäkta för det.